När jag gick och la mig igår så tänkte jag på att jag skulle behöva ringa ett samtal idag, och inte vilket samtal som helst. Kom ju fram till, för ett tag sen att jag ville jobba med lilla Alma igen denna sommar då hon har betytt mycket för mig. Hon fick mig att bevisa att jag kan om jag vill och att inga hinder ska få stoppa mig. Så kom fram till att jag skulle ringa chefen, Marine idag och höra om de behövde folk. Men så långt kom jag aldrig.

När jag och Martina var på väg ut från bibliotekets dörrar ringde min mobil med dolt nummer. "Åh nej" tänkte jag då som hatar när det är någon som ringer med dolt nummer. Men där i luren hörde jag då en bekant röst säga: "Hej annica, det är Marine, chef på handikappomsorgen". Hon ringde då för att höra om jag skulle kunna tänka mig att jobba hos Alma även denna sommar och hon lät verkligen paff när jag sa att jag hade tänkt höra av mig till dem. Tror faktiskt hon var innerligt glad och lättat över att jag ville komma tillbaka.

Det är inte lätt att hitta sommarjobbare till denna lilla flicka då många kan bli rädd vid första synen. Hon är sjuk, så är det. Men det hindrar inte henne från att röra vid ditt hjärta!