Ja, har fått många frågor om hur det egentligen går mellan mig och Anders så nu tänkte att jag ska lägga alla kort på bordet. Vi gjorde slut som jag sagt för ett bra tag sen. Just för studen var jag ledsen och hade innerst inne hoppats på att han och jag var menade för varandra och hade en framtid tillsammans. Men när sorgen lagt sig la sig även mina kärlekskänslor för honom. Livet går vidare och att få ha honom som en nära vän känns nästan ännu bättre än att kanske förstöra de fina minnen och känslor som vi ändå har för varandra. Han var den första man som jag såg min framtid hos och förhoppningsvis hittar jag en till sådan person som jag känner att jag vill spendera mitt liv med.

Ringde honom igår med lite frågor om hans status på facebook. Han hade ändrat till "det är komplicerat" och på en gång fick jag en klump i magen - det är ju komplicerat pga mig! Så ringde honom och berättade att det inte gör något för mig om han hittat en ny tjej. Tror det var skönt för honom att höra det och det var skönt för mig att berättade det vill jag lova.

Dock irriterar jag mig på att han alltid ska ha så låga tankar om mig och ska dalta runt mig hela tiden. Allt för att jag inte ska bli ledsen. Visst att jag lätt fäller en liten tår men hellre det än att bli ljugen rakt upp i ansiktet... eller hur?