Då sitter man här ensam hemma efter en hel helg med en massa skoj. Det har varit Spex och sedan har tjejerna mina varit här och hälsat på igår. Det har verkligen varit en toppenhelg och solen har lyst och värmen försöker slå sig in här i norrland. Men nu är alla hemma och livet återgår  till vad det var innan helgens bravader drog igång.

 

Vardagen, den fruktade vardagen. Ibland önskar jag att någon skulle förstå hur det känns att ständigt sakna någon. Mina kompisar går hem till sina sambos, alternativt har ständig kontakt med "the special one" över telefon, söta små sms eller ett samtal här och var. Istället sitter jag klistrad till en dator och hoppas att internet ska vara så pass starkt att jag faktiskt kan skypea med webbcameran på.

 

Jag önskar att även jag kunde få mysa upp i soffan en söndagkväll iförd mjukisbyxor och titta på någon film tillsammans med min kärlek. Eller kunna planera att gå ut och äta och njuta av varandras sällskap, att inte ha flera 1000tals mil ifrån varandra. Att kunna se fram emot en film som snart kommer på bio och planera att gå och se den eller varför inte kunna överraska varandra med en romantisk middag hemma för två.

 

Men nä, mitt liv ser helt annorlunda ut. För mig handlar istället vardagen just nu om visum, skype, önskan, längtan, problem, internet, avstånd och saknad.