Klockan närmar sig tre med stormsteg och (peppar, peppar...) än är jag inte trött. Men det vänder kanske när sockerkicken från äppelkakan börjar dala.

Funderat mycket under dagen på hur vi människor faktiskt fungerar och hur rädda vi är på att förlora saker och ting, samtidigt som vi så gärna vill våga kasta oss ut och äta en bit en kakan. Men som vi alla vet är det omöjligt att spara kakan samtidigt som man vill äta en bit då och då.

Jag tänker mycket på alla dessa otrogna människor och alla dessa som drar sig för att "komma ut" med att man är i en relation. jag funderar ännu mer på alla dessa människor som som faktiskt inte alls vågar gå vidare i livet med risk för att bränna någon bro som man en gång i tiden velat vandra över. Men någonstans på vägen måste man våga släppa taget och fortsätta att gå framåt i livet.

Samtidigt begrundar jag alla dessa människor som vågar ta steget och bränna en bro för att i sin tur vinna en annan. Alla dessa människor som som faktiskt inte står där vid vägskälet och bävar över att välja en väg före en annan, just pågrundav vad som kan gå förlorat.

Men någonstans i mina grubblerier så känner jag att man måste våga kasta sig ut i livet ibland. Ibland kanske det gör ont och man faller hårt, men ibland kanske man också lyckas finna just den där bron som leder dig precis dit du vill...