Äventyren tar aldrig slut för upptäcksresande Annica och Sandra. Det ska jag lova er. Det finns tydligen så mycket att se om man bara söker lite och i förrgår var det dags att pricka av ännu en plats på listan Platser att besöka - Slåttdalsskrevan. Jag tror att många av oss är bekanta med Ronja rövardotter och miljöerna som hon befinner sig i. Slåttdalsskrevan är en av dessa miljöer då denna skreva inte är något mindre än självaste Helvetesgapet.



Jag kom hem från jobbet vid halv fem och var riktigt slut. Men samtidigt ville jag hitta på något så jag och Sandra tänkte ta en kvällspromenad någonstans, men vad ville vi upptäcka? Efter ett tag bestämde vi oss för Slåttdalsskrevan och begav oss bort mot skules naturreservat för att gå dit. Från där vi fick parkera bilen var det 4,3km promenad dit och klockan hade redan nått 19.30. Men 4,3 km går man ganska fort så det skulle bli en bra promenad tyckte vi då och började traska iväg in i skogen. Efter nån kilometer kom vi fram till att promenaden inte alls skulle bli korta 4,3km utan hela 8,6km! Men vi hade kommit så långt redan att det inte alls var värt att vända om och ge upp. Så vi fortsatte längre in i skogen, genom svår och jobbig terräng och en massa klappersten. Bjuder på bilden som jag ser så less ut (jag försökte visa hur less jag var att gå på klappersten). Efter en stunds promenerande kommer det upp skyltar på vägen. 2,8km kvar, 2 km kvar och tillslut kom skylten som talade om att det enbart var 600m kvar och vi jublade för fulla muggar. Men som Sandra sa det; -"de var de längsta 600m jag gått"! Det tog en evighet med tillslut mötte vi något som liknade en skreva uppe på en kulle.



Var detta allt?! Vi tog en massa kort och konstaterade att detta var inte alls värt de 4,3 kilometrarna in i skogen och började sakta vända tillbaka ner i den jobbiga terrängen igen. Plötsligt tyckte jag inte alls att detta stämde med det jag förväntade mig och plockade upp kartan man plockade på sig i början av stigen. Sandra, Jag tror vi ska fortsätta uppåt! utbrister jag då. För bilderna på kartan stämde inte alls ihop med bilderna som vi nyss tagit. Så efter mycket om och men vände vi om och klättrade uppför den lilla skrevan vi nyligen befunnit oss i och då öppnar det sig framför oss. En stor jätteskreva med höga bergskanter och otrolig utsikt. Vi hade nått Ronjas helvetesgap!



Jag skrev en halv livsbiografi i gästboken innan vi klättrade upp på berget vid sidan och det var högt vill jag lova. Benen skakade och det enda man kunde tänka på när man försökte få en bild av skrevan var hur säkert det var att man skulle dö om man föll ner. Men där uppifrån var utsikten helt underbar och solen hade sakta börjat dala neråt. Måste säga att det var nog det vackraste jag sett av denna norrländska miljö.



Efter 40 minuters strosande vid skrevan så bestämde vi oss att ta omvägen över slåttdalsberget och det gjorde vi rätt i. Vägen var mycket bättre och utsikten över hur solen gick ned på ena sidan och hur fullmånen gick upp på andra var sagolikt! Men när vi kom ner i skogen var det riktigt mörkt ute och tankarna drogs genast till argsinta björnas och hungriga kannibaler. Så vi sjöng barnsånger hela vägen tillbaka till bilen för att lugna oss själva och  skrämma bort djur som var för nära (om det nu var några djur som var nära). Klockan 23.30 kom vi äntligen tillbaka till bilen, båda kalla men inte uppätna av kannibaler iallafall och jag tror både jag och Sandra hade en rikigt härlig 4 timmars promenad i skogen!