Detta var sista dagen som jag spenderade med boken Om jag kunde drömma av Stephenie Meyer. I flera dagar har jag suttit uppslukad av denna underbara bok och drömt mig bort till den stora kärleken, utforskandet av en ny person och pirret i magen.

Boken är så bra skriven att så fort du tar upp den och läser vidare så finns Edward med i rummet - denna otroligt vackra gestalt med glittrande hud, det sneda leendet och de kolafärgade ögonen. Själv blir du en nyförälskad Bella Swan och känner åtrån till denna mystiska man, paniken av att inte vara nära honom och rädslan för framtiden.

Jag har aldrig känt mig så nykär som jag gjort de senaste dagarna då jag lusläst boken. Att känslorna kan bli så starka av en bok? Im hooked!

Nackdelarna med att läsa boken efter man sett filmen har varit många och jag har många gånger suttit med höjda ögonbryn och frågande blick. En av de större grejerna som skiljer boken från filmen är bekännelsen om vad Edward egentligen är. I filmen står de i de gröna skogarna i Forks och Bella berättar vad hon vet om Edward. I boken sitter de i bilen, på väg hem från Port Angeles och korten läggs på bordet. Sedan är de mycket mer kärleksfulla i boken och Edward kan nästan inte hålla sina händer borta från Bella - något som inte alls framkom i filmen på samma intensiva sätt.

Nu längtar jag till att sätta tänderna i andra boken - När jag hör din röst och jag har mycket höga förväntningar på att jag ska fastna lika lätt för den och trollbindas av Stephenie Meyers sätt att skriva, Edward och kärleken.