Äntligen har jullovet kommit och det är enbart åtta dagar kvar till jul! Man blir rent av stressad av att tänka på att tiden gått så fort! känns fortfarande som att man befinner sig i mitten av november och att den första snön nyss har kommit.

Idag hade jag sista föreläsningen innan juluppehållet och ärligt talat så rev den upp många jobbiga minnen som jag haft inom mig i många år. Föreläsningen handlade om våld i nära relationer och det diskuterades flitigt om kvinnomisshandel (vilket jag kan tycka var lite tråkigt och synd). Själv är jag ju, och har alltid varit, mer intresserad av kvinnors våld mot män i nära relationer och har skrivit en del arbeten om det.. Men men..

Vi fick se en spelfilm (det var tillockmed en VHS! Det är inte var dag man ser en sån nuförtiden!) som handlade om en kvinna som blev tillsammans med en man som sakta med säkert började utöva sin kontroll över henne. Just det kastade mig tillbaka till den tid då jag utsattes för det av min dåvarande pojkvän. Många undrar säkert varför man stannar, varför man tillåter sig att bli kontrollerad över och om man är svag? Tyvär vet jag inte det sanningsenliga svaret på dessa frågor utan kan enbart ge min subjektiva bild av det hela...

Den vanligaste bilden man får upp när man pratar om kvinnomisshandel är ofta det att mannen slår kvinnan fysiskt med knytnävar och sparkar, utövar sexuellt tvång och psykiskt misshandlar henne tills hon inte längre är värd något. För många är det en sann vardag. För andra går det aldrig så långt..

Det började att jag träffade en kille som jag blev ruskigt kär i på bara någon vecka och han var den snällaste, goaste och den omtänksamaste pojkvännen man kan tänka sig. För honom var jag allt, livet och framtiden. Efter bara några veckor började kommentarerna komma och som jag ser det nu idag - varningssignalerna. Det kunde vara allt ifrån "Jag vill inte att du ska ha vita byxor", "Kan inte du färga ditt hår?", "måste du ha tajta kläder?". Detta såg jag som gulliga och charmerade gester från honom då han förklarade att han inte ville att killarna skulle titta på mig så mycket då han ville ha mig för sig själv. Men egentligen var det första steget för ett enormt kontrollbehov. När han väl fått mig att ändra de små sakerna kom nya begär: "jag tror inte din pappa tycker om mig", "måste du prata med honom så mycket?", "dina kompisar försöker sära på oss". Detta gjorde att jag skapade distans mellan mig och mina kompisar/familj mer och mer då jag helt klart trodde på att det han sa var sant. Här undrar säkert många hur jag kunde göra så mot mina nära och kära och ett helt bra svar har jag inte. Jag blev beroende av honom och hans besultsfattade i mitt liv. Självförtroendet är oftast inte bäst i sånnahär situationer då det tidigt börjades med nerdvärderande ord som tjockis, du är ju dum i huvudet.

Över ett halvår senare så var jag fortfarande tillsammans med honom och han utövade fortfarande sin makt över mitt liv. Dock tog hans ord oftare slut och händer vid när han inte var nöjd med vissa saker som jag gjorde. Det började med att han kunde nypa mig (nej, inte bara något litet busnyp som gjorde lite för ont utan verkligen för att markera att han kunde om han ville). Hade alltid blåmärken på både armar och ben som blev svårare och svårare att förklara för de som fortfarande brydde sig om mig. Det kunde ske om jag råkade titta på någon kille på stan, prata med någon killkompis i mobilen eller skratta vid fel tillfällen. Det var inte ovanligt att han även tog tag i håret mitt och drog hårt att det vissa gånger kunde skapats små sår i hårbotten.

Hur kom jag därifrån? Jo, denna man var inte den trognaste och det slutade med att han var otrogen mot mig efter ett år och några månader. Den flicka han var otrogen med blev han istället tillsammans med och jag kom därifrån (då mot min vilja). Hur hans nuvarandra flickvän har det har jag ingen aning om men den gång jag pratade med henne så nämnde hon att hon bodde i ett fängelse. Jag förstår vad hon menar...

Idag är jag inte rädd att skriva om detta på min blogg eller berätta för mina vänner om vad som egentligen hände under detta förhållande. Jag var glad att några vänner fortfarande stod vid min sida när jag kom ut från detta känslomässiga fängelse och öppnade mina ögon för vad som egentligen hade hänt. Dock kan man fråga sig vad som hade hänt om jag inte varit kvar i skolan och tvingats att träffa människor varje dag. Hade jag blivit helt isolerad då? Hade jag fortfarande haft vänner som väntade på mig utanför? Frågorna är många.

Uppskattningsvis är det ca 300 000 fall av kvinnomisshandel varje år i Svergie så idag skriver jag detta i hopp om att kanske öppna någons ögon. Kvinnomisshandel behöver inte menas att du blir slagen var dag till oigenkännlighet. Utan det kan vara "mildare" än så. Som vän vid sidan om kan man inte göra mycket mer än att vänta på att din kompis får insikt i problemet och söker hjälp. Visa att du finns där!

En ny helg har kommit och Lucia är äntligen här. Det är ett säkert tecken på att julen äntligen är tillbaka! När jag kom till skolan igår (kommer alltid 45 minuter tidigt pga av bussen) och när jag sätt där inne runt halv åtta på morgonen så slås jag av vackra julsånger och en kvinna med ljus i håret. Julstämningen bara forsade över mig!

Var och fotades igår hos Fredrik. Det var jättekul men känner verkligen att det var längesen sen sist! lägger väl upp någon bild här när jag får dem!

Igår tatuerade sig Emelie också och moraliskt stöd  - det var jag det! Kan lova att det inte stillade min önskan att tatuera mig och jag hoppas verkligen jag får tid snart för att göra ett pricktest! Har valt att göra ett sånt innan för att se hur allergisk jag är/kan vara mot tatuerarfärgen. Det är ju så att jag har nickelallergi i släkten och min mamma har en väldigt extremform av denna allergi så hon är rent av känslig mot allt som är blått! Dock är jag inte hundra på vad jag vill göra. Vill göra något litet och helst med färg vilken gör det hela svårt..


Har funderat på antingen den första symbolen som betyder vädur - mitt stjärntecken. Då ska den antingen sitta i nacken eller nere på foten. Den andra symbolen är ett ankh. En heiroglyf som betyder livet. Blir det en en sån kommer den få hamna på foten. Men det finns många många fler idéer som inte är fullt lika "tråkiga". Man får se vad det kan bli!

Efter Emelie tatuerad sig satt vi och pratade en stund och då berättade hon att hon och Sofia har funderat på att fråga om en förflyttning tillbaka till södra Sverige. Förstår dem! Övik har inte mycket att bjuda på och här blir det vad man gör det till.. Själv har jag tänkt samma tanke - att få förflyttas till Umeå istället då jag saknar så många människor där uppe. Så om dessa flickor är seriösa om denna flytt kommer jag nog också att söka eftersom det är dessa tjejer som jag känner mig mest kopplad till i klassen. Sen känns det inte som om det är så mycket som håller mig kvar i Övik längre. Visst har jag kompisar här som verkligen ligger mig varmt om hjärtat, min familj och många bekanta. Men hur som helst måste jag flytta till Umeå så småningom eftersom den senare halvan av utbildningen är där så varför inte tidigare än planerat?

Ibland önskar jag att någon kunde banka lite vett i mig och just nu även lite positiva känslor. Har gått runt med en surrande ångest i bröstet i två veckor. Ja, sen Anders var här.. Känner att det till stor del var mitt fel att det tog slut igen, mina "happily ever after" handlingar som jag inte kan råför att jag får ibland. Första gången vi gjorde slut hade jag ändå känslan av att vi skulle bli tillsammans igen, den har jag inte längre...

Mest tycker jag det är jobbigt med denna oro i kroppen hela tiden, denna ångest som känns i hela bröstkorgen och magen. Vill att den ska försvinna! Självklart kände jag samma känsla när vi gjorde slut första gången och den höll i sig i närmare två månader! Fast då kunde jag uppehålla mig med roliga saker och kompisar hela tiden eftersom det var sommar. Vi for och klättrade, åkte på utflykt och hade trevliga fester tillsammans. Nu när skolan är som värst, mörkret har infunnit sig och kompisarna är lika upptagna som jag finns det inte mycket som kan hjälpa mig bort från denna ångest. Känner dock att träningen ger himla mycket och där är nog den enda stället som min oro släpper helt och tankarna fokuseras på något annat!

Vet inte ens om jag kan säga att jag är kär i han längre, fast min ångest känsla måste ju säga att jag vill ha honom? Eller? Känns som om hela bröstkorgen försöker springa ifrån mig de där jobbigaste stunderna då tankarna är som värst..

---

Från något tråkigt till något roligt! Var i söndags i Umeå och hos de nyblivna föräldrarna Johnny och Marlene och självklart fick jag träffa min gudson Milo. Helt klart den sötaste killen på denna jord! Skulle kunna sitta och hålla i honom, känna på hans mjuka kind och känna doften av den lilla bebisen i evigheter! Det var nästan så att jag ville dra med barnvagnen på bussen när jag skulle åka.

Självklart var det roligt att få träffa Marlene och Johnny också då det var så länge sen! Saknar att inte bo i Umeå och kunna ta cykeln hem till dem! Längtar verkligen till jag börjar plugga i Umeå igen så jag befinner mig lite närmare.

Fick höra alla berättelser från förlossningen, om hur ont det gjorde och slemmigt allt var. Än fast man fick höra så mycket skrämmande historier så kan jag inte säga att det lugnade min bebisgen som enbart började värka! Kan inte vänta tills jag själv hittar kärleken och har modet att kunna ta det steg som min vän har gjort...

Sett många som gjort en 50lista om saker omsig själva och nu har jag bestämt mig för att knåpa ihop en jag med!

1. Jag är allergisk mot kiwi och svartvinbär, vilket får min hals att svälla igen. Inte kul då det är så gott!
2. Jag är otroligt tjejig av mig.
3. Jag var mörkrädd väldigt länge.
4. Jag har sett ALLA avsnitt av Top Model.
5. Jag har jättenära relationer med mina föräldrar
6. Har alltid varit "Pappakär".
7. Mina föräldrar skiljde sig när jag var 8 år.
8. Jag har varit med och spelat in en skiva.
9. På den resan till inspelningen satt jag bredvid en tjej som heter Marlene.
10. Marlene är nu min bästa vän.
11. Jag har nyligen blivit Gudmor.
12. Jag är beroende av dans.
13. Jag har tävlat i konståkning och bugg.
14. Jag har även dansat street och breakdance.
15. Jag kan spela gitarr.
16. Jag har även spelat blockflöjt. Lärde mig dock aldrig noterna utan kollade på alla andra.
17. Jag är väldigt intresserad av lag och rätt.
18. Jag tycken balen var mycket roligare än studenten.
19. Jag växte upp i hopp om att bli egyptolog
20. När jag var liten brukade jag alltid mima för min pappa någon låt från smurfarna.
21. Jag var först i klassen som hade FFpartyn.
22. Jag älskar arkeologi och mytologi.
23. Jag drömmer om att få vara med på en utgrävning någon gång.
24. Jag brukar prata med min katt högt som om han skulle svara.
25. Jag älskar maskerader och att planera fester.
26. Under alla mina år har jag haft tre bästa kompisar. Jennie, Jenny och nu Marlene.
27. Jag tror på kärlek vid första ögonkastet.
28. Jag har varit riktigt kär två gånger.
29. Jag agerar ofta lektant på fester.
30. Jag har dissat basshunter.
31. Jag har alltid studerat.
32. Jag älskar att sjunga och showa, dock sjunger jag som en kråka.
33. Just nu studerar jag till socionom. Jag hoppas på att kunna rikta in mig och arbeta med kriminella.
34. Jag uppfattas nog som blyg bland nya människor.
35. Jag är begåvad med "talets gåva".
36. Jag är orange i min personlighet.
37. Jag har varit nära att "gå in i väggen".
38. Jag hade då för höga förväntningar på mig i skolan.
39. Jag intresserar mig i mansforskning.
40. Jag är otroligt rädd för tandläkaren. Jag har rent av fått svimattacker hos dem.
41. Jag har varit galen i Magnus Hedlund (hockeyspelare)
42. Jag är modoit.
43. Jag skulle vilja lära känna mig själv bättre.
44. Jag ler alltid. (enligt min frisör iallafall)
45. Jag lider av desperate housewives syndromet (fin, lycklig fasad utåt).
46. Jag har blivit beroende av att träna.
47. Jag har klättrat upp för skuleberget.
48. Jag hade förfest till ALLA gymnasieparken fester.
49. Jag är rädd för att leva ensam hela livet.
50. Jag älskar att dekorera till högtider.