Nu sitter jag troligtvis på ett plan som faktiskt bara ska ta mig till vår svenska huvudstad Stockholm. Den biten är inte så farlig för än har jag faktiskt inte lämnat Sverige, men snart kommer det att se.

 

Den flytt jag gör nu känns både med sorg och glädje, vill jag lova. Hatar tanken på att lämna min familj, den bästa familjen i hela världen. Hatar att de ska vara oroliga för mig, ledsna för att de inte kan träffa mig och rädda för att något kommer ske. Jag ogillar tanken på att jag inte stannar i Sverige och söker mig ett jobb och kanske sätter mig ned någonstans och gör dem stolta. Men någonstans tror jag att de är stolta över mig ändå, att jag vågar prova mina vingar och vågar lita på min egen magkänsla.

 

 

Hatar att jag lämnar mina fantastiska vänner som jag har här. Vänner som jag faktiskt ser som mina systrar och som jag delar mitt hjärta och min själ med. Jag vet att de finns kvar och jag vet att jag kommer tillbaka. Men det känns tungt att veta att vi inte kommer kunna spontan-ses alls.

 

Nu sitter jag som sagt på mitt plan och är påväg ut på mitt äventyr. Jag vet att alla här hemma står och hejjar på mig, stöttar mig, om än med tårar i ögonen och stolthet i hjärtat. Jag vet också att jag sitter på ett plan med glädje och sorg, förväntasfullt och nervöst, lyckligt och plågsamt. Allt på en och samma gång. Men nu är jag iallafall på väg...

 

 

Hopefully I'm on a plane right now and I'm on my way to our beautiful capital Stockholm. This short trip isn't that bad, because I haven't left Sweden yet, but soon I will.

My decision to move give me both so much joy and happiness and a part of sorrow and sadness. I hate that I will leave my family, the best and loving family in the world. I hate that they will be worried about me, sad because they can't see me and afraid that something will happen. I don't like the thought that I didn't stayed and searched fr a job, settled down and made my parents proud. But somehow I think they are. I think they are proud that they raised a girl that have the courage to trust herself and know whats right or wrong. They have raised a girl to believe that she can do anything and that everything will be fine in the end.

I hate that I leave all my wonderful friends that I have. Friends that i consider to be my sisters and the persons that i can share my heart and soul to. But I know that me real friends will be even if I'm living in another country and sooner or later I will be back.

As I said before, I'm hopefully on the airplane right now, on my way to a big adventure! I know I leave all my friends and family here and that they all is cheering for me, support me, with tears in their eyes and the feeling of proud in their heart. I guess I'm on the plane feeling happiness and sorrow, excitement and worries, easy and hard - everything at the same time! But now I'm finally on the way and soon I can feel at home again, with the person I love.