På varje reseforumssida kan ma ofta läsa om Egypten som magsjukans land. Alla blir magsjuka och det pratas om bakterier, maten och det smutsiga pengarna. Jag är nu här för tredje gången och de två första gångerna har jag aldrig känt av något i magsjukeväg. Jag har visserligen alltid haft alcogel och ätit lactitravel (med vissa enstaka undantag.).

 

När jag kom hit denna gång så råkade min alcogel stå kvar hemma i Sverige och lactitravel-tabletterna blev bortglömda i farten. Jag har mått bra och egentlige mått bättre utan lactitravel-tabletterna än med. Men igårnatt small det till. På fredagar äter man ofta mat med hela familjen och har det trevligt denna helgdag. Vi åt och jag började må illa, tänkte dock inte så mycket mer på det.

 

Senare på kvällen gick vi till parken och satt och surrade där med mannen som börjar på B. Kvällen var okej och vi kom hem och la oss. Vet inte om jag ens hann att somna innan det var dags för magsjukan att slå ut. Jag blev vaken hela natten och mådde inte alls bra. Vid tvåtiden på dagen hade jag fortfarande inte fått behålla något och bara tanken på mat fick mig att springa in i badrummet igen. Så jag blev tagen till sjukhuset av Midos mamma och fick komma in till läkaren. Rummet var stort med en säng bakom ett skynke i ena hörnet och en rad stolar på andra sidan. I mitten av rummet stod skrivbordet där läkaren satt. På knacklig engelska frågade jag mådde och fyllde i ett papper om allt. Tydligen blev min adress "Sverige" då han inte kunde fråga på engelska vart jag bodde.

 

Jag fick tillslut gå bakom skynket och han undersökte mig och bestämde att jag behövde en mängd dropp och några andra sprutor. Så jag skulle sitta ner på de där stolarna som fanns inne i mottagningsrummet. Det kändes konstigt att sitta där när kvinna efter kvinna kom in med problem och sjukdom och skulle bli undersökta. Och där sitter jag och mår skit och vet inte riktigt vart jag skulle titta.

Efter ett tag kommer Midos mamma tillbaka, då har hon varit på apoteket och köpt dropp, nålar och all den där medicinen jag behövde. Sånt får man tydligen skaffa själv här. Jag blev invisad till ett rum med ett par tältsängar som sett sitt bästföre-datum för länge sedan. Det fanns inget på väggarna och droppställningen hade de nog funnit på något krigssjukhus i något U-land. Men jag hade inte riktigt kraften att ens orka bry mig i det.

 

Tillslut kommer en man in och var verkligen hårdhänt. Han lät arg och började bråka med Midos mamma. Förstog att hon sedan bad han sticka iväg och hämta någon annan, för han skulle då inte få sätta in nålen i mig inte! Istället kom en annan man in och skulle ta hand om det hela. Han försökte så gott han kunde men stack mig förgäves i armvecken. Tillslut gav han upp och hämtade en annan doktor som satte droppen på min hand och gav mig min medicin. Sen blev jag liggande där i två timmar och fick tillbaka lite vätska i kroppen. Otroligt vad bra det kändes! Sen när droppen var klar så fick vi ta ut droppen from min hand helt själva vilket var knäppt.

 

 

Nu har jag en hel kasse med mediciner och några sprutor som jag ska ta på kvällarna som ska få mig att sluta spy hela tiden. Hatar nålar så känns att de nästkommande tre dagarna kommer bli tunga!