Oj oj oj, det var ett tag sen man var här och skrev. Det är ju nästan ett under att man kommit ihåg lösenordet! Har nu iallafall tänkt att ta tag i min blogg igen så vänner, familj och intresserade kan ta del av vad som sker i mitt liv här i norr.

Senaste inlägget här under var en smula omuntert vill jag lova men vem har inte haft jobbiga perioder i sitt liv? Jag har dock blivit äldre och visare sen dess och försöker nu gå in med en positiv känsla och våga utmana mig själv till nya saker.

Vad har hänt sen sist då? Ja, vart börjar man? Träffade en kille för 1 ½ år sedan här i övik som jag flyttade ihop med efter ett halvår. Smart? ja, det tål att diskuteras! Vi skaffade en tvåa i studentområdet Ålidhem i Umeå då han skulle plugga polis och jag brottsofferkunskap. Efter en termin var min kurs över och jag sökte in till lärarutbildningen med inriktning mot förskola i hopp om att utbildningen skulle passa mig. Efter en termin hoppade jag av där då jag insåg att jag var intresserad av andra saker. Många erfarenheter och vänner rikare åkte jag och Anders (killen jag bodde med) tillbaka till Örnsköldsvik för sommarjobb och härliga dagar på stranden, dock var åskmolnen redan påväg...


Under sommaren bodde jag och Anders i hans föräldrars lägenhet med katten Totoro som vi skaffade tillsammans när vi flyttade ihop. Sommaren började si så där med problem med chefer och regn men dagarna flöt sakta förbi ändå. Dagarna kom och gick och plötsligt kom DEN dagen, pappas födelsedag.... Den 4 Juli var vi hos min pappa och firade honom men allt verkade inte stå rätt till mellan mig och min älskade. Vi kom hem till våran lägenhet och jag frågade vad som var fel, en fråga som så länge legat och tryckt inom mig. Något va fel. Och då kom det

"jag tror det är bäst om vi gör slut"

Samtidigt som jag visste det innerst inne och att vi hade diskuterat det innan så kom det som en stor chock. Detta var den person som jag trodde jag skulle vara med i många många år till, skaffa hus tillsammans med och en vacker dag sitta på ålderdomshemmet och tänka tillbaka på våra glada dagar. Med livet valde drastiskt en annan väg...

Nu är allt över och jag flyttade tillbaka till Örnsköldsvik för att läsa på Socionomutbildningen här. Möblerna är delade och vår gemensamma lägenhet är utstädad. Och vårdnaden för katten, den fick som tur var jag!

Om jag fortfarande är ledsen? såklart jag är! Men jag måste försöka gå vidare om jag ska klara av vardagen och det må hända att bloggen blir mitt bollplank, min axel att gråta på eller ett sätt att bara kasta ut mina tankar och organisera upp det som rör sig här hos mig. Såklart kommer jag in i perioder som känns värre än andra, perioder då jag inte gör annat än att tänka på han och allt det roligare vi fick uppleva, alla mysiga stunder och sångerna vi sjungt. Det är dessa stunder man märker hur mycket vänner ändå betyder. Jag är glad att jag kom tillbaka till Örnsköldsvik, till alla gamla kompisar och familjen... Dock finns den viktigaste av dem alla kvar i Umeå - Marlene - Min stöttepelare genom livet. Som tur är är inte umeå långt borta och nu när hon bor kvar där finns ju det fler anledningar till att åka till Umeå och köpa skor ;)

För att inte detta också ska bli ett sådant omuntert inlägg har jag tänkt att lägga till lite positiva saker här nere som också händer mig. Den 2 december förväntas mitt gudbarn att födas. Det är ingen mindre än Marlene som väntar en bebis med sin Sambo Johnny och gudmor, det blir jag! Men Babyboomen slutar inte där utan i mitten av feburari ska jag få ännu en titel - Faster! Det är nämligen min one and only storebror som ska bli pappa! Helt otroligt! Jag har även fått träffa en massa nya, underbara, trevliga, roliga människor nu när jag började på socionomutbildningen och ser helt klart fram emot våra år tillsammans!