Ja, imorgon blir jag 21 år. 21! Tänk att jag har funnits så länge och ändå känner mig så liten. Siffrorna gör mig panikslagen! Hur ska en 21åring vara? Hittat kärleken? Flyttat ihop med någon i ett snyggt IKEAhem? Vara lycklig, attraktiv och smart? Påbörjat resten av sitt liv? Funderingarna är många då jag inte alls känner mig så gammal.

Tycker inte om att fylla år. Födelsedagen ska alltid vara så perfekt, man ska stå i centrum och solen ska lysa och allt ska vara så lyckligt. Men hur ofta är det så? Man har någon halvsliskig tårta och fullt med disk i diskhon. Alla ska komma förbi en timme och de hinner bara avlösa varandra tills nästa kommit.

Nä. Jag känner faktiskt att jag skulle kunna skippa stora delar av födelsedagen. Jag känner aldrig så innan men ju närmare jag kommer den stora dagen, ju mer kommer känslan upp. Jag älskar alla glada sms och telefonsamtal man får och det faktum att folk kommer förbi. Men sen att ständigt ha kaffebryggaren puttrande och att ta emot alla presenter som folk tvingats köpa till mig pga. min födelsedag känns jobbigt. Jag älskar dem för att de gör det, jag älskar dem för att de kommer förbi men samtidigt känns allt så påklistrat och tvingat.

Vet inte om detta är en form av ångest inför min födelsedag eller vad det är, men har känt mig deprimerad och nedstämd denna dag. Kanske är det för att jag blir ett år äldre och har varken tid eller råd med det eller så är det bara en sån negativ dag.

Iallafall hoppas jag att morgondagen blir bra. Med mycket glada skratt och många trevliga människor som inte alla kommer vid samma tidpunkt. Enda jag vet är att Jenny kommer vid tio på morgonen och Anna vid åtta på kvällen. Maria kommer nog tidigt också. Annars är det öppet hus i min lägenhet så det är bara att komma in och säga grattis!