Imorgon är det dags för examination på vår kurs Fields of practice – the social worker´s professional role and tasks (international). Detta är då kursen som var medan jag var i Indien så vi som valde att åka utomlands fick skriva en essä på ~15 sidor. Detta var nog det sämsta jag någonsin lämnat in vilket gör att morgondagen inte alls känns lockande. Jag kommer sågas vid fotknölarna och dagen kommer sluta med att pappa kommer få hämta mig gråtandes i något hörn i skolan (nä, så illa hoppas vi väl inte att det kommer bli?).

Jag skrev om cerebral pares i Indien - en essä om möjligheter och svårigheter. Måste säga att ämnet intresserar mig väldigt mycket och jag hoppades att essän skulle bli bättre. Jag lämnade Trichy i hopp om att jag skulle skriva klart det resterande när jag kom hem samt ha mycket tid över till att skriva om det man inte riktigt hundra tycker passar. Dock blev jag istället sjuk och sängliggandes ett tag vilket tog ut sin rätt på min essä.

Men som sagt intresserar ämnet mig och när man själv jobbat med en flicka som har just cerebral pares kan man inte låta bli att jämföra faktan med sina egna erfarenheter. Dock är det just samhällets syn på personen med cerebral pares som skiljer Sverige mot Indien. Indiens samhälle är byggt på ett helt annat sätt än Sveriges vilket gjorde hela essäskrivandet till ett enda långt babbel känns det som. Man kunde aldrig förklara nog alla de sidospår som essän tog vilket gör att jag är orolig för morgondagen. Jag hoppas dock att ni håller tummarna för mig och min essä om hur vardagen ser ut för barn med CP skada i Indien, vad som väntar dem i framtiden med avseende på giftermål, jobb och fördomar från samhället.