Då tar vi tag i utmaningen igen och hoppas att det blir något inlägg av detta. Jag ska här gå igenom ännu ett ögonblick från mitt liv och jag tycker det är svårt att hitta något som har en vikt. Men nu gör vi ett försök!

Jag har som ni vet praktik inom missbrukarvården och känner att jag lärt mig otroligt mycket under dessa månader. Jag har inte enbart lärt mig om alkoholism utan också om hur livet ofta blir, tankebanor och jag har lärt känna och se olika missbrukarpersonligheter. Jag har även fått en hel del kött på benen när det kommer till alkoholfrågan och vågar oftare stå på mig och lita på min magkänsla.

Det hela skedde när jag satt på en lokalbuss här i Umeå. Var på väg hem efter en kväll på stan och satte mig någonstans i mitten. Det kom snabbt ganska mycket folk och bussen började fyllas på. Snart var nästan alla platser fulla och avgångstiden närmade sig. Då hör man hur busschaffören började argumentera med en man som inte ville betala bussen. Men allt löste sig och mannen hoppade in och satte på platsen bakom mig.

Lukten spred sig fram och man kände snabbt att det satt en alkoholist i närheten. Tillslut öppnar han munnen och börjar prata med mig och då slog det till. Allt man lärt sig på praktiken och allt som min handledare berättat ekade i huvudet. Jag kände en total motvilja att prata med denna man vilket jag tillslut sa till honom. "Vet du vad, jag har ingen lust att prata med dig när du har druckit". Ja, han blev väl ganska chockad och överrumplad av konstaterandet som han snabbt försökte förneka. "Vad får dig att tro att jag druckit?!". Förklarade då för honom att det luktade långa vägar vilket han enbart gav ett mumlande svar till. Sedan blev han tyst.

Innan praktiken hade jag nog låtit han prata på och bara lyssnat, inte velat ge någon respons och än mindre ställa ner foten och säga att jag inte var intresserad av att prata med honom. Sedan vet jag inte vad det gav honom egentligen, men kanske sådde jag någonstans där inne ett litet frö om hans problem. Kanske, i den bästa av världar!