Ett ögonblick, hur ska man kunna välja? Bygger för det första inte hela bloggen på dessa ögonblick och för det andra, hur ska man välja bland alla dessa? Tro mig, det har hunnit bli en del ögonblick under 22 år.

Iallafall har jag tänkt välja ett ögonblick från när jag var riktigt liten. Kanske gick jag i ettan på sundskolan och det hela ägde rum innan jag själv blev utsatt för mobbing. Som många säkert redan vet kan barn vara riktigt jävliga och så var det även på den lilla skolan i min hemstad Örnsköldsvik. I varje klass finns det oftast iallafall en som får agera mobbingsoffer och mobbningen behöver inte alltid vara hårda ord, slag och total utanförskap. Utan ibland sker mobbingen enbart när det passar mobbaren. 

Flickan det handlar om och jag gick dagis tillsammans och hamnade i samma klass fram till gymnasietiden. Så när vi väl började lågstadiet så hade jag och flickan redan starka band från alla lekstunder. Hon var en glad och humoristisk ung tös men även till grunden väldigt osäker och blyg. Till utseende hade hon den moderna lilla page-frisyren som var och varannan unge hade och var väl något mullig som barn har all rätt att vara. Men detta såg mobbarna och offret var bestämt.

Minns så väl en dag när vi alla skulle gå till matsalen för lunch. Som små barn gör i skolan fick vi alla ställa oss på rad i klassrummet och sedan gå i led längs korridorerna. Vi var en ganska stor klass och var ett ihopmix av tre olika årskurser. När vi stog där i ledet uttrycker en av de äldre pojkarna att det luktar och nyheten spreds som pesten själv över ledet av elever. Alla höll för näsan och överallt kunde man höra klagomålen om den påstådda lukten.

Tillslut var det bara jag och flickan kvar som inte höll för näsan och beklagade oss och en av pojkarna, en äldre blond kille frågade mig om jag inte kände hur det luktade. Detta var nog en invit att få medverka i denna mobbing som skedde. Dock sa jag att jag inte alls kände någon lukt och att allt bara var ett påhitt. Minns att jag tittade på min vän som stod där framför mig i kön och såg lyckan som spreds i hennes ögon. Lättnaden som hela hon suckade ut över att hon inte alls var själv. Utan att jag stod där bredvid henne.

Detta var en av de första gångerna jag känt mig riktigt stolt över mig själv. Att jag, lilla fröken Annica Lindqvist vågade säga emot de äldre killarna och lita på mig själv. Jag önskar att jag hade vågat göra det fler gånger när jag väl blev äldre också...