Påsken har kommit och denna tid på året har alltid varit en av de mest uppskattade i mitt liv. Dels för att jag fyller år och får presenter men även för att det är denna tid på året som man kan gå runt till alla grannar och tigga till sig allt deras godis med sina rådjursbruna ögon. Dock förvinner traditionen mer och mer för varje år som går. På min tid sprang man hem från skolan, fixade sina "glad påsk"-kort, kastade på sig lite fräknar och en gammal kjol som man fann i mammas garderob och ut på gatan.

Efter några år som professionell påskkärring (som jag tycker att jag med all rätt kan kalla mig) så lärde man sig snabbt vilka som var snåla och vilka som var generösa på gatan och tillslut blev godisjakten som en tävling vänner imellan.

Minns en man som bodde i ett rött hus nära Jenny. Han skulle man verkligen inte gå till! Där stod man då i sin hemmasydda kycklingdräkt (lägger upp en bild på den senare, den måste ses!) utanför dörren och väntade på att en trevlig människa skulle öppna den, men tji fick vi. I dörren stod då en gammal man som luktade sådär konstigt som gamla kan göra ibland. Vi gav honom vårat kort och räckte sedan fram våra kittlar där godiset skulle ligga. Här var det inga gelegodisar eller små ägg som gällde, utan av honom fick man alltid marianne som man till sin fasa såg var halvätna när man kom hem. Mysigt va? Han fick inte vårat besök året efter...

Det är många år sen jag såg en påskkärring då färre och färre väljer att gå och förgylla en ensam människas tillvaro på påsken med ett vackert kort. Men idag, då vände allt. Jobbade kväll idag hemma hos A och när jag stod där och försökte dra iordning henne så hon satt fint i stolen plingade det plöstligt på dörren och in kommer en hare, en svart katt och en påskkärring. Jag blev nästan rörd att traditionen fortfarande lever!