Min första kärlek kom redan när jag var 14 år. Så därför hoppas (och vet jag) att man får mer än en stor kärlek i livet. Jag träffade denna kille samtidigt som jag var tillsammans med en annan kille. Som en blyg och osäker ung tjej gav jag inte denna kille några vidare tankar då han var en kompis till den kille som jag var tillsammans med. Men som det ofta är i dessa unga år så är man egentligen inte kär. Man kan inte känna skillnad på intensiteten i känslorna och intimiteten i förhållandet vilker ofta gör att man tror man är mer kär än vad man i grunden faktiskt är. Så efter bara någon vecka gick jag och killen skilda vägar och efter bara någon dag damp det ner ett mail på mitt lunarkonto, då från killen vi mött vid busshållplatsen.

Jag och den nya killen hade en del kontakt på nätet innan vi valde att träffas på ett disco för 88:or. Då föll jag pladask och min förhållandet med min första riktiga pojkvän började. Jag blev kär upp över öronen och ingen kunde riktigt få ner mig på jorden igen. Men alla har vi väl varit ung och dum någongång? Åtminstone har jag det. Jag stannade i ett förhållande som tryckte ner mig, ett förhållande som inte är av det bra slaget, ett förhållande kantat av otrohet och måsten.

Tillslut var denna kille otrogen mot mig och startade ett nytt förhållande med en annan tjej i min ålder. Detta var väldigt jobbigt känslomässigt men som jag ser det idag var det enda möjligheten för mig att kunna gå vidare och släppa denna kille. Det var enda sättet att egentligen rädda mig från ett väldigt destruktivt förhållande.

Men jag har även funnit min andra stora kärlek, och detta gör mig nervös. Får man mer än två stora kärlekar i livet? Man kan väl bara hoppas! Den andra killen som blev mitt allt mötte jag under ett knattedisco på parken. Jag jobbade i garderoben och av någon anledning behövdes det en ordningsvakt under detta disco för de små barnen. Den ordningsvakten blev senare min första sambo.

Kvällen började med att jag satt och kluddade på en servett. Jag ritade en superhjälte som fick supernamnet Paperboy och detta såg två unga flickor i 8års åldern. De ville givetvis ha en egen teckning och även min MSN. Jag ritade ner lite andra superhjältar på två andra servetter och de fick min mailadress, vilket Anders var snabb att komma ihåg. Precis vid jul fick jag då ett mail där det stod att han bara ville önska mig en God jul.

Vad som hände efter det skedde väldigt fort. Jag hade besök av en kompis från USA just då vilket var jobbigt. Att ha en kille inneboende som hade känslor för mig medan varje del av mig drog mig mot Anders var kämpigt. Men tillslut hann vi träffas och vi blev ett par väldigt fort. Kommer aldrig glömma hur andan for ur mig när våra händer möttes i soffan medan vi kollade på film. Det var en känsla som inte går att beskriva, en känsla om att allt var äkta.



Efter ett halvår flyttade vi ihop och hann vara sambos ett år innan vi valde att gå skilda vägar. Aldrig känt mig så ledsen som jag gjorde då. Vem var jag utan han? Just den frågan gjorde att jag tog upp bloggen igen för att kunna finna mig själv och sortera ut mina tankar. Detta har jag fortsatt med och två och halvt år har redan gått.