Vet att jag fastnat för dåliga Webbcam-bilder men det är behändligt när man vill ha
bild i inlägget och orkar inte söka reda på kameran, ta en kort och sedan koppla in allt i datorn.

Ska bli klok som en bok...

..med mitt behövliga pluggpapper..

Helgjobb på praktikplatsen. Det var dags att få vara med på den efterlängtade anhörighelgen. Efterlängtad eftersom man ville lära sig mer om medberoendet och hur de anhöriga kan ha haft det. Att ha en nära vän, en pappa/mamma, en son/dotter eller en bror/syster som har ett kemiskt missbruk kan inte vara lätt. Kemiskt missbruk, en sjukdom som förändrar ett helt beteende och personligheten hos människan som är beroende. Visst är det skrämmande vad alkoholen kan göra med en människa?



Att vandra runt flodhästen hemma, flodhästen som står inne i vardagsrummet. Den som man inte får prata om, den man inte får se och den man alltid ska tassa runt för att inte trigga igång någonting. Hur kan det vara att leva så? Man vill visa sig stark, man vill visa att man är en fin familj, att man har allt under kontroll och att livet verkligen går bra nu. Tänk vilket ansträngning och kraft som läggs ner utav de anhöriga för att hålla fasaden uppe till varje pris! Det är inte konstigt att alkoholismen (eller något annat kemiskt missbruk) är en familjesjukdom. Alla i dess närhet drabbas på något vis. Somliga mer, andra mindre. Beteenden bland anhöriga kan ibland bli lika sjuka som de hos den sjukdomsdrabbade alkoholisten. Kontroll, rädsla och rollspel är bara lite av det som kan kanta den medberoendes vardag!

Det fina i det hela är att även medberoendet är behandlingsbart och att det är något som borde tas om hand. Som anhörig till en alkoholist, narkoman eller blandmissbrukare tror jag att det kan vara till sin fördel att söka sig till en anhörighelg eller Al-Anon för att i sin tur kunna få utreda vissa frågor, funderingar och tankar som man kanske bär med sig. För bara idag fick jag se en rädsla, ett hopp och en tanke om att förändringar är möjliga bland de anhöriga. Men saker och ting kan ta tid, med all rätt!

Tisdag. Redan två dagar har gått denna vecka och ytterligare fem dagar återstår. Är det något som jag lärt mig under mina veckor på Stennäs behandlingshem så är det att ta det lungt och leva en dag i taget. Allt måste inte ske på en gång och så är det faktiskt. Ingen blir väl lyckligare av att jag lever i framtiden? Eller? För jag kan ju bara lova för idag, vem vet vad som sker imorgon?

Men ändå är denna vecka fullspäckad. Imorgon väntar studiebesök på Renforsens behandlingshem i Vindeln. Ett behandlingshem med LVM placeringar och det ska bli intressant att se hur de bemöter alkoholism och droganvändning. Torsdag blir det en sväng till tingsrätten och det ska också bli spännande, fredag är det dags för utvecklingssamtal och på lördag blir det anhörighelg på praktikplatsen.

På anhörighelgerna arbetar man med alkoholistens/narkomanens anhöriga och medberoendet som ofta finns bland dem. Ofta har de anhöriga lika sjuka beteende som den aktiva missbrukaren så det ska bli intressant att se hur man arbetar med det och vad som faktiskt sker på dessa helger.

Men hoppas alla har en bra tisdagkväll så ska jag fortsätta att sitta och fascineras av deltagarna i bartenderskolan. Det är möjligt att det blir ett inlägg om det senare. Bjuder på en bild av mig själva (Ego-trip, I know!). Men tänkte att jag skulle visa hårfärgen efter jag färgade det för längesedan. Jag får nog inse att jag inte kan vara rödhårig. Färgen tvättades ur på två tvättar och nu är jag åter ljusbrun på huvudet.

Eftersom skolan slutar imorgon och jag inte hade någon aning om vart jag skulle befinna mig på min praktik så tog jag och ringde till ACO efter skolan. Det är hon som håller i praktikplatserna och snacka om att jag är glad över att jag ringde!

I mars var jag på möte på Socialtjänsten i Umeå angående ifall jag skulle få praktikplats där. Mötet kändes bra men det fanns mycket få platser att kunna ta del av och självklart fick jag ingen. Efter det var jag i kontakt med ACO angående att jag ville att de skulle söka sig vidare söderut eftersom jag trodde att Umeå var kört. Det blev en hel del tjaffs och tillslut skulle en annan kvinna ringa mig angående praktikplatsen(vilket hon aldrig gjorde).

Så idag ringde jag upp ACO och frågade vart de sökte praktikplats för mig. Hon blev förvirrad och hittade inte mina papper någonstans! "du måste ha fallit mellan stolarna" fick jag höra då. NEJ! tänkte jag då ingen ens sökt någon plats för mig eftersom "jag inte fanns kvar". Vilka praktikplatser skulle finnas kvar då? Bottenskrapet som ingen ville ha? Så jag fick göra om min ansökan och ACO skulle ringa upp mig så fort hon fick reda på vad som skulle hända.

Jag hinner inte mer än att lägga på luren förän nästa Umeånummer ringer. "-HEJ! Du pratade nyss med annchristine va?". Smått förvirrad över den överenergiska kvinnan i luren får jag då höra att jag då fått en plats i Umeå på ett behandlingshem. Behandlinghemmet ligger i Vännäs och jag kommer ha mycket goda pendlingsmöjligheter med en annan tjej som ska vara på samma ställe som jag. Måste säga att det kom som en chock. Jag ska alltså inte alls bo i Sundsvall som jag förberett mig på utan istället blir det Umeå! Härliga Umeå med härliga vänner och en härlig gudson!