Under min praktik fick jag tidigt lära mig att leva i nuet och inte stå med ena foten i historien och andra i framtiden. Dock är det väldigt lätt att ständigt tänka "jag ska bara klara av skolan så kan jag börja leva på riktigt!" "Jag ska bara få ett jobb så kan jag göra allt jag önskar". Jag förstår dock min handledares tanke med att man inte ska stå med fötterna i varsin tidsepok. Detta resulterar ju i att man inte alls befinner sig i nuet.

Men hur gör man då när man inte vill befinna sig där man är just nu? Jag anser att man måste kunna leva i alla olika tider för att optimalt få ut allt av livet. Vi är människor och det som finns i vår historia är det vi ofta lär oss utav och det som skapat oss till den person vi faktiskt är.

Utan tanke på hur framtiden kan bli så finns inte längre någon anledning till att jobba mot vissa mål. Därav är foten i framtiden minst lika viktig som att leva i nuet. Vi kan alltså inte heller bortse från vart vi är på väg i våra liv. Jag vet att jag är en ständig "framtiden-person" och klarar nästan inte av vardagen när det inte finns något mål att jobba och längta mot.

Det är nog absolut viktigast att leva i nuet, annars går livet förbi en. Livet är till för att levas och inte ständigt vara en väntan på framtiden eller en påminnelse om vad som en gång var. Men ibland, för att klara av vardagen, kan det vara skönt att fly och tänka på hur framtiden kan bli. Vad finns att längta mot? Vad kan bli bättre och vad kan göra livet optimalt? Hur når man det optimala?