Bråkigt internet här i Egypten. Senast vi var hos Midos mamma så valde jag att skriva ett snabbt inlägg och posta här på bloggen. Men det har bevisligen inte kommit fram och ligger inte heller kvar som utkast. Så det är bara att försöka en gång till.

 

Vi har precis formaterat om min dator här och nu är den då på semi-arabiska. Är inte överlycklig över detta då jag inte ens kan förstå vilket datum det är. Är otroligt dagvill nu för tiden då jag har absolut ingenting att göra. Bor just nu i Midos hemstad en bit utanför Cairo. Fråga inte efter en korrekt stavning men skulle gissa på Elminha eller något liknande. För att komma hit tog vi ett tåg som tog evigheter. Det skulle nästan gått fortare att jogga hit (om man hade haft den kondisen så att säga). När vi kom till lägenheten väntade hans mamma och lillasyster här. Det var lite nervöst vill jag lova och knackligt har vi försökt att förstå och kommunicera med varandra.

 

Andra dagen ställdes det till med fest här i lägenheten. Alla mostrar och kusiner och barn kom och det skulle spelas, sjungas och dansas. Detta trots att jag är svennebanan stel! Försökte få dem att förstå att skaka höfter inte är min grej och att vi i Sverige faktiskt mest bara står och hoppar lite. Obregripligt. Dock slog det mig när man ser alla tjejer som dansar här att det känns lite dubbelmoral. Kvinnan här ska inte vara sexig what so ever framför andra män men när musiken dras igång förvandlas alla till höftskakande shakiror. Det spelar ingen roll om du är 9 eller om du är 54, de dansar som på strippklubben! Knasigt. De ger ju självaste dansarna bakom Flo Rida komplex så som de kan röra sig.

Ska vi komma in på klädfrågan som jag antar att ni alla undrar över. Här är det inte okej att visa armar eller ben, bröst eller vad tusan som helst. Vet inte hur många gånger Midos mamma kommit och duttat iordning mina kläder då och det har införskaffats lösa ärmar som jag kan ha när vi går ut så jag inte visar mina armar. Det är nästan skrattretande egentligen. Så mycket pyssel för att gå ut. Sen är sjalfrågan tudelad här. Det är verkligen inget som måstes för en kvinna men för mig som blond svensk är det ganska behagligt att ta till för att folk inte ska stirra på mig. Samtidigt så känns det så fel att ha den då den för mig symboliserar något som jag inte tror på.

 

Annars är staden aldrig tyst och människorna sover aldrig. Det är som att de går i skift alla som bor här vilket ger en jämn ström av barnjoller, biltutande och åsneskrik. På tal om åsnor så finns det gott om dem och jag har en placerad rakt utanför köksfönstret. Han brukar hålla mig sällskap när jag står i köket och donar med något. Annars finns det såklart en halv miljon katter och en hel del hästar. Tror inte det finns en enda taxi i stan utan här kör de droska istället. Back to basic!

 

Här finns i huvudtaget inget att göra. Har klagat, klagat och åter klagat över att jag vill ut och göra något, sitta på café eller titta i affärer eller bara gå runt. Så efter mycket tjat så tog Mido med mig till ett café och jag kunde nog ha skippat tjatet. För där satt vi utomhus under ett träd på en plastmöbel som sett sitt "bäst före" datum och var i stort behov av en dusch. Jag drack en halv sprite, det var det. Det var inte mycket av den upplevelsen som jag ville ha känner jag såhär i efterhand. Nä, jag längtar till en stad med turister, med folk som pratar engelska, med caféer med väggar och klädkoder som inte är så omständiga.

Bilder kommer senare när jag tar mig tid att plocka fram storkameran. Håll till godo!