Trots att jag inte bloggat som jag brukar så ska jag hälsa er att jag har hunnit med åtskilliga timmar med nya och gamla godingar på bioduken och TVn. För någon vecka sen satt jag i Örnsköldsviks mina biografsalong och alla som har suttit i den vet att det känns som att sitta i ett ganska stort vardagsrum. Vet inte riktigt om man ens får kalla det salong om man tänker på storleken. Men det är där man hamnar om man inte ser biofilmen de första veckorna. Hur som helst var det filmen Farsan som skulle tittas på.

Jag älskar Josef Fares tidigare filmer och Kopps är nog en av de bästa filmer jag sett. Den är lättsam, rolig och allmänt härlig att titta på. Jag hade hoppats på att Farsan skulle bidra till samma mysfaktor. Men icke! Farsan är mycket mer känslig än den roliga rullen Kopps vilken den kanske också kan vinna en del på i andras ögon. Men själv tycker jag inte alls att filmen tagit sig till den nivå jag tycker att Josef Fares filmer brukar vara på. Jan Fares verkar visserligen vara en go liten gubbe men det behövs mer än en rund man med stor buskig mustasch och skojig brytning för att rädda denna film.