Tiden går verkligen snabbt just nu. Dagarna avslöser varandra och jag har noll koll på vilken dag det är och än mindre vad klockan kan tänkas vara. Jag antar att det är såhär för många av de som precis fått barn.

 

Jag var beräknad att föda den 22 september. Jag var beredd redan från 1 september men någon glömde lära min lilla hur man läser av datumen i en kalender. Dagarna kom och gick och jag var mer redo än någonsin. Likaså kom den 22 september, och gick. Så fortsatte mina dagar och trots en helt galant graviditet utan vidare komplikationer så blev jag mer och mer trött, mer och mer krämper och kände mig mer och mer psykist less på att gå och vänta. Jag såg löpsedlarna framför mig; "Annica, 26 år, den första kvinnan att vara gravid för alltid".

 

 

När man går över tiden så är det inte bara alla oändliga tips som kommer in om hur förlossningen kan kickas igång som är jobbigt. Även alla tusentals SMS om "har bebis kommit än" är trefalt jobbigare. Samtidigt går man där och väntar, vankar och försöker tala sans med magen. Provade allt för att få min lilla att komma ut. Men personen där inne hade en egen vilja och tänkte inte lockas ut så lätt.

 

Den 3 oktober gick jag i regnet till en vän i närheten för att låna en kavel. För det skulle tametusan bakas bullar i hopp om att allt skulle börja innan en potentiell igångsättning blev planerad. Jag hade redan gått över 11 dagar just nu. Jag var inte intresserad av att gå över så mycket till. Så fredagkvällen spenderades med kaveln i högsta hugg och smått besviken va jag när jag kröp i sängs med en bull-full mage och ingen bebis.

 

Vaknade de 4 oktober av en lätt "mensvärk" i ryggslutet. Tänkte att det mycket väl kunde vara träningsvärk från den frenetiska kavlingen kvällen innan och spenderade dagen i soffan, sovandes. Mot kvällen började jag sakta men säkert att börja röra mig och värken i ryggslutet fanns fortfarandre kvar där. Dov och mullrande men inget som var vidare jobbigt eller smärtsamt som jag hade hört att så många pratade om. "det ska kännas här och här, si och så.". Jag var säker på att inget var på gång, men långt inom mig hoppades jag.

 

vid 19tiden på kvällen började jag sakta klocka mina onda stunder och märkte då att de faktiskt kom och gick med 4 minuters mellanrum. Var det verkligen på gång eller är det bara ett dumt sammanträffande? Det gjorde långt ifrån ont utan snarare bara en dov värk i ryggslutet. Jag gick och tog mig ett bad, packade väskan och städade lite här hemma medan maken satt och spelade dataspel och åt kanelbullar, ovetandes om att det kanske var på gång. Efter timmars prat med vänner, familj och släkt bestämde vi att vi skulle åka in till förlossningen. Det kändes lite onödigt då det inte alls gjorde vidare ont och jag var säker på att vi skulle bli hemskickade och behöva komma till den planerade tiden på specialistmödravården på måndagen. Eftersom det var lördagkväll så bokade vi en taxi vid 12tiden, innan alla partyfärdiga unga skulle ockupera alla bilarna.

 

Taxin kom och där satt jag högst oberörd och skulle in på förlossningen. Kände mig som en lögnare och märkte den förbryllade minen hos chaffören.
På förlossningen fick jag sätta mig för att göra en kruva. Detta för att se barnets puls och ifall det fanns några sammandragningar där. Och det gjorde det ju! Men fortfarande var det så lite ont att jag var säker på att vi skulle bli hemskickade och att det skulle dö ut. När barnmorskan väl kollar så var jag redan öppen 6 cm och fick alltså bli kvar på förlossningen. Vi fick ett rum och gjorde oss hemmastadda. Vi skulle alltså få barn!

 

Tiden inne på förlossningsrummet gick bra. Radion spelade och jag gick sjungandes runt i rummet och dansade till musiken. Mido satt på en stol och var lagom road åt min uppvisning jag hade. Samtidigt facebookades det i full fart för att meddela familjen att det var dags, hur allt kändes och en och annan fulbild skickades också. Barnmorskan kom sedan in för att prata smärtlindring med mig och jag hade en tanke på att försöka klara mig utan sådant men tackade ändå ja till två paracetamol och lite saft. För skulle det göra för ont så ville jag iallafall ha tagit en alvedon eller två i förebyggade syfte. Men just där och då var jag ganska obrydd av smärtan.

 

Tiden gick och vid rutinkollen vid 04.00 så konstaterades det att jag var öppen 10cm och vattnet hade gått. Vad som hände efter den kollen går som in i en dimma för mig. I anslutning till det så började enorma värkar komma och jag mådde illa, spydde och hade riktigt ont. Att försöka ligga ner och slappna av kändes som ett skämt och samtidigt ville man att det skulle gå så snabbt och smidigt som möjligt. Mido var med mig och baddade min panna med en handduk vilket lättade på allt jobbiga. Är det något jag verkligen inte gillar så är det att vara för varm och kylan av handduken gjorde gott.

 

Provade lustgas ett tag med men det var inge för mig. Tyckte inte det gjorde någon skillnad mer än att det smakade riktigt illa. Så istället höll jag i masken och vägrade släppa den. Vet egentligen inte varför. Men det blev väl en trygghet att hålla i för att kunna använda ifall det skulle behövas.

 

Tillslut var det dags att krysta vilket kändes som en evighet. Precis då blev det också skiftbyte och den härliga barnmorskan Anna som skrev in oss skulle få åka hem och sova efter en natts arbete. In kom en ny grupp människor och just då brydde jag mig inte alls. Var nog inte vidare social och helt inne i min egen värld. De nya barnmorskorna stod där och peppade och tjoade att "Nu Annica, nu är det inte långt kvar!". Efter att ha hört den meningen på repeat under lång tid så fick jag nog. Sa åt dem att de kunde sluta ljuga nu. Det hade då varit "nära" i en evighet i min värld. I verkligheten kanske de hållt på en halvtimme. Tillslut berättade de att huvudet nästan var ute och att jag skulle ta i på nästa värk. Sagt och gjort så tog jag i och känslan när den lilla kom ut var otrolig! Jag hade gjort det och att höra någon liten börja gråta var den skönaste lättnaden någonsin. Sedan klippte Mido navelsträngen och vår dotter las på mitt bröst.

 

 

Tur att jag har vänner som sagt att det värsta är inte över när bebisen väl kommit ut. Det som kvarstog var än värre vill jag lova och det som skapade mest smärta för mig. Moderkakan ska ut vilket inte är det mest behagliga då den inte riktigt ville lossna. Att jag sedan blödde en hel del gjorde inte saken bättre. De klämdes, hängdes, tryckte och kändes på min mage hela tiden vilket inte alls var skönt när den var öm och slut på efter allt arbete. Tydligen var min kropp så trött att min livmoder inte ville dra ihop sig vilket orsakade den stora blödningen jag fick. Uppskattningsvis förlorade jag då 3 liter blod och kroppen var mäkta slut efter det. Pågrund av blödningen så fick jag lov att få kateter vilket jag inte önskar någon, någonsin! Då ska jag lova att lustgasen kom fram och den vägrades släppas! Lätt värsta känslan jag varit med om.

 

 

Men efter allt blod, kateter och stygn så var vi klara. Vi hade fått vår dotter Emmy på 4430gram och 53centimeter lång. En ren och skär kärlek..

Senast jag skrev så hade min make hunnit vara i Sverige i två veckor. Det är så mycket som hänt och bloggen har helt klart glömts bort och hamnat i skuggan av allt annat som har hänt.

 

Den 24 januari fick vi reda på att vi två skulle bli tre. Då hade vi varit vi sammanboende i Sverige lite över en månad. Det var en fredag och vi skulle åka och hälsa på min pappa och Maria under helgen. Skulle man kunna hålla masken? Vi hade varit på gymmet dagen innan och min rygg var helt förstörd av någon anledning. Jag kunde knappt röra mig men vi for ner ändå. Pappa öppnade en champagneflaska bara sådär spontant och där satt jag, med värk i ryggen och nyss fått reda på att jag är gravid. Vi hade ingen lust att berätta för någon sådär tidigt men kan anta att de misstänkte något när jag så artigt tackade nej.

Men nyheten kom ut tillslut och idag sitter vi här och väntar på vårt lilla mirakel. 40 dagar kvar fram till den beräknade födelsen den 22 september. Men om vår lilla bebis är så bestämd på datum återstår att se.

Som tidigare nämnt kommer min man att befinna sig i Sverige ikväll. Det är en helt underbar känsla och om ärligheten ska fram så känner jag mig pirrig, nervös och som ett litet barn innan julafton. Allt är magiskt och med en massa fjärilar i magen. Han är snart här.

 

För ett år sedan bodde vi i Hurghada och firade jul så gott vi kunde. Jag som en riktigt julmänniska saknade den riktiga stämningen, Kalle på tv och all den där maten som jag ändå inte gillar speciellt. Men julafton är som ett paket i sig. För mig är fortfarande julen magisk och det handlar inte om presenter eller liknande. Utan snarare om att träffa min familj, klä upp mig och känna doften av allt möjligt småplock som dukas fram till middagen. Att se julgranen glimma och gärna lite snö utanför fönstret, ja, det är inget som slår det. I år var tanken först att jag skulle jobba men sedan tog jag ledigt i sista sekund och då får jag även nyheten att min man har beviljats sitt uppehållstillstånd. Han kan fira jul med mig, min familj och se allt det där jag upplever under julen och kanske även han kommer att se den underbara och magiska med julen som jag ser.

 

 

Min bästa julklapp är givetvis att min man får komma och leva med mig här. Jag har många önskningar för framtiden och kommande år. Jag önskar att han kommer att trivas och att han kommer finna sig själv här i mitt hemland. Att vi kommer att kunna slappna av en stund nu efter alla prövningar vi gått igenom. Att känna att vi kan vara vi ett tag, bara vi två.

 

Ikväll. Ikväll sover min man sin första natt i Sverige i den lägenhet som kommer vara vårat hem en månad till. Vi kommer kunna planera vårat nästkommande hem tillsammans och känna att det är en plats för oss två. Ikväll äter min man sin första måltid i vårt kök och imorgon reser han för första gången med tåg till min hemstad och träffar för första gången en del av min familj. Det är några intensiva dagar för oss som väntar och förväntansfull är bara förnamnet.

Jag har varit i en nostalgisväng idag och googlat, tittat på bilder på alltifrån leksaker till serier och filmer som jag såg under mitt glada 90tal. Från det har jag spunnit vidare mot alla Disneyfilmer där ute och tillslut någonstans hamnat i det moraliska och "rätta" i dessa filmer. Som barn må livet se väldigt svart och vitt ut. Folk är goda och snälla, eller onda och dumma. Ju äldre man blir desto större gråskala blir det och den som var ond och dum kan helt plötsligt vara en ganska schysst typ. Ska nog förklara lite vad jag menar.

 

Låt oss börja med att bygga upp en standard saga. Du kan finna den i te.x. supermario, disney och en och annan fantasy-serie till böcker osv. En vacker kvinna hamnar mitt i ett äventyr/ alternativt kidnappas och kräver en räddning. In kommer en ståtlig och snygg man som räddar kvinnan från den onda och skyddar henne och de lever lyckliga i alla sina dagar. Så funkar det, räddaren i nöden får tjejen och allt är en enda stor saga.

 

Om vi då kollar till den första Disneyfilmen som jag tänkt ta upp: Skönheten och Odjuret. Belle bor i en liten stad någonstans i Frankrike tillsammans med sin (något) knasiga pappa. Hela staden fryser ut Belle och hennes pappa för att de är annorlunda, utom Gaston. Den mest ståtlige och eftertraktade mannen i staden. Han ser något i henne och visst, han är inte den skarpaste kniven i lådan men han har ju ändå ett gott öga till den utfryst och mobbade Belle. Däremot kidnappas Belle av odjuret som någonstans tvingar henne att börja älska honom på några dagar just för att annars är det hennes fel att någon häxas hokuspokus blir permanent och han tvingas vara ett odjur. Vi har väl alla hört talas som Stockholms-syndromet? Så där har vi då Gaston, upp över öronen kär i Belle som kidnappats av ett odjur. Vad skulle vara det mest hjältemanna saken att göra? Rädda hon! I vilken annan film som helst hade Gaston varit den bra killen och fått tjejen i slutet. Det är liksom så det ska funka. Att han sedan skickar Belles pappa till hispan är väl ganska bra gjort också? Får för mig att det skulle krävas mindre än att komma in och prata om talande möbler och ett odjur till granne för att kunna få in något på psyket för en utvärdering iallafall. Allt för Belles pappas eget bästa. Men ändå, trots alla goda tankar och gärningar som Gaston må ha haft utmålas han till den onde i denna saga. Varför? Bör det inte vara tvärtom?

 

Nästa gråskala och elaking som jag har tänkt att sprida lite ljus på är Scar i Lejonkungen. Men för att förstå hans position i livet måste vi se till det kungarike han bor i. Mufasa är kung och lär redan tidigt Simba om livets cirkel.

 

 

Okej, fin mening i det där citatet. Alla behövs och är lika mycket värda. Men trots det har Mufasa som kung över lejonriket utvisat alla hyenor utan någon som helst anledning. Dessa hyenor lever i ett torrt och dött land utan mat eller vatten. Scar ser deras lidan och blir deras ledare med slogan "Med mig kommer ni aldrig behöva gå hungriga". Är det verkligen ett tal från en person av ondo? Att han sedan mördar sin bror kan jag varken vrida eller vända på. Men kom ihåg att scar är ett lejon och kampen om vem som är starkast är djurens lag. Scar handlade således enbart utifrån sin djuriska sida och ser man med människorögon är detta fruktansvärt, men med ögonen från ett lejon är det så vardagen ser ut. Att det sedan, när Scar släppt in hyenorna i lejonriket både blev torka och matbrist är fruktansvärt. Resultaten blev inte som tänkt men intuitionen var god. Lika rätt åt alla och låt ingen gå hungrig.

 

 

En annan person inom Disney som också totalt missuppfattats är Ursula från Lilla sjöjungfrun. I ett tidigare manus till filmen var Ursula faktiskt tänkt som Tritons syster. Däremot avskydde Triton Ursula och förvisar henne till utkanten av havet tillsammans med ålar och andra slemmiga undervattensdjur som ser allmänt läbbiga ut. Triton lever däremot vidare i sitt rike med alla andra sjöjungfrur och fiskar. Däremot är det strängt förbjudet att emotsätta sig det han säger. Vi vet ju alla hur Ariel kämpar för att hålla sin skattgömma dold för honom och när han får reda på det förstör han allt. Det är his way or no way som gäller. Ursula hjälper däremot stackars själar där ute att nå sina högsta drömmar. Visst är allt till ett pris som måste betalas men det är så verkligheten ser ut. Bra saker kommer till de som arbetar för det och att allt har ett pris. Sen att hon totalt spårar ut i slutet av filmen och vill förinta hela världen är en annan femma. Tänk själv vilket liv hon har levt. Det är såklart att bägaren tillslut rinner över.

Oj vad jag saknar att blogga, träna och ha allmänt tid för mig själv. Minns en tid då jag hann med allt och jag kan inte alls förstå hur det gick det. Jag målade naglarna var och varannan dag i diverse konstellationer, tränade var dag och var ute på stan och promenader för jämnan. Jag bör ju ha lika mycket nu som jag egentligen hade då. Men någonstans har jag inte kommit in i andan. Tycker att jag är ute och springer runt hela tiden och hinner aldrig riktigt få in någon rutin i min vardag. Men jag kämpar vidare med det!

 

Senaste i färgcirkeln

 

Sedan sist (vilket snart bör klassas som ett halvt decennium sedan) har jag hunnit med lite ditt och datt. Exempelvis har jag hunnit gå igenom en hel "vem är jag"- hårfas. Började som superblekt blondie, till något som kunde liknas vid min naturliga färg, till mörkbrunt och till rött. Nu sitter jag här och väntar på att lönen ska rulla in så att jag kan rulla mig till frisörstolen och sluta min hårfagra cirkel.

 

Jag har även hunnit gå från min trygghet i mitt gamla jobb till en något mer svajig vardag på mitt nya. Vem är jag där och vilken roll får jag på det nya stället? Jag har ställts mot en hel del nya dilemman och jag har fler än en gång fått ifrågasätta mig själv och försöka gå en annan väg. Men det är det som kallas utveckling!

 

Jag har även gått från "gift i Cairo" till "gift i Sverige". Mitt äktenskap är registrerat i Sverige trots en del svängar till skatteverket innan allt föll på plats. Papper har en tendens att försvinna någonstans mellan posten och skatteverket har jag erfarit. Dock om du frågar skatteverket är det alltid postens fel.

 

Snart har min make sin intervju på ambassaden i Cairo och vi förbereder oss för fulla muggar kring vad som kommer att ske där och då. Papper ska med, översatta och klara, fotoalbum att bevisa att vi faktiskt har setts och än det ena och än det andra. Men för var dag som går kommer jag ett steg närmare att bo tillsammans med honom. Dagar närmare ett mer normalt äkenskap.

Har precis avslutat ett långt och trevligt samtal med en av mina vänner jag träffade på hotellet där jag jobbade under min tid i Hurghada. Hon jobbar kvar på samma ställe och har minst sagt de mest svinlande historierna att berätta. Jag vet personligen inte vad som är mest fyllt av intriger och drama; ett avsnitt av Glamour eller en dag på Palm Royale. Låter det nästan vara osagt och har istället bestämt mig för att ta med er i denna drama-karusell. Jag bör försöka komma på ett passande namn för min kommande serie där ni ska få känna alla karaktärer och hur allt hänger samman. Ska suga lite på den karamellen till kvällen så får vi se vad det blir för namn. Har ni förslag får ni gärna slänga in dem i kommentarsfältet nedanför. När väl namnet är bestämt beger vi oss vidare mot varmare breddgrader och lär känna människorna bakom hotellet.

 

Ana bahebbak
Igår kom jag hem från Egypten och två fantastiska, påfrestande, jobbiga, magiska och underbara veckor i ett varmt Kairo. Att gifta sig i Egypten är en karusell utan dess like och går upp och ned likt en berg och dal-bana på Gröna Lund.

Men nu har jag gjort det och är äntligen gift med den man som jag valt att spendera mitt liv med. Det är en underbar känsla att kunna säga att Mido är min man och jag hans fru. Att vi har valt att leva tillsammans i med- och motvind och finnas där och älska och stötta varandra. Vi står starkast tillsammans.

Måste passa på och berätta att det känns verkligen kul att så många tjejer hittat till blogget som har gift sig eller går i giftastankar med någon i Egypten. Uppskattar alla era mail och kommentarer jag får och svarar gärna på era frågor om denna process eller tankar kring allt. Uppskattar självklart alla kommentarer och mail jag får angående andra saker också men ni förstår kanske vad jag menar. Det är lyftande att försöka hjälpa andra i samma situation som jag. Så undrar ni något; fortsätt maila och kommentera på bloggen!

Dags att resa snart om några timmar. Känns skönt att jag börjar min resa ganska mjukt med flyg och boende på arlanda. Imorgon kommer jag bege mig till Paris och sedan till varma Cairo och min kärlek.

 

Tänka sig hur livet ter sig ibland. Jag hade aldrig för något år sedan trott att jag skulle bli kär utomlands, mindre flytta dit och göra allt som har gjorts på sistone. Jag hade redan tidigt stora tankar och drömmar om mitt liv och det kan kort och gott beskrivas som IKEA, universitetutbildning, familj och filmmys i soffan. Istället har mitt liv nu under en period mer beskrivits som resa, värme, kulturkrock, kommunikationsproblem och en himla massa underbara känslor!

 

 

Men jag är stolt att jag orkat mig igenom hela denna period. För ni ska veta att det har varit en jobbig tid sedan Mars, både för mig och Mido. Men vi kämpar på och håller ihop. Better days are coming.

 

Nu ska det sista packas och sedan får jag ta och väga väskan på min våg jag har hemma. Tänker aldrig mer betala dyröres övervikt som jag gjorde när jag flög hem. Norwegian är ganska kinkig på sådant. Just for your information!

 

Over and out!

För en tid sedan hade jag bokat och betalt en resa till Egypten med Apollo. Flyg till sthlm och lyxen med boende på arlanda väntade mig och allt vart klart. Helt plötsligt ställs alla flyg till Egypten in och där står jag med en natts boende på arlanda, flyg med sas från Umeå och med papper som är översatta med "bäst före"-datum. Vad gör man?

 

Igår bokade jag en ny flygresa ner. Jag ska inte bara till Cairo utan mellanlanda i Paris baby! PARIIS! Ja, kommer väl inte se något men har jag tur så kan jag kanske se något spännande utanför fönstren och äta baugetter på flygplatsen de fem timmarna jag ska sitta där lugnt och stilla.

 

 

Så nu händer det verkligen och jag känner mig lycklig i hela kroppen! Jag flyger till Egypten med alla mina papper klara och betalda. Myndigheterna är öppna och jag får möjligheten att ta ett stort steg i mitt och Midos förhållande.

Självklart är jag nervös över läget i Egypten. Över demonstrationer, möta militären och den icke befintliga turismen just nu. Men det kommer gå bra och jag tror att jag kommer ha min bästa resa någonsin denna gång. Nu är det mycket som måste packas och planeras för snart åker jag. Snart snart snart.

 

Frågan är, vem kommer jag tillbaka som?

 

 

Söndagkväll och Mido är ute på sitt, vännerna hemma hos sig och här sitter jag. Nystädat lägenheten, vattnat mina blommor och sett det senaste avsnittet från den serie jag följer just nu; Under the dome (Tips för den som söker en ny serie att se på). Så av ren tristess så hamnade jag på en sådan sida där man laddar upp en bild på dig själv och en bild på exempelvis din partner för att sin tur få se en bild på erat kommande barn.

 

Så det underhöll jag mig med i de ungefärligt fem minuter det tar. Resultatet med mitt och Midos barn är minst sagt diskutabelt. En blåögd rödhårig bebis kommer vi alltså att få. Jobbigt då vi båda är brunögda och ingen av oss är ens nära rött hår. Men iallfall, säg hej till vår framtida bebis.

 

Tänkte idag skriva om något som jag funderat på länge. När jag kom hem från Egypten så skrev jag faktiskt ett inlägg om detta som jag aldrig publicerade. Det inlägget kom aldrig ut i ljuset just för att jag är otroligt ambivalent i detta ämne och ena studen tycker jag att det är positivt och andra vill jag faktiskt bara spy galla över hela skiten. Jag pratar om Fitsporation.

 

Bilder på vältränade tjejer som rullat upp sina shorts så man kan se deras vältränade rumpa eller en svettig mage som har tränats hårt. Allt ska visas och överallt på Instagram ser man dessa bilder. Iallafall jag som följer otaliga träningstjejer och killar runt om på vår jord. Jag gillar att få tips och tricks och vissa bilder blir verkligen inspiration och motivation. Det är väl det som dessa konton handlar om och det som de ska förmedla. Men ibland blir det bara så fel! Nu ska jag visa vad som retar mig.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ryan Gosling är snygg men är det något som jag missat? Varför befinner sig Mr. Gosling på alla Fitspo-sidor och varför är det just han som blir ledsen om jag äter bröd och tycker att jag ska "squatta"? Är det för att han tränade upp sig totalt infor Crazy, Stupid Love? Men bör inte isf även Taylor Lautner, Chris Hemsworth och Jake Gyllenhaal få bombadera alla dessa sidor också som även de pumpade upp sig riktigt bra inför sina filmer? För som det är nu så blir jag mer och mer irriterad på Ryan pga. alla dessa bilder. Jag gör ändå inte mina squats för honom. Förlåt Ryan, Im too good for u!

 

 

Vi har väl alla hört talas om Murphys lag som även i folkmun kallas Lagen om alltings jävlighet. Känns som om denna lag har förföljt mig på sistone och speciellt med fokus på mitt och Midos förhållande.

En vän till mig sa en gång att efter tre negativa saker så kommer en period and positiva händelser. Än så länge lyser denna fantastiska teori med sin frånvaro och min 5 månaders period av problem, hinder och krypande i lera så har jag inte sett någon utväg. Men för någon dag sedan så postade någon på min facebook en bild om änglar.

 

 

Den handlade om att änglar lämnar tecken för att visa att de är närvarande. Tänkte tillbaka på mina månder i Sverige och hur de kantats av osäkert jobb, osäker framtid, ingen lägenhet och problem med myndigheter. Tänkte att om dessa änglar verkligen fanns i närheten så bör de ha glömt bort mig eller alternativt tagit semester. För senaste tiden har ingenting gått. Men skam den som ger sig...

 

Dagen efter när jag vaknade i min säng låg en litet vitt dun på min mobil. Fantastiskt, min kudde pytsar ut dun! tänkte jag och gick in i badrummet och såg hur några dun hade fastnat i min morgonfrisyr. Men istället för att förbanna sig över en trasig kudde försökte jag inbilla mig att mina änglar var tillbaka och jobbar för fulla muggar för att få ordning på denna katastrof som kantat min vardag.

 

Änglar eller ej, äntligen ser saker ut att ordna sig. Troligen kommer jag iväg till Egypten och min kärlek. Alla våra papper är klara, stämplade och väntar på att få följa med mig på resa. Tack vara Midos familj och underbara Ann så verkar även boende att ordna sig och helt plötsligt får jag även ett nytt och "tryggare" jobb i Sverige för en tid framöver. En sten har lyfts ifrån mig och det är bara några få tegelstenar som måste till innan allt är färdigt. Men med ny kraft tar jag mig ann det och blickar mot en ljusare framtid.

 

The revolution in Egypt. As we see it on our televisions and read about it in our newspapers it is big and dangerous, blood and tears and angry and scared people from a country of change. One wise man once said that things might get worse before it can get better and maybe that's the case with Egypt. Maybe Egypt has to get worse to be able to rise from its own ashes and start to grow again - proud and strong.

 

 

I'm pro the revolution in Egypt. People are angry and unhappy with how their country is ruled and how the life is there. No structure, minimal laws and poverty from a country that has all the possibility to be one of the worlds richest countries. Off course I think that they should stand up for what they believe in, to fight for the future of their children and the freedom in their life. We all should, no matter where we are from..

 

 

I just saw a video recently filmed in a street i Cairo. The Video shows a crowd of angry men that are demonstration on the street. My first reaction was: Yes, do that! Scream and Shout and let it all out! But then it happens. The thing that change people from fighting for their freedom to become monsters instead. They transform from fighters to killers, murderers and making them have blood on their hands.

 

I know that there have been clashes from the pro's and anti's and that they are fighting. I cannot with words express the feeling I get from that. That someone can hurt another person just because he or she thinks one way and you another. That the people in the video feel that they have the right to pretend that they play counterstrike on the computer, but now, on the streets instead. That instead of aiming and trying to kill a computerized person, they aim and kill a father or mother, a brother or sister or a son or daughter.

 

 

I can't tell what all the shooters in the video was aiming at. The camera on the balcony couldn't see that far. But they are aiming and firing their gun, as they were the one who decide who will live or die. They are aiming and shooting to kill someone. Someone they don't even know anything about.

 

I really don't know what I want to say with all of this. I saw a video and the video makes me feel so sick of the humankind and our way of thinking sometimes. That there is people feeling that they have the right to shoot another person, who just wants a better life, as you, me and everybody else do. That someone should be killed because of his or hers beliefs about what is good for that persons life. Remember that the person next to you also wants a good, safe and happy life.

 

People need to learn how to treat each other and to restrain him/herself. It is totally okay to be angry and do a demonstration. It is awesome and strong to stand for what you believe in. But it will never be okay, good, awesome or strong to stop using your words and let your hands do the job. A person who is hurting another one should never be listened to, because when the intelligence runs out, hands takes on. And as I see it, I just want to listen to intelligent people..

 

Idag har jag lärt mig något nytt. Det sägs att så länge men lever så lär man sig och det är faktiskt sant. Varje dag bjuds jag på lite extra kunskap som kan eller inte kan komma till användning. Som idag lärde jag mig om "the flying spaghettimonster". Det finns alltså en religion som kallas för pastafarianism som skapades 2005 i Kansas av Bobby Henderson. Eftersom jag studerat många år vid Umeå Universitet så väljer jag att presentera fakta från den mycket trovärdiga sidan Wikipedia:

 

"Den centrala inom FSM:s tro är ett osynligt, flygande spaghettimonster som skapade hela universum efter att ha supit rejält. Monstrets fylla tros vara orsaken till att jorden inte är perfekt...

..Alla bevis för evolutionen är planterade av Det flygande spaghettimonstret för att testa pastafarianernas tro. Pastafarianer tror på himmelriket, och att det där finns ölvulkaner och fabriker som tillverkar strippor. Helvetet är snarlikt, men ölen är avslagen och stripporna bär på olika könssjukdomar.."

"..Enligt pastafarianerna beror global uppvärmning, jordskalv och orkaner på minskningen av antalet pirater i världen. Bobby Henderson stöder detta med ett diagram som visar sambandet mellan jordens temperatur och antalet pirater."

Behöver jag ens nämna att det är en satirisk religion som har en "bibel" kallad The Gospel of the flying Spaghetti Monster där vi bland annat kan läsa om Captain Mosey som på Mount Salsa ska ha fått tio stentavlor, men på vägen ner för berget tappade han två av dem. Därav presenteras istället för de 10 budorden "the Eight I'd Really Rather You Didn'ts".

 

Vad anser ni om att människor skojar om religioner och troende? Kan man verkligen tro på vad som helst?