På varje reseforumssida kan ma ofta läsa om Egypten som magsjukans land. Alla blir magsjuka och det pratas om bakterier, maten och det smutsiga pengarna. Jag är nu här för tredje gången och de två första gångerna har jag aldrig känt av något i magsjukeväg. Jag har visserligen alltid haft alcogel och ätit lactitravel (med vissa enstaka undantag.).

 

När jag kom hit denna gång så råkade min alcogel stå kvar hemma i Sverige och lactitravel-tabletterna blev bortglömda i farten. Jag har mått bra och egentlige mått bättre utan lactitravel-tabletterna än med. Men igårnatt small det till. På fredagar äter man ofta mat med hela familjen och har det trevligt denna helgdag. Vi åt och jag började må illa, tänkte dock inte så mycket mer på det.

 

Senare på kvällen gick vi till parken och satt och surrade där med mannen som börjar på B. Kvällen var okej och vi kom hem och la oss. Vet inte om jag ens hann att somna innan det var dags för magsjukan att slå ut. Jag blev vaken hela natten och mådde inte alls bra. Vid tvåtiden på dagen hade jag fortfarande inte fått behålla något och bara tanken på mat fick mig att springa in i badrummet igen. Så jag blev tagen till sjukhuset av Midos mamma och fick komma in till läkaren. Rummet var stort med en säng bakom ett skynke i ena hörnet och en rad stolar på andra sidan. I mitten av rummet stod skrivbordet där läkaren satt. På knacklig engelska frågade jag mådde och fyllde i ett papper om allt. Tydligen blev min adress "Sverige" då han inte kunde fråga på engelska vart jag bodde.

 

Jag fick tillslut gå bakom skynket och han undersökte mig och bestämde att jag behövde en mängd dropp och några andra sprutor. Så jag skulle sitta ner på de där stolarna som fanns inne i mottagningsrummet. Det kändes konstigt att sitta där när kvinna efter kvinna kom in med problem och sjukdom och skulle bli undersökta. Och där sitter jag och mår skit och vet inte riktigt vart jag skulle titta.

Efter ett tag kommer Midos mamma tillbaka, då har hon varit på apoteket och köpt dropp, nålar och all den där medicinen jag behövde. Sånt får man tydligen skaffa själv här. Jag blev invisad till ett rum med ett par tältsängar som sett sitt bästföre-datum för länge sedan. Det fanns inget på väggarna och droppställningen hade de nog funnit på något krigssjukhus i något U-land. Men jag hade inte riktigt kraften att ens orka bry mig i det.

 

Tillslut kommer en man in och var verkligen hårdhänt. Han lät arg och började bråka med Midos mamma. Förstog att hon sedan bad han sticka iväg och hämta någon annan, för han skulle då inte få sätta in nålen i mig inte! Istället kom en annan man in och skulle ta hand om det hela. Han försökte så gott han kunde men stack mig förgäves i armvecken. Tillslut gav han upp och hämtade en annan doktor som satte droppen på min hand och gav mig min medicin. Sen blev jag liggande där i två timmar och fick tillbaka lite vätska i kroppen. Otroligt vad bra det kändes! Sen när droppen var klar så fick vi ta ut droppen from min hand helt själva vilket var knäppt.

 

 

Nu har jag en hel kasse med mediciner och några sprutor som jag ska ta på kvällarna som ska få mig att sluta spy hela tiden. Hatar nålar så känns att de nästkommande tre dagarna kommer bli tunga!

Jag saknar så mycket svenska saker nu när jag här. Speciellt i matväg är det mycket jag trånar efter. Försöker desperat finna något i mataffärerna som jag känner igen men det är förgäves. Tror jag hittat saker till att göra köttbullar iallafall. Men har nu problemet att jag inte hittar tillbaka till just den affären där jag hittade allt.

 

Annars vaknade jag en morgon av att det luktade varmkorv. Vet inte vad som sker med mig när jag är utomlands men det var samma visa i Indien när jag var där. Det jag suktade mest efter var mos och varmkorv. Det är något jag faktiskt ALDRIG äter i Sverige, men just det saknar jag. Sen ska jag inte tala om hur mycket andra saker jag saknar. Såsom såser, dressingar, kycklingfile som inte har ett tillhörande huvud i påsen, choklad, stuvade makaroner, prinskorv, kakor osv.

 

 

Men jag har funnit en sak som var alldeles, alldeles underbar! Första sippen kändes som om jag drack det som alltid finns i botten i ett glas oboy men efter ett tag var det tametusan de godaste jag fått i mig här. Jag är hooked! Jag antar att det är för att det är det enda som smakar som hemma som jag har kommit över här i Egypten.

Igårkväll var det öppningsdags för Navines förskola Children City. Det började strax efter åtta och när jag och Mido kom var det full fart. Man visste att man hade kommit rätt. Först och främst hängde det ljusslingor över hela huset och i trappuppgången stod stolar uppställda på rad. När vi kom till deras dörr serverades det dricka och chokladbitar som smakade mycket som kexchoklad. Sen var buset i full gång. Här var det barn så det stod härliga till och säkert dubbelt så många vuxna. Man kunde knappt röra sig där inne.

 

Sen dånade musiken på högsta volym innefrån Navines nya kontor. Ja, jag skulle säkert kalla festen ett urspårat födelsedagskalas. Antar att alla hade skitkul och ofta hörde man glasflaskorna krasha mot golvet, barnen sprang omkring och folk tjoade och tjimmade. 

 

Så fort jag kom skulle alla hejja och pussas, visa mig runt och ge mig sina chokladbitar man fick vid entren. Slutade att jag gick med händerna fulla med godis och när ingen såg så passade jag på att smuggla dem till de förbispringande barnen. Det var en trevlig kväll, helt klart.

 

 

 

Sitter här och mår lite illa idag. Säkert något som jag ätit som inte min mage tycker om. Men tur är att Mido har skaffat en massa antinal och annat apotekkrafs till min svenska mage. Så detta ska vi nog få bukt på. Annars började dagen med att jag klev upp och tänkte ta tag i disken som jag lämnade igår kväll. Istället kommer Midos mamma och insisterar på att få göra den åt mig. Och jag är inte den som är den...

 

Igår var vi vid shoppen som Mido ska öppna här. Han skulle mura någonting så jag passade på att följa med, så även hans mamma. Hon ville däremot gärna att jag skulle gå ner i källaren och sitta där istället för att sitta på trappen och titta på livet som utspelar sig på gatorna. Men nä, jag var inte där för att inhysas i någon källare. Men jag märkte på henne att hon tyckte det var irriterande med alla barn och män som stannade för att stirra på mig. De ställer sig bokstavligen i klungor på gatan och stirrar. Så jag flyttade in i shoppen istället och Midos mamma ställde sig framför mig tills folket skingrats igen. Tycker folk borde börja vänja sig med mig i trakterna här och speciellt när jag sitter där i min sjal och är fullt påklädd. Så mycket kan jag ju inte synas, eller?

 

Jag vet inte om jag ska säga att dagarna går långsamt eller snabbt här borta. De löser som av varandra i ett svep och jag har ingen aning om när det är dag, natt, tid att sova eller dags att gå upp. Vi har absolut inga rutiner och min härliga svenska liv med morgon klockan 09.00, frukost, lunch, middag och sovdags vid 23.00 är som bortblåst för längesedan. Har svårt att vänja mig vid detta livet.

 

Att bo här får mig att lära mig så mycket om mig själv. Jag har alltid trott att jag är en spontan och impulsiv person men väl här så märker jag hur mycket jag älskar att ha kontroll på saker, ordning och reda och veta vad som händer. Här vet jag aldrig vad som sker och sällan vad folk pratar om. Jag har inga rutiner utan får istället verkligen ta dagen som den kommer. Vill jag ha något gjort är det bäst att göra det själv eller säga till och då kanske det sker om en vecka eller så.

 

Hemma i Sverige är allt så lätt. Går något sönder eller internet går ned sig, då ringer man bara internetleverantören, väntar tålmodigt i kö medan de spelar någon Mozart-melodi i bakgrunden tills någon kan ta emot ditt samtal och du kan spy galla över den stackars vikarien som jobbar där. Här ska man istället ringa 349 samtal varav ingen leder till nått. För att få det fixat är det lika bra att bara byta internetleverantör och då var problemet ur världen - för veckan iallafall.

Klockan är egentligen mitt i natten men eftersom vi inte har någon dygnsrytm så har jag blivit nattuggla. Men med Blogg.se's fantastiska tidsinställning så får ni detta inlägg nu istället. Länge leve teknologin!

 

Dagen har varit lugn, som vanligt här. När väl Mido klev upp ur sängen så fick vi självklart besök, vilket vi alltid har här. Då fixades det tonfisksallad och foosh eller något sådant. Det är någon röra med bönor här vilket inte alls är så gott. Så det fick bli tonfisksallad för mig! Efter det bråkade vi med internet som varit nere sedan igår. Men som ni märker så är det igång igen. Midos svar på alla dataproblem är att göra om Windows på datorn. Visserligen funkar det just nu men jag har svårt att tro att det ska lösa alla mina dataproblem. Innan jag kom hit har jag kört på samma Windows som jag fick när jag köpte datorn för fem år sedan. De senaste dagarna har dock min dator fått ett nytt windows dagligen! Ja, vad säger man?

 

Sedan gick jag, Mido, hans mamma och lillasyster Jasmine på café. De har pratat med med mig om att gå till "the bark" ett dussinstals gånger och tillslut listade jag ut att det var till "the park" de menade. Då trodde jag att vi skulle till en av parkerna vid nilen men icke, vi hamnde på det sunkiga caféet som jag och Mido suttit på tidigare. Denna gång var det dock bröllopsfest där (det är bröllop här i stan nonstop!) och det var mycket folk i rörelse och musiken dånade högt. Försökte fota lite i smyg utan blixt så ni får ursäkta den dåliga kvalitén på fotona!

 

 

I denna lilla stad är jag den enda turisten, iallafall som jag har sett. Det skulle vara om någon har gömt sig då men det är nog mer trist att sitta inomhus som att strosa runt på de skräpbeklädda gatorna, så varför skulle någon göra det? Första dagarna gick jag ut i mina vanliga kläder här. Dvs. långkjol, tröja, lösärmarna och kanske en sjal så inte urringningen syndes. Nog stirrade folk - mycket! Jag kunde även höra hur folk ropade saker, tisslade och tasslande och hur tjejerna fnittrade när de gått förbi mig. Men jag var så uppslukad av allt annat som hände framför mig att jag knappt engagerade mig i det. Men nu när de stökiga gatorna är vardag, droskan som susar fram är något som sker varje minut och när en man kommer ridande på en åsna bredvid bilarna hör till vardagsmaten så märker jag hur påfrestande det är.

 

Fått höra att det handlar om att jag är turist (eller egentligen är jag ju faktiskt invandrare). Jag har ljus hy, trots att jag har bruna ögon så är de bra mycket ljusare än deras och mitt blonda hår faller naturligt till mitt utseende. Jag ser alltså inte ut som dem. På den senaste tiden har jag valt att ha sjal på mig när vi går ut och tänka sig så mycket lugnare allt blivit. Jag kan gå och titta på saker och faktiskt slippa allt sorl bakom mig. Det är bara om folk ser mitt ansikte och upptäcker mitt "icke egyptiska sätt att vara" som de märker, stirrar och pratar.

Exempelvis så använde jag mig sjal idag när det skulle arbetas vid shoppen som Mido håller på att öppna här. Ingen brydde sig riktigt om mig och jag kunde stå och filosofera där vi gatan, iallafall tills ett par yngre killar upptäckte att jag inte var egyptisk. Då började det tjoa och tjimmas, pratas och pekas att jag faktiskt valde att gå ner i källaren som ligger intill shoppen. Inte ens där fick jag vara ifred då de istället trycker vid det lilla fönstret för att få se den "vita människan som inte pratar arabiska".

 

Så tänkte nu dela med mig av mig i sjal. Det var väldigt jobbigt psykiskt att använde den första gångerna men det går bättre och bättre. Jag får en anledning till att kasta på extra mycket smink, ingen kan se mitt svettiga hår och har jag inte orkat duscha så kan ingen ändå se det!

 

Observera nu att detta är något jag använder för mig själv för att kunna vistas ute som en vanlig människa. Jag bryr mig inte om farbröder, kusiner eller Midos kompisar får se mitt hår. Den åker av så fort jag kommit hem till någon, vilket alla har accepterat här. De får ju vänja sig med att lilla blonda svenskan- Annica är med i släkten nu!

Andra dagen jag var här i denna lilla stad överraskades jag av att det skulle ställas till med partaj, Klockan var mycket, jag ville sova men helt från ingenstans kommer alla mammor, fastrar, mostrar, kusiner och barn och ett gäng högtalare. Här skulle det inte sovas utan här skulle det firas istället.

 

Som jag skrev i förra inlägget så kan de verkligen röra på höfterna här, vilket inte ligger i mitt förfogande. Trots det skulle jag bums vara uppe och dansa. Så jag bjuder här på en del bilder på stela mig och höftryckande egyptier. och en massa andra bilder!

 

Jag och Navine.Hur gullig tjej som helst. Vi kan inte
prata med varandra men försöker så gott det går. Hon håller
just nu på att öppna en förskola här.


Jag och Midos mamma och lillasyster.


Jag och Midos mostrar + en sovande kusin


Skulle kunna tro att detta är en familj (+ lilla mig förstås). Mamman
var superhärlig. Hon utstrålar älskvärt mycket Girlpower.




Sitta och klappa händerna och lyssna på när 
de sjöng var mer min melodi. Men vad vore en
egyptisk fest utan dans?





Såhär obekväm såg jag ut när det var min tur att
entra dansgolvet.









Midos mamma, Mido, lillasyster, jag och en kusin

 

Mest bilder på mig och en massa människor. Men nu har ni iallafall sett en del av de jag "umgås" med här. Ingen pratar visserligen engelska.

 

Bråkigt internet här i Egypten. Senast vi var hos Midos mamma så valde jag att skriva ett snabbt inlägg och posta här på bloggen. Men det har bevisligen inte kommit fram och ligger inte heller kvar som utkast. Så det är bara att försöka en gång till.

 

Vi har precis formaterat om min dator här och nu är den då på semi-arabiska. Är inte överlycklig över detta då jag inte ens kan förstå vilket datum det är. Är otroligt dagvill nu för tiden då jag har absolut ingenting att göra. Bor just nu i Midos hemstad en bit utanför Cairo. Fråga inte efter en korrekt stavning men skulle gissa på Elminha eller något liknande. För att komma hit tog vi ett tåg som tog evigheter. Det skulle nästan gått fortare att jogga hit (om man hade haft den kondisen så att säga). När vi kom till lägenheten väntade hans mamma och lillasyster här. Det var lite nervöst vill jag lova och knackligt har vi försökt att förstå och kommunicera med varandra.

 

Andra dagen ställdes det till med fest här i lägenheten. Alla mostrar och kusiner och barn kom och det skulle spelas, sjungas och dansas. Detta trots att jag är svennebanan stel! Försökte få dem att förstå att skaka höfter inte är min grej och att vi i Sverige faktiskt mest bara står och hoppar lite. Obregripligt. Dock slog det mig när man ser alla tjejer som dansar här att det känns lite dubbelmoral. Kvinnan här ska inte vara sexig what so ever framför andra män men när musiken dras igång förvandlas alla till höftskakande shakiror. Det spelar ingen roll om du är 9 eller om du är 54, de dansar som på strippklubben! Knasigt. De ger ju självaste dansarna bakom Flo Rida komplex så som de kan röra sig.

Ska vi komma in på klädfrågan som jag antar att ni alla undrar över. Här är det inte okej att visa armar eller ben, bröst eller vad tusan som helst. Vet inte hur många gånger Midos mamma kommit och duttat iordning mina kläder då och det har införskaffats lösa ärmar som jag kan ha när vi går ut så jag inte visar mina armar. Det är nästan skrattretande egentligen. Så mycket pyssel för att gå ut. Sen är sjalfrågan tudelad här. Det är verkligen inget som måstes för en kvinna men för mig som blond svensk är det ganska behagligt att ta till för att folk inte ska stirra på mig. Samtidigt så känns det så fel att ha den då den för mig symboliserar något som jag inte tror på.

 

Annars är staden aldrig tyst och människorna sover aldrig. Det är som att de går i skift alla som bor här vilket ger en jämn ström av barnjoller, biltutande och åsneskrik. På tal om åsnor så finns det gott om dem och jag har en placerad rakt utanför köksfönstret. Han brukar hålla mig sällskap när jag står i köket och donar med något. Annars finns det såklart en halv miljon katter och en hel del hästar. Tror inte det finns en enda taxi i stan utan här kör de droska istället. Back to basic!

 

Här finns i huvudtaget inget att göra. Har klagat, klagat och åter klagat över att jag vill ut och göra något, sitta på café eller titta i affärer eller bara gå runt. Så efter mycket tjat så tog Mido med mig till ett café och jag kunde nog ha skippat tjatet. För där satt vi utomhus under ett träd på en plastmöbel som sett sitt "bäst före" datum och var i stort behov av en dusch. Jag drack en halv sprite, det var det. Det var inte mycket av den upplevelsen som jag ville ha känner jag såhär i efterhand. Nä, jag längtar till en stad med turister, med folk som pratar engelska, med caféer med väggar och klädkoder som inte är så omständiga.

Bilder kommer senare när jag tar mig tid att plocka fram storkameran. Håll till godo!