Som tidigare nämnt kommer min man att befinna sig i Sverige ikväll. Det är en helt underbar känsla och om ärligheten ska fram så känner jag mig pirrig, nervös och som ett litet barn innan julafton. Allt är magiskt och med en massa fjärilar i magen. Han är snart här.

 

För ett år sedan bodde vi i Hurghada och firade jul så gott vi kunde. Jag som en riktigt julmänniska saknade den riktiga stämningen, Kalle på tv och all den där maten som jag ändå inte gillar speciellt. Men julafton är som ett paket i sig. För mig är fortfarande julen magisk och det handlar inte om presenter eller liknande. Utan snarare om att träffa min familj, klä upp mig och känna doften av allt möjligt småplock som dukas fram till middagen. Att se julgranen glimma och gärna lite snö utanför fönstret, ja, det är inget som slår det. I år var tanken först att jag skulle jobba men sedan tog jag ledigt i sista sekund och då får jag även nyheten att min man har beviljats sitt uppehållstillstånd. Han kan fira jul med mig, min familj och se allt det där jag upplever under julen och kanske även han kommer att se den underbara och magiska med julen som jag ser.

 

 

Min bästa julklapp är givetvis att min man får komma och leva med mig här. Jag har många önskningar för framtiden och kommande år. Jag önskar att han kommer att trivas och att han kommer finna sig själv här i mitt hemland. Att vi kommer att kunna slappna av en stund nu efter alla prövningar vi gått igenom. Att känna att vi kan vara vi ett tag, bara vi två.

 

Ikväll. Ikväll sover min man sin första natt i Sverige i den lägenhet som kommer vara vårat hem en månad till. Vi kommer kunna planera vårat nästkommande hem tillsammans och känna att det är en plats för oss två. Ikväll äter min man sin första måltid i vårt kök och imorgon reser han för första gången med tåg till min hemstad och träffar för första gången en del av min familj. Det är några intensiva dagar för oss som väntar och förväntansfull är bara förnamnet.

Idag händer det. Ikväll landar min man på Umeå flygplats och vi ska nu äntligen få bo tillsammans. Vägen hit har varit lång, men kortare än vad vi trott. Allt kring mitt giftemål med min man från Egypten finns att finna under katergorin "mitt liv i Egypten". Men efter giftemålet är det en del som ska till innan man kan bosätta sig i Sverige tillsammans. Ska se om jag kan skriva ner det vi behövt göra efter vår vigsel och när ansökan för uppehållstillstånd är inskickad genom migrationsverket (går att göra genom deras hemsida) samt intervjuen bokad med ambassaden.

1. Efter att du som svensk medborgare har registrerat erat giftemål i Sverige så måste du skicka ner ett aktuellt personbevis på engelska till Egypten. Man kan skicka med DHL eller som jag gjorde; med en kvinna som skulle resa ner. Vilken väg du väljer spelar nog ingen större roll utan det viktiga är att pappret kommer ned och medtas till en bokat intervjutid på ambassaden.

 

2. Maken måste i Egypten registrera äktenskapet. Detta tog en dag och gick faktiskt förvånadsvärt smidigt. Vi visste inte om detta utan trodde någonstans att det ordnat sig när man gifte sig tillsammans i Egypten. Men icke! Detta papper som sedan hämtas ut måste översättas till engelska och även det medtas till ambassaden.

 

3. De kräver även en kopia på makens pass och en massa foton på er. Min man hade förberett ett album där vi plockat ut våra favoritbilder genom tiderna. Både från vårt första möte till mina kortare resor ner, från när jag träffade familjen och bodde i Egypten med honom och självklart bilder från när vi gifte oss. Vi hade även med oss foton från när vi var med i tidningen här i Umeå som ett bevis att vi visade vår kärlek öppet.

 

Den 4 december hade min man sin intervju i Kairo och exakt vad som frågades där vet jag inte. Men han har berättat att de exempelvis frågade kring namn på min familj, när jag rest till och från Egypten och att de ville ha datum på allt! Efter intervjun hade kvinnan som gjorde intervjuen frågat min man när han ville resa till Sverige. Han hade då svarat att han önskat att fira jul tillsammans med oss men att han förstog att tiden var knapp. Kvinnan hade då bara lett och sagt "Vi får se".

 

Några dagar senare fick jag ett brev med posten. Eftersom jag är skriven hos min pappa fortfarande från när jag bodde i Egypten så ringde en uppspelt Maria till mig och berättade att jag fått brev från migrationsverket. Detta var den 8 december och jag trodde minsann att det var ett brev angående att Mido varit på intervjun. Att brevet skulle enbart innehålla lite information kring vad som skulle ske hädanefter eftersom det är ett anknytningsärende. Maria öppnade brevet medan vi satt i telefon och berättade att min man blivit beviljad uppehållstillstånd i Sverige. Vågade först inte tro på det och tyckte det lät väldigt konstigt. Detta brev var skickat den 4 december, alltså samma dag som min man befann sig i Kario på intervju. Så från intervjun skickades brevet direkt till mig från migrationsverket. Verkligen den bästa julklappen någonsin. Detta blir en jul jag alltid kommer att minnas. Ikväll kommer han och vi ska i övermorgon fira vår första "riktiga" jul tillsammans med min familj. Its a christmas miracle och jag kan nog bara tacka den fantastiska kvinnan som gjorde intervjuen med min man på ambassaden.

Jag har varit i en nostalgisväng idag och googlat, tittat på bilder på alltifrån leksaker till serier och filmer som jag såg under mitt glada 90tal. Från det har jag spunnit vidare mot alla Disneyfilmer där ute och tillslut någonstans hamnat i det moraliska och "rätta" i dessa filmer. Som barn må livet se väldigt svart och vitt ut. Folk är goda och snälla, eller onda och dumma. Ju äldre man blir desto större gråskala blir det och den som var ond och dum kan helt plötsligt vara en ganska schysst typ. Ska nog förklara lite vad jag menar.

 

Låt oss börja med att bygga upp en standard saga. Du kan finna den i te.x. supermario, disney och en och annan fantasy-serie till böcker osv. En vacker kvinna hamnar mitt i ett äventyr/ alternativt kidnappas och kräver en räddning. In kommer en ståtlig och snygg man som räddar kvinnan från den onda och skyddar henne och de lever lyckliga i alla sina dagar. Så funkar det, räddaren i nöden får tjejen och allt är en enda stor saga.

 

Om vi då kollar till den första Disneyfilmen som jag tänkt ta upp: Skönheten och Odjuret. Belle bor i en liten stad någonstans i Frankrike tillsammans med sin (något) knasiga pappa. Hela staden fryser ut Belle och hennes pappa för att de är annorlunda, utom Gaston. Den mest ståtlige och eftertraktade mannen i staden. Han ser något i henne och visst, han är inte den skarpaste kniven i lådan men han har ju ändå ett gott öga till den utfryst och mobbade Belle. Däremot kidnappas Belle av odjuret som någonstans tvingar henne att börja älska honom på några dagar just för att annars är det hennes fel att någon häxas hokuspokus blir permanent och han tvingas vara ett odjur. Vi har väl alla hört talas som Stockholms-syndromet? Så där har vi då Gaston, upp över öronen kär i Belle som kidnappats av ett odjur. Vad skulle vara det mest hjältemanna saken att göra? Rädda hon! I vilken annan film som helst hade Gaston varit den bra killen och fått tjejen i slutet. Det är liksom så det ska funka. Att han sedan skickar Belles pappa till hispan är väl ganska bra gjort också? Får för mig att det skulle krävas mindre än att komma in och prata om talande möbler och ett odjur till granne för att kunna få in något på psyket för en utvärdering iallafall. Allt för Belles pappas eget bästa. Men ändå, trots alla goda tankar och gärningar som Gaston må ha haft utmålas han till den onde i denna saga. Varför? Bör det inte vara tvärtom?

 

Nästa gråskala och elaking som jag har tänkt att sprida lite ljus på är Scar i Lejonkungen. Men för att förstå hans position i livet måste vi se till det kungarike han bor i. Mufasa är kung och lär redan tidigt Simba om livets cirkel.

 

 

Okej, fin mening i det där citatet. Alla behövs och är lika mycket värda. Men trots det har Mufasa som kung över lejonriket utvisat alla hyenor utan någon som helst anledning. Dessa hyenor lever i ett torrt och dött land utan mat eller vatten. Scar ser deras lidan och blir deras ledare med slogan "Med mig kommer ni aldrig behöva gå hungriga". Är det verkligen ett tal från en person av ondo? Att han sedan mördar sin bror kan jag varken vrida eller vända på. Men kom ihåg att scar är ett lejon och kampen om vem som är starkast är djurens lag. Scar handlade således enbart utifrån sin djuriska sida och ser man med människorögon är detta fruktansvärt, men med ögonen från ett lejon är det så vardagen ser ut. Att det sedan, när Scar släppt in hyenorna i lejonriket både blev torka och matbrist är fruktansvärt. Resultaten blev inte som tänkt men intuitionen var god. Lika rätt åt alla och låt ingen gå hungrig.

 

 

En annan person inom Disney som också totalt missuppfattats är Ursula från Lilla sjöjungfrun. I ett tidigare manus till filmen var Ursula faktiskt tänkt som Tritons syster. Däremot avskydde Triton Ursula och förvisar henne till utkanten av havet tillsammans med ålar och andra slemmiga undervattensdjur som ser allmänt läbbiga ut. Triton lever däremot vidare i sitt rike med alla andra sjöjungfrur och fiskar. Däremot är det strängt förbjudet att emotsätta sig det han säger. Vi vet ju alla hur Ariel kämpar för att hålla sin skattgömma dold för honom och när han får reda på det förstör han allt. Det är his way or no way som gäller. Ursula hjälper däremot stackars själar där ute att nå sina högsta drömmar. Visst är allt till ett pris som måste betalas men det är så verkligheten ser ut. Bra saker kommer till de som arbetar för det och att allt har ett pris. Sen att hon totalt spårar ut i slutet av filmen och vill förinta hela världen är en annan femma. Tänk själv vilket liv hon har levt. Det är såklart att bägaren tillslut rinner över.