Jag är i ett enormt behov att klippa mig. Eller snarare mitt hår är i ett enorm behov av det. Det går av, är sprött och frissigt (ett ord som tydligen var helt nytt för min far till för bara någon dag sedan). Dock har jag en hat-kärlek till att klippa mig. Det är verkligen superkul att få göra något nytt, ändra stil och känna sig sådär härligt fräsch uppe på huvudet. Dock är stegen till att gå till frisören långa av två anledningar.

 

1. Håret blir kortare.

Senast jag klippte mig var i en mörk salong i Hurghada där ljuset och ACn hade lagt av precis när jag kom. Hon som klippte mig pratade definitivt inte svenska och inte heller engelska. Så jag försökte göra mig förstådd med den lättaste engelskan jag kunde komma på medan hon stod och pratade ryska med mig som om det var universal-språket i världen. Det är det inte. Klippningen var inte alls något trevligt och det blev skevt och vint. Vill inte att det ska bli lika hemskt och kort igen. 

 

Hur kan det vara så dyrt att klippa håret? Ska man göra någon stor förändring så kanske inte de 500 kronorna känns sådär jättemycket då man verkligen vill att det ska bli snyggt. Men för mig som egentligen inte bryr mig avsevärt mycket om mina toppar är spikraka känns det som ett rån. Hade jag hittat en jättedjup potta hade jag lätt satt den på huvudet och gjort en pottklippning av en längre variant. Jag vill ju faktiskt bara bort med mina toppar och de topparna är allt annat än värt 500 kronor.