Jag är kanske inte fullkomligt ärlig.

Hittade en såndär motivtionsbild på facebook denna morgon när jag satt i lugnan ro och drack mitt kaffe. Denna bild var väl egentligen som alla andra men den fick min hjärna att snurra något extra varv och jag började fundera på detta med lögner, vita lögner och sådant man säger för att bara göra någon glad.
 
 
Vart står jag i tanken kring denna typ av lögner? Minns när man gick gymnasiet och man ständigt matades av "Var dig själv!" "Säg sådant du står för!" "Var ärlig!" och "Håll dig till sanningen". I de flesta fall så stämmer ju dessa påståenden och jag tycker att ärlighet och sanning är något man ska eftersträva. Men samtidigt så måste jag stå fast vid att jag tycker att vita lögner också är bra.
 
Exempelvis kanske du möter en kompis och hon har på en sig en ny tröja. Du förstår att den är ny för din kompis skiner sådär lite extra när hon ser dina ögon granska den nya t-shirten. Tidigare i veckan kanske din kompis informerat dig om den där tröjan hon hittat på rean på H&M som hon tyckte var jättefin och kostade ynka 30 kronor. För dig är det kanske bara en helt vanligt, ickespeciell T-shirt, men för henne är det något hon känner sig fin i. Kanske är jag en ond person. Ond, falsk och hemsk. Men jag skulle verkligen inte ha något problem att säga att tröjan är fin trots att den är totalt normal och kanske tillockmed intetsägande i mina ögon.
 
För någonstans får man tänka på att sanningen kan såra och att vi är alla sköra människor som grundar vårat mående mycket i vad andra tänker och tycker om oss. Man får kanske ställa sig frågan då man står där framför sin kompis i den nya tröjan och hon väntar förväntansfullt på att få höra vad tycker om hennes kap, ifall man ska hålla sig till sanningen, såra, men iallafall vara sann i sin tanke eller ifall man kan stäcka sig själv till att istället för att säga "Den där tröjan var väl inget speciellt", säga "gud va fin du är idag. Är detta det bra kapet du gjorde på H&M?".
 
Någonstans kan en lögn bli ett av det mest osjälviskaste som finns i mina ögon. Det kan bli något där du förbiser dig själv för att istället lyfta något annan. Det sägs ju att det är bara är starka personer som kan lyfta andra upp (såväl fysiskt som psykiskt). Någonstans kanske detta är sant.

Kommentarer
Postat av: Ann

Jag tycker att du har absolut rätt i detta Annica! Finns ingen orsak att vara dumärlig!
Man måste våga gå utanför sig själv. kram!<3

2013-04-23 @ 16:40:02

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback