Oj så mycket känslor det är i kroppen just nu. Jag vet inte vad som är upp eller ned, ut eller in. Kan tänka mig att det är såhär en hormonstinn 15åring känner sig. Kan knappt sitta still med mina tankar i en minut.

 

Samtidigt som jag känner mig så lycklig så får mitt beslut mig att känna en sorg och ledsamthet ibland. Jag kommer flytta till ett land som kommer innebära att jag tappar mycket från min trygga liv i Sverige. Visst, min utbildning och mina tre och halv års långa studier på universitetet är inte bortkastad, men jag har tagit en totalt annan väg än många andra. Det jag får mest panik över är att jag kommer tappa alla mina vänner här hemma. Jag vet inte hur länge jag blir borta och jag kommer säkert känna mig bortglömd och ensam stundtals av gånger när jag sitter där i mitt varma Egypten. Jag förstår att mina kompisars liv fortsätter utan mig och att ingen ska behöva anpassa sig efter mig. Men någonstans hade jag hoppats på att de förstår hur det känns att ge upp så mycket från min ordnade svenska liv som jag gör. Jag önskar bara att ni kunde ljuga ihop lite glädje för mig. Ljug och säg att ni kan försöka komma om priset är rätt och ledigheten närmar sig. Säg att ni inte kommer glömma mig.

 

Antar att detta bara är rädslor som jag känner just nu. Jag kommer inte vara en lika stor del i erat liv, men jag kommer vara desto större del i mitt eget. Det måste jag bli redo för. Jag kommer göra något som jag vill. Jag kommer växa mig starkare, få otroliga erfarenheter och få möjlighet att älska och bli älskad varje dag. Jag kommer leva mitt eget liv.