Egentligen finns det inget att skriva här alls. Jag trodde jag hade en stil, en önskan, en strävan och en hel hög önskemål som var uppsatta. Han skulle vara äldre än mig och lång nog så att jag kunde ha klackade skor utan att vi såg dum ut bredvid varandra. Han skulle ha en utbildning och ett fast jobb och gärna körkort och bil. Han ska ha humor och kunna skämta om allt samtidigt som han aldrig skulle vara sen med att få mig att känna mig som den viktigaste personen i världen. Han skulle ha det där mystiska leendet som han firar av i just de sekunderna som du behöver se det och som i sin tur bara gör dig helt galet förälskad pånytt. Han skulle ha en oklanderlig klädstil och fina handleder (ja, jag är en handleds-tjej).

 

Men har jag lärt mig något de senaste åren är att det är när du släpper alla typer av killar, alla regler, önskemål och stilar som du på riktigt kommer kunna hitta den stora kärleken. Kanske är den riktiga drömprinsen den arbetslöse korta killen som gick i klassen under dig? Vem vet. Men varför stänga igen många dörrar för att finna kärleken. Kärleken sitter inte hur en kille ser ut eller vad han gör om dagarna. Kärleken är så mycket större än så. (Ooops, känner mig som Ranelid! )

 

What kind of guys do I fall for? I'm sorry, there is no answer that I can give you. For some years ago I thought that I had a certain kind of style on my guys, some checklist that have to be filled out and all green. But the recent years I started to think outside my box and figured that he doesn't have to have a big job and education. He doesn't have to drive the nicest car or have perfect taste in fashion and be longer and older than you.

Maybe your prince charming is that unemployed short guy who was in the class under you. Who knows so why close all the doors for love? Love isn't a certain type of guy. Its a feeling that is so much bigger that you can understand. (Ooops.. i feel like a really bad singer from Sweden!)