Idag när jag vandrade hem från skolan så slog en helt ny tanke mig. Jag har trott att jag varit vuxen i nästan hela mitt liv. Nu ska jag förklara vad jag menar.

Som liten flicka vandrade jag runt på sundskolans skolgård nere i Örnsköldsvik. Då gick jag runt och drömde om hur livet skulle vara när jag skulle börja sexan. Att börja sexan betydde för mig att man var stor, häftig och mycket coolare än alla andra småttingar. Jag skulle vara snygg, elegant, världsvan och på väg in i vuxenlivet. Observera att jag tänkte att detta skulle vara min verklighet när jag gick i sexan - blott 12 år gammal!
Idag ser jag på alla 12åringar ute i samhället och tänker att de är fortfarande är barn och borde agera därefter. De borde inte springa runt och se ut som om de ramlat ner i sin mammas sminklåda utan ta tillvara på livet som barn. Men samtidigt bar jag inte bättre själv med mina tankar om hur vuxen man var i den åldern.

När jag tillslut började sjuan på stora Geneskolan blev det andra bullar - NU var jag vuxen! Jag gick på en stor skola för stora barn och skulle precis börja introduceras till tonårslivet. Jag var fortfarande inte vidare snygg, elegant och världsvan trots att jag trodde det då. Dock ansåg jag mig vara så pass vuxen att jag hade alla svar på livet. Men ack så fel jag hade. Nu tänker jag på min syn på alla de som går i sjuan idag och skräms lite av tanken att jag ansåg mig vara vuxen vid den åldern.

Men när man går i nian är man väl vuxen? Man är återigen äldst på skolan och ska snart börja gymnasiet där alla andra vuxna går. Man börjar lägga grunden för det liv man senare ska leva och det är väl en hel del vuxenpoäng på det? Fortfarande hade jag brist på min snygghet, elegans och hur världsvan jag var men vuxen, det var jag! 

Att börja gymnasiet, då var man allt vuxen. Då började man komma in i de senare tonåren och med huvudet högt förklarade man alla prov och måsten som kom med det nya vuxna livet. Men nu idag tänker jag på alla de som går gymnasiet och jag tror att många av dem har nog samma tankar som jag en gång hade; nu är jag vuxen! Men idag, många år senare så har jag insett att man inte ens är i närheten av den vuxenvärld som man trodde man befann sig i.

Jag skulle ha sambo, barn och ett snyggt IKEA-hem vid 21 års ålder. För det var min syn av vuxenlivet. 21 år och mamma var för mig en helt naturlig tanke. För det är väl då man börjar skapa sin familj? När jag började planera mitt vuxna liv under gymnasiet och måla upp hur mitt liv skulle se ut när jag gått ut min treåriga utbildning på medieprogrammet visste jag egentligen inte vad allt handlade om. Jag har ingen aning om vad ett vuxenliv egentligen betydde och jag kan erkänna att det vet jag fortfarande inte. Jag känner att jag kommit en bra bit på vägen men har fortfarande en bra bit att gå. Kanske blir jag aldrig helt vuxen men egentligen, är det nödvändigt?