I denna lilla stad är jag den enda turisten, iallafall som jag har sett. Det skulle vara om någon har gömt sig då men det är nog mer trist att sitta inomhus som att strosa runt på de skräpbeklädda gatorna, så varför skulle någon göra det? Första dagarna gick jag ut i mina vanliga kläder här. Dvs. långkjol, tröja, lösärmarna och kanske en sjal så inte urringningen syndes. Nog stirrade folk - mycket! Jag kunde även höra hur folk ropade saker, tisslade och tasslande och hur tjejerna fnittrade när de gått förbi mig. Men jag var så uppslukad av allt annat som hände framför mig att jag knappt engagerade mig i det. Men nu när de stökiga gatorna är vardag, droskan som susar fram är något som sker varje minut och när en man kommer ridande på en åsna bredvid bilarna hör till vardagsmaten så märker jag hur påfrestande det är.

 

Fått höra att det handlar om att jag är turist (eller egentligen är jag ju faktiskt invandrare). Jag har ljus hy, trots att jag har bruna ögon så är de bra mycket ljusare än deras och mitt blonda hår faller naturligt till mitt utseende. Jag ser alltså inte ut som dem. På den senaste tiden har jag valt att ha sjal på mig när vi går ut och tänka sig så mycket lugnare allt blivit. Jag kan gå och titta på saker och faktiskt slippa allt sorl bakom mig. Det är bara om folk ser mitt ansikte och upptäcker mitt "icke egyptiska sätt att vara" som de märker, stirrar och pratar.

Exempelvis så använde jag mig sjal idag när det skulle arbetas vid shoppen som Mido håller på att öppna här. Ingen brydde sig riktigt om mig och jag kunde stå och filosofera där vi gatan, iallafall tills ett par yngre killar upptäckte att jag inte var egyptisk. Då började det tjoa och tjimmas, pratas och pekas att jag faktiskt valde att gå ner i källaren som ligger intill shoppen. Inte ens där fick jag vara ifred då de istället trycker vid det lilla fönstret för att få se den "vita människan som inte pratar arabiska".

 

Så tänkte nu dela med mig av mig i sjal. Det var väldigt jobbigt psykiskt att använde den första gångerna men det går bättre och bättre. Jag får en anledning till att kasta på extra mycket smink, ingen kan se mitt svettiga hår och har jag inte orkat duscha så kan ingen ändå se det!

 

Observera nu att detta är något jag använder för mig själv för att kunna vistas ute som en vanlig människa. Jag bryr mig inte om farbröder, kusiner eller Midos kompisar får se mitt hår. Den åker av så fort jag kommit hem till någon, vilket alla har accepterat här. De får ju vänja sig med att lilla blonda svenskan- Annica är med i släkten nu!