Önskelista
Orkade inte ge mig på en mer omfattande önskelista än denna men måste nog säga att jag ändå fått med det viktigaste. Önskar mig en ny cykel (eller iallafall nya cykeldäck), en ny TV, en IPOD nano/ MP3 och filmen Scott Pilgrim vs. the world. Önskar mig självklart fler filmer/DVDboxar än enbart den. Både filmer från Tim Burton och Hayao Miyazaki är alltid välkomna! Önskar mig även smycken (exempelvis från Thomas Sabo), en ny bäddmadrass med memoryskum och presentkort till bio. Önskar mig även The body shops nya parfym Dreams Unlimited.
Bildutmaningen
Alla ni som läser en massa bloggar har nog redan sprungit på denna utmaning ett antal gånger. Nu är det min tur att ta del av den och vi vet väl alla redan nu hur den kommer sluta; en utmaning som ska ta 30 dagar kommer snarare ta tre månader för mig men jag brukar avsluta dem tillslut. Så höll ögonen öppna för att få se mitt liv i bilder. Vilken bild ser ni fram emot?
1 - En bild på mig själv.
2 - En bild på någon i min familj.
3 - En bild på någon jag umgås väldigt mycket med.
4 - En bild på mig och en vän som jag inte umgåtts med på länge.
5 - En gammal bild på mig själv.
6 - En bild på en konstig tid i mitt liv.
7 - En bild som jag aldrig lagt upp.
8 - En bild på mig och en klasskompis.
9 - En bild på mitt husdjur.
10 - En bild på någon jag tycker är väldigt snäll.
11 - En bild på en person som jag kan berätta allt för.
12 - En bild på min vardag.
13 - En bild på en person som jag saknar.
14 - En bild från memory lane.
15 - En bild från ett annat land.
16 - En bild på ett minne
17 - En bild på hur jag tror att jag uppfattas.
18 - En bild på jag fritid.
19 - En bild på ett ställe jag älskar.
20 - En bild på något jag tycker är vackert.
21 - En bild på en person som alltid ställer upp för mig.
22 - En bild på en tid jag saknar.
23 - En bild från i somras.
24 - En bild som gör mig glad.
25 - En bild från min framtid.
26 - En bild på någon jag aldrig kommer släppa taget om.
27 - En bild som jag alltid skrattar åt.
28 - En tokig bild.
29 - En bild som representerar mig.
30 - Den nyaste bilden på mig själv
Ett sista ögonblick
Jag börjar närma mig slutet på min utbildning och det känns helt klart spännande. Ett nytt liv kommer påbörjas och jag kommer inte längre vara Annica Lindqvist - studenten utan istället kommer jag vara Annica Lindqvist - examinerad socionom och blott 23 år gammal. Vuxenpoängen flödar helt klart in!
Jag vet att ni som följt min blogg sedan jag återupptog den i oktober 2008 har fått följa min tankar om att bli äldre, göra nya val i livet och försöka hitta vem jag är. Det har varit en del ånger och förtvivlan men samtidigt hoppas jag att ni sett en hel del vilja, motivation och drivkraft. Det är just den viljan, den motivationen och den drivkraften som kommer bära mig i framtiden och vart jag hamnar får vi se. Det enda jag vet är att jag är redo för utmaningen!
Glädje i youtube-format
Jag ser ljuset i tunneln. Jag vet att sommaren är på gång , solen skiner och fåglarna har börjat komma ut från sina gömställen. Snart kommer allt som hör sommaren till!
Att sitta ute på gräset, picnic med vänner, middagar utomhus och glädjefull musik. Jag kan känna att det är nära nu. Idag har jag lokaliserat en av de låtar som kommer bli en av dessa glädjelåtar under sommaren för mig. Det är inga mindre än Hanson som gör comeback i mitt liv med en härlig låt och med ett utseende som fungerar mycket bättre än det tidigare långa håret. Vad tycker ni om låten?
Mina ambitioner
För mig är ambitioner viktiga att ha och jag drar starka kopplingar mellan detta ord och drömmar. Drömmar, liksom ambitioner är för mig en strävan efter ett mål. Mina ambitioner idag är exempelvis att gå ut min utbildning och finna en plats på denna jord där jag trivs och utvecklas. Att i framtiden hitta en person som jag vill dela livet med och att jag aldrig slutar att unna mig saker som jag behöver för min personliga utveckling. Vad är ambition för dig? Vad strävar du efter just nu?
Jag föddes vuxen
Idag när jag vandrade hem från skolan så slog en helt ny tanke mig. Jag har trott att jag varit vuxen i nästan hela mitt liv. Nu ska jag förklara vad jag menar.
Som liten flicka vandrade jag runt på sundskolans skolgård nere i Örnsköldsvik. Då gick jag runt och drömde om hur livet skulle vara när jag skulle börja sexan. Att börja sexan betydde för mig att man var stor, häftig och mycket coolare än alla andra småttingar. Jag skulle vara snygg, elegant, världsvan och på väg in i vuxenlivet. Observera att jag tänkte att detta skulle vara min verklighet när jag gick i sexan - blott 12 år gammal!
Idag ser jag på alla 12åringar ute i samhället och tänker att de är fortfarande är barn och borde agera därefter. De borde inte springa runt och se ut som om de ramlat ner i sin mammas sminklåda utan ta tillvara på livet som barn. Men samtidigt bar jag inte bättre själv med mina tankar om hur vuxen man var i den åldern.
När jag tillslut började sjuan på stora Geneskolan blev det andra bullar - NU var jag vuxen! Jag gick på en stor skola för stora barn och skulle precis börja introduceras till tonårslivet. Jag var fortfarande inte vidare snygg, elegant och världsvan trots att jag trodde det då. Dock ansåg jag mig vara så pass vuxen att jag hade alla svar på livet. Men ack så fel jag hade. Nu tänker jag på min syn på alla de som går i sjuan idag och skräms lite av tanken att jag ansåg mig vara vuxen vid den åldern.
Men när man går i nian är man väl vuxen? Man är återigen äldst på skolan och ska snart börja gymnasiet där alla andra vuxna går. Man börjar lägga grunden för det liv man senare ska leva och det är väl en hel del vuxenpoäng på det? Fortfarande hade jag brist på min snygghet, elegans och hur världsvan jag var men vuxen, det var jag!
Att börja gymnasiet, då var man allt vuxen. Då började man komma in i de senare tonåren och med huvudet högt förklarade man alla prov och måsten som kom med det nya vuxna livet. Men nu idag tänker jag på alla de som går gymnasiet och jag tror att många av dem har nog samma tankar som jag en gång hade; nu är jag vuxen! Men idag, många år senare så har jag insett att man inte ens är i närheten av den vuxenvärld som man trodde man befann sig i.
Jag skulle ha sambo, barn och ett snyggt IKEA-hem vid 21 års ålder. För det var min syn av vuxenlivet. 21 år och mamma var för mig en helt naturlig tanke. För det är väl då man börjar skapa sin familj? När jag började planera mitt vuxna liv under gymnasiet och måla upp hur mitt liv skulle se ut när jag gått ut min treåriga utbildning på medieprogrammet visste jag egentligen inte vad allt handlade om. Jag har ingen aning om vad ett vuxenliv egentligen betydde och jag kan erkänna att det vet jag fortfarande inte. Jag känner att jag kommit en bra bit på vägen men har fortfarande en bra bit att gå. Kanske blir jag aldrig helt vuxen men egentligen, är det nödvändigt?
