long time no see
Ibland önskar jag att någon kunde banka lite vett i mig och just nu även lite positiva känslor. Har gått runt med en surrande ångest i bröstet i två veckor. Ja, sen Anders var här.. Känner att det till stor del var mitt fel att det tog slut igen, mina "happily ever after" handlingar som jag inte kan råför att jag får ibland. Första gången vi gjorde slut hade jag ändå känslan av att vi skulle bli tillsammans igen, den har jag inte längre...
Mest tycker jag det är jobbigt med denna oro i kroppen hela tiden, denna ångest som känns i hela bröstkorgen och magen. Vill att den ska försvinna! Självklart kände jag samma känsla när vi gjorde slut första gången och den höll i sig i närmare två månader! Fast då kunde jag uppehålla mig med roliga saker och kompisar hela tiden eftersom det var sommar. Vi for och klättrade, åkte på utflykt och hade trevliga fester tillsammans. Nu när skolan är som värst, mörkret har infunnit sig och kompisarna är lika upptagna som jag finns det inte mycket som kan hjälpa mig bort från denna ångest. Känner dock att träningen ger himla mycket och där är nog den enda stället som min oro släpper helt och tankarna fokuseras på något annat!
Vet inte ens om jag kan säga att jag är kär i han längre, fast min ångest känsla måste ju säga att jag vill ha honom? Eller? Känns som om hela bröstkorgen försöker springa ifrån mig de där jobbigaste stunderna då tankarna är som värst..
Från något tråkigt till något roligt! Var i söndags i Umeå och hos de nyblivna föräldrarna Johnny och Marlene och självklart fick jag träffa min gudson Milo. Helt klart den sötaste killen på denna jord! Skulle kunna sitta och hålla i honom, känna på hans mjuka kind och känna doften av den lilla bebisen i evigheter! Det var nästan så att jag ville dra med barnvagnen på bussen när jag skulle åka.
Självklart var det roligt att få träffa Marlene och Johnny också då det var så länge sen! Saknar att inte bo i Umeå och kunna ta cykeln hem till dem! Längtar verkligen till jag börjar plugga i Umeå igen så jag befinner mig lite närmare.
Fick höra alla berättelser från förlossningen, om hur ont det gjorde och slemmigt allt var. Än fast man fick höra så mycket skrämmande historier så kan jag inte säga att det lugnade min bebisgen som enbart började värka! Kan inte vänta tills jag själv hittar kärleken och har modet att kunna ta det steg som min vän har gjort...
Mest tycker jag det är jobbigt med denna oro i kroppen hela tiden, denna ångest som känns i hela bröstkorgen och magen. Vill att den ska försvinna! Självklart kände jag samma känsla när vi gjorde slut första gången och den höll i sig i närmare två månader! Fast då kunde jag uppehålla mig med roliga saker och kompisar hela tiden eftersom det var sommar. Vi for och klättrade, åkte på utflykt och hade trevliga fester tillsammans. Nu när skolan är som värst, mörkret har infunnit sig och kompisarna är lika upptagna som jag finns det inte mycket som kan hjälpa mig bort från denna ångest. Känner dock att träningen ger himla mycket och där är nog den enda stället som min oro släpper helt och tankarna fokuseras på något annat!
Vet inte ens om jag kan säga att jag är kär i han längre, fast min ångest känsla måste ju säga att jag vill ha honom? Eller? Känns som om hela bröstkorgen försöker springa ifrån mig de där jobbigaste stunderna då tankarna är som värst..
Från något tråkigt till något roligt! Var i söndags i Umeå och hos de nyblivna föräldrarna Johnny och Marlene och självklart fick jag träffa min gudson Milo. Helt klart den sötaste killen på denna jord! Skulle kunna sitta och hålla i honom, känna på hans mjuka kind och känna doften av den lilla bebisen i evigheter! Det var nästan så att jag ville dra med barnvagnen på bussen när jag skulle åka.
Självklart var det roligt att få träffa Marlene och Johnny också då det var så länge sen! Saknar att inte bo i Umeå och kunna ta cykeln hem till dem! Längtar verkligen till jag börjar plugga i Umeå igen så jag befinner mig lite närmare.
Fick höra alla berättelser från förlossningen, om hur ont det gjorde och slemmigt allt var. Än fast man fick höra så mycket skrämmande historier så kan jag inte säga att det lugnade min bebisgen som enbart började värka! Kan inte vänta tills jag själv hittar kärleken och har modet att kunna ta det steg som min vän har gjort...
Kommentarer
Trackback