Ja, tänkte egentligen inte blogga om detta men tankarna kom upp när jag fick ett sms nu under kvällen och sedan gick jag in på en kompis blogg och hon hade skrivit några rader om civilstånd, framtiden och och alla lyckliga tu's husrenovering. Så då tänkte jag att ja, det är nog meningen att detta inlägg ska skrivas ändå.

Jag är 22 år, haft två riktiga förhållanden som jag kunnat gå över vatten för. Första redan när jag gick i åttonde klass och det tog slut så småningom. Det tog flera år innan jag lyckats gå vidare till 100 procent. Ja men vad är det man säger? Äkta kärlek dör aldrig va?

Fyra-fem år senare mötte jag mitt livs andra kärlek. Överväldigande känslor och intensiva månader stundade och vi flyttade snabbt ihop. Oj oj, ska jag verkligen få leva lyckligt? Trodde aldrig jag kunde känna såhär för någon! Tillslut blev de rosa molnen mer gråmulna och förhållandet tog slut. Ja, det är två år sedan nu och jag vill nog säga att jag gått vidare. Vill iallafall inte ha ett förhållande med denna person igen (inte för att jag har något emot honom men just de känslorna finns inte kvar).

Fick ett sms av honom inatt som på något sätt satte mina tankar i rörelse. Han har gått vidare, något jag vetat om länge och inte alls har något emot. Där berättade han att jobbet går bra och att han och flickan skulle utomlands. Flickan, samma ord som han en gång haft på min under vårat förhållande. Jag vet inte, men på någotvis kändes det så konstigt att läsa om mig hon under samma namn som jag en gång haft.

Själv sitter man nu här. Inbiten singel, ingen framtid inom familjeliv och kommer bo med min katt totoro hela mitt liv. Iallafall känns det så. Eller har jag en fyra-fem års regel mellan mina stora förhållanden? Om så är fallet borde mr. Right göra sig till känna 2012 eller 2013. Då är jag alltså runt 25 år och min biologiska klocka tickar för fulla muggar...