Den 14de arpil. Dagen efter min födelsedag men även dagen jag följde med Jenny till djursjukhuset och fick ta farväl av älskade Missan.

Började dagen med det sista seminariumet på juridikkursen men fick gå lite tidigare för att möta upp Jenny nere på hamnen. Hade lovat henne att följa med när hon tvingades ta bort Missan för att vara ett stöd att luta sig mot. Att ta bort ett djur som man älskar så otroligt mycket är oerhört svårt, svårare än folk som inte känner den kärleken tror.

Missan har funnits i nästan hela mitt liv. Lärde känna Jenny redan på lågstadiet och vi blev genast bästa vänner och oskiljaktiga. Genom att jag och Jenny umgåtts så mycket har jag också umgåtts mycket med hennes djur som hon haft under alla dessa år, däribland missan.

Missan blev 19 år så hon var riktigt gammal och just därför tog Jenny och hennes mamma beslutet att ta bort den fina katten. Hon haltade, andades konstigt och fick lov att ta medicin varje dag så det var nog dags, än hur svårt det är att ta beslutet. Som Jenny sa så ville hon ju inte ta beslutet om när missan skulle dö, men hon gjorde det enbart för katten.

Jag tror Missan kände på sig att hon skulle få somna in. Hon var så lugn när hon kom in på djursjukhuset och la sig lugnt ner på bordet medan Jenny skrev på ett papper. Vetrinären var jätteduktig som förklarade allt för oss som stod där på var sin sida om bordet och storgrät. Hon var nog van att folk i detta rum grät floder men man kände sig dum när man stod där med en papperduk i ansiktet.

Allt gick så fort när de körde igång. Jenny höll i Missan och vetrinären sprutade in en lila vätska i hennes buk och hon blev genast väldigt lugn och sen sömnigare och sömnigare. Jenny var stark nog att hålla i hennes under hela hennes sista tid, något jag tror Missan ville. Så där satt vi, i det vita kala rummet och grät medan vi strök Missan under hennes sista minuter...