Ja, i fredags bar det av till den stora staden London för att träffa Sandra och AnneMarie. Hade först seminarium på skolan och det gick bara bra. Man blev dock lite chockad över att på uppgiften stod det att man inte skulle gå in på "studentrollen" utan redovisa på ett kreativt sätt med gruppen. Vi kom dit, några hade gjort teater, andra tagit med sig en film osv för att mötas av att läraren säger att vi alla ska sitta runt bordet och prata om sagorna istället. Man blev ju lite less! Efteråt träffade jag Mamma och Kent och de skulle köra mig till Örnsköldsviks airport.


Som tur var hade jag Ellen från min klass med mig på planet. Själv är jag ju flygrädd men det kändes mycket bättre när hon var med! Vi flög den dryga timmen till Arlanda där hon skulle träffa sina släkt och vänner och jag skulle fortsätta min väg till Terminal 5. Hade fyra timmar på mig och jag trodde att det var det som behövdes för att ta mig till rätt plats.


Jag började gå och kom då till skycity där jag strosade omkring och kollade på all billig sprit och billiga parfymer innan jag fortsatte till Forex för att växla mina pengar. Då kände jag att jag verkligen var på väg och nervositeten växte sig större och större ju närmare terminal 5 jag kom. Jag checkade in bagaget och gick igenom alla säkerhetskontrollen och tillslut fann jag min plats vid gate F61. Då var det tre timmar kvar tills mitt plan skulle gå!

Så jag vandrade omkring vid min gate och där var det tråkigt vill jag lova er! tog upp min boken Atlantis hemlighet som jag lånat av Martina någon dag innan. Men mörkret hade börjat falla och min långa dag av nervositet hade börjat ta ut sin rätt. Hann läsa en sida innan jag satt där, ensam i gaten och nickade. Började ringa runt till lite folk för att få tiden att gå. Och tillslut kom mitt plan.

Fick en fönsterplatsoch bredvid mig hade jag en kvinna i närmare 40år åldern. Pustade ut lite då jag såg att hon också reste ensam och hoppades innerligt på att hon kunde prata lite med mig eftersom jag är så flygrädd. Men den drömmen sprack snabbt. Hon sa inte ett enda ljud, Inte ens när hon spillde ut sin cola bredvid mig sa hon nått, inte ens ett litet förlåt!

Tyvärr var det sent så det var mörkt ute men ändå kunde man se havet under oss när vi flög och plöstligt kom fastland igen och ljus överallt. Sandra hade tidigare varnat mig för hur stort London såg ut ovanifrån och när jag flög där uppe tänkte jag "Bullshit, så stort såg det inte ut att vara". Plötsligt vände planet och London öppnade upp sig framför mig. Det var ljus, ljus och åter ljus. Helt underbar utsikt! Såg London eye och allt sådant som lös upp där i mörkret.

Tillslut landade vi på heathrow och jag hittade ut tillslut till den stora hallen där Sandra och AnneMarie skulle möta upp mig. Dock såg jag dem inte någonstans och paniken började infinna sig! Jag hade tidigare ringt så mycket på Arlanda med min mobil så den pep pga. lite batteri, och där, ensam i London, stod jag!

Plöstligt fann vi äntligen varandra. Sandra och AnneMarie kom gående emot mig med en uppochner vänd skylt där det stod LINDQVIST med guldpenna. Vilket välkomnande!