Dryg, efterhängsen eller bara irriterande?
Såg att Sandra skrivit ett inlägg som jag tänkt att skicka ett bloggsvar på. Jag har tydligen en tendens till att vilja skicka bloggsvar på hennes inlägg eftersom vi ofta befinner oss i liknande tankar och att hennes inlägg ofta sätter igång tankar och funderingar hos mig.
Denna gång handlade det om hur man vill uppfattas. Att vara blyg och tråkig är, enligt Sandra bra mycket bättre än att uppfattas som dryg mot personer man nyss mött. Och tanken för ju mig då till det första mötet som det allt för ofta läggs mycket vikt på. Man kan bara göra ett gott första intryck en gång, men är det verkligen så? Rent spontant tänker jag att det bör vara en riktigt inskränkt människa om denne bara ger personen en enda chans att imponera. För alla vet väl hur nervös, nyfiken och blyg man kan vara de första gångerna man möter en ny människa?
Tanke nummer två för mig vidare till hur man agerar innan man lärt känna personen i fråga. Jag tror att det är få människor som klarar av att vara sig själv till 100% i början av kontakten. Man är som sagt nervös och vill helst inte trampa någon på tårna med att säga något fel, att vara för intensiv eller för ifrågasättande. Detta resulterar allt för ofta i att olika spel spelas i början. Man ska inte höra av sig för ofta men vad gör man egentligen om den andra parten knappt hör av sig och ens egna tankar hela tiden finns hos den? Det blir minst sagt en knivig situation. Är de då tillåtet att bryta från den gyllene regeln att höra av sig varannan gång? Är det ens lönt att höra av sig om den andra personen verkar likgiltig inför allt? För i slutändan vill väl ingen uppfattas som dryg, efterhängden eller irriterande?
Denna gång handlade det om hur man vill uppfattas. Att vara blyg och tråkig är, enligt Sandra bra mycket bättre än att uppfattas som dryg mot personer man nyss mött. Och tanken för ju mig då till det första mötet som det allt för ofta läggs mycket vikt på. Man kan bara göra ett gott första intryck en gång, men är det verkligen så? Rent spontant tänker jag att det bör vara en riktigt inskränkt människa om denne bara ger personen en enda chans att imponera. För alla vet väl hur nervös, nyfiken och blyg man kan vara de första gångerna man möter en ny människa?
Tanke nummer två för mig vidare till hur man agerar innan man lärt känna personen i fråga. Jag tror att det är få människor som klarar av att vara sig själv till 100% i början av kontakten. Man är som sagt nervös och vill helst inte trampa någon på tårna med att säga något fel, att vara för intensiv eller för ifrågasättande. Detta resulterar allt för ofta i att olika spel spelas i början. Man ska inte höra av sig för ofta men vad gör man egentligen om den andra parten knappt hör av sig och ens egna tankar hela tiden finns hos den? Det blir minst sagt en knivig situation. Är de då tillåtet att bryta från den gyllene regeln att höra av sig varannan gång? Är det ens lönt att höra av sig om den andra personen verkar likgiltig inför allt? För i slutändan vill väl ingen uppfattas som dryg, efterhängden eller irriterande?
Kommentarer
Postat av: Dandara
Lyckoost som har den pojkvän du har, kommer du att inse/insett
Postat av: Sandra
Haha!
Din lilla tjuv! ;)
Trackback