Klockan är inte ens nio på morgonen och jag har redan städat hela lägenheten. Okej, inte sovrummet då för Mido ligger ju självklart och sover. Men iallafall, något nöjd jag är med mig själv.

 

Det har blivit lite skrivet under två dagar. Detta för att högtiden har tagit så mycket tid. Vi har spenderat dagarna med hela Midos släkt och då menar jag verkligen HELA! Vi har varit runt 30 personer i ett rum som var ungefärligt lika stort som mitt vardagsrum i Umeå. Det har varit trångt, stimmigt, skrikigt men samtidigt väldigt kul. Kommer komma ut med ett inlägg om hur dagarna har varit senare. Tänkte nu bara ge mig till känna så ni vet att jag fortfarande lever!

 

Då var högtiden här. Högtiden som firas av muslimer världen över för att Abraham i Koranen och gamla testamentet i Bibeln var redo att offra sin son för sin Gud. Men tack och lov stoppade Gud honom och gav honom ett får att offra istället. Tur är väl det, så inte alla år efter år offrar sina söner utan istället ska vi alltså äta får idag, gott folk!

Egentligen börjar högtiden imorgon men redan idag börjar firandet. Så idag ska vi iväg till Midos familj och spendera tid med dem. Jag vet inte riktigt vad vi ska göra där då jag får för mig att de fastar fram till firandet börjar. Fast kanske smygstartar de, vad vet jag? Sen ska vi iallafall till Midos kusin (han med bebisen) och spendera natten där. Tydligen så ber 1000-tals muslimer på fotbollsfälten nedanför deras hus vid sextiden imorgonbitti, så de tänkte att det kunde vara intressant för mig att se.

 

Jag hoppas dock på sömn inatt. Tror jag börjar bli förkyld här och känner mig trött och hängig. Näsan ska vi faktiskt inte ens prata om. Vill helst av allt bara sova!

Shoppen har varit öppen länge nu och jag har haft en väldans massa kort på den på datorn. Jag tog dem efter invigningen men Mido tyckte inte att jag kunde visa dem eftersom det var så stökigt efter att alla människor varit där. Dock tyckte och trodde jag att alla ni som läser skulle ha förståelse för det och fatta att det var stökigt efter att ett tiotal personer suttit på den lilla ytan. Men nä, Mido ville inte att ni skulle tro att hans shop var smute isig hela tiden.

 

Han kom iallafall hem idag och sa att han ville lägga upp bilder på shoppen så att min pappa kunde se dem (Ja, ta åt dig pappa, de är enbart för dig!). Så här kommer de på bloggen också för er som missat dem på facebook.

 

Shoppen heter Pinkfly collection men som jag tidigare skrivit så skrev skyltgöraren (eller vad de nu heter som gör skyltar) fel. Istället för collection blev det då connection, men ingen här bryr sig. Här kan folk inte prata engelska och än mindre läsa engelska. Så vad gjorde det lilla felskrivningen? Ingenting? Sen om klädbutiken inte går runt så kan de ju alltid öppna en mobilbutik, datorbutik eller varför inte ett internetcafé? Skylten passar ju iallafall...

Tänkte ge mig på att skriva lite om barnuppfostran vilket egentligen kan göra att jag tar mig vatten över huvudet. Jag vet ingenting om barn, lite om vad som enligt forskning ska vara en bra uppfostran och ännu mindre vet jag hur det är att försöka ta hand om ett barn. Men det jag vet är att jag är människa, jag funkar som de flesta andra och jag har en bild av hur jag vill uppfostra mina barn när de kommer till världen. Jag har också vänner med barn och sedan om de är supermammor eller faktiskt bara en riktigt bra morsa vet jag inte. Sedan vill jag säga att detta bör inte dras över alla i Egypten eftersom detta är bara min bild av ett fåtal människor.

 

Som jag skrivit tidigare är det väldigt viktigt att ha barn i Egypten. Familj är A och O och överallt ser man unga mammor, i tighta stuprörsjeans, sjal på huvudet och 12cm klackarna på fötterna, bärandes på en bebis eller äldre mammor som reser med hela familjen på en motorcykel, och alla utan hjälm. Det säger väl en del?

 

Vi har den senaste tiden spenderat mycket tid med en av Midos kusiner som bor med sin fru och deras bebis som är knappa halvåret. Supermysigt tänker säkert de flesta men oftast sitter jag där och förundras över deras stress över sitt barn. Jag har som sagt inte mycket erfarenhet av barn och jag kan vara ärlig och berätta att de ibland gör mig nervös. Men ändå har jag en känsla vad som bör och ska göras och vikten av respekt för ett barn.

 

I denna familj gråter barnet för jämnan. Gråter inte barnet så ska han äta eller sova. Det är ungefär det jag ser dem göra med den lille. Okej, det är väl också ungefär var som står på schemat när man är sådär liten men jag förväntar mig mys, bus och kärlek också. Det gör mig förbannad att jag faktiskt aldrig sett denna familj sitta med sin bebis i famnen och slås av den skönhet och oskuldsfullhet deras barn har. Ibland undrar jag faktiskt om de verkligen har sett sitt barn. Sedan gör det mig irriterad att så fort en bebis gråter här så ska alla i närheten börja knäppa med fingrarna, klappa händerna och göra Kss ksss ljud (ni vet, sånt ljud man gör till katter när man vill att de ska komma). Detta för att barnet ska lyssna och sluta gråta. Den j*vel som kommer göra så mot mitt framtida barn för jämnan åker ut, nu vet ni det. Det gör mig mycket irriterad. Gör man inte knäppa fingrar, klappa händer med kss kss ljud så säger man Bass (som vanligt alternativ stavning på mina arabiska ord). Bass betyder iallafall sluta och är det enda ord jag hör komma från deras munnar när en bebis gråter. Detta med att sjunga, lugna och försöka låta go och snäll finns inte. Istället säger man sluta och gungar barnet som om det fått ett åkband på Liseberg!

 

Sedan har alla familjer jag träffat med små bebisar varit väldigt negativ mot sina barn. Dom är weehesh (arabiskt ord för något som är dåligt) och jag har aldrig hört någon säga något gott om sitt barn. Detta kan självklart vara för att barnen gråter mest hela tiden men tanken som slår mig är kanske att de gråter eftersom det saknar närhet, mys och möjligheten till att vara vaken och busa runt. Nä. Äta, åka liseberg, spy och sova är mer deras vardag.

 

Vet inte vad jag ska säga eller vad jag ska tycka. Nog tror jag att det finns bra föräldrar här också. Föräldrar som baserar en uppfostran på saker som även jag tycker är viktigt. Föräldrar som tycker att de har de finaste barnen i världen. Så låt nu inte detta bli någon fakta. Det är bara min känsla och som i sin tur inte behöver stämma!

Man blir som man umgås, sägs det. Och det ligger säkert mycket i det ifall man spenderar mycket tid nära någon annan. Värderingar, tankar och uttryckssätt smittar och man blir mer och mer lika varandra. Den person som jag spenderat mest tid med de senaste åren är ju Sandra, min kompanjon och partner in crime. Igår åkte stackarn på hjärnskakning under arbetstid och tydligen ville inte jag vara sämre!

 

Ramlade och slog mitt huvud igår också. Ingen hjärnskakning men en bra bula och ett ont huvud fick jag istället. Antar att det är min kropp som saknar Sandra och vill vara lite som hon. Detta har då resulterat i att jag inte kan lyfta ögonbrynen för att det gör så himla ont. Har ni tänkt på hur ofta ni rör ögonbrynen egentligen? Jag kan berätta för er att det är ofta! Exempelvis så rör jag ögonbrynen när jag tar detta kort. Föreställ er smärtan, gott folk!

 

Igår spenderande vi en heldag i Cairo. Var riktigt kul att få komma ut lite, lufta håret och vara social med andra människor.

 

Vi gick hemifrån vid femtiden på morgonen vilket resulterade i att jag enbart hade sovit två timmar på hela natten. Kände mig dock inte så trött som jag borde ha varit. Sömn har faktiskt inte varit min starka sida de senaste dagarna. Säkert sovit sammanlagt sex timmar de senaste tre dagarna. Så kan tänka mig att min energi gick på sparlågan.

 

Vi kom upp till Cairo och åkte iväg till Midos universitet för att hämta ut hans papper och prata med någon gubbe där. Men jag antar att universitet funkar ganska likt i både Egypten och i Sverige, iallafall när det kommer till viktiga personer att behöva prata med. De är aldrig där, sitter i möte och kommer åter efter lunch. Så vi fick åka in mot Giza och Cairo igen. Vi mötte upp Hossam och Sarah utanför Mcdonalds för en frukost. Frukost på Mcdonlands är riktigt vidrig! Vi fick någon wannabehamburgare men med korv, ägg och ost och sedan en fet potatisbulle vid sidan om. Ja, vad säger man..?

 

Sen gjorde vi stan lite och hade jag haft mer pengar hade jag velat gå all in. Så mycket kläder, skor och väskor det fanns överallt och det kliade riktigt bra i fingrarna. Men jag försökte fokusera på Hurghada och att pengarna kommer till större användning där är på min kropp. Så lyckades hålla mig ganska bra på pengaspenderandet.

 

Efter vi suttit på Café och druckit allt från kaffe till alkohol så skildes vi åt och jag och Mido tog oss vidare till Cairotower för lite turistande. Lyckades ta mig in på det egyptiska priset (3Le) än turistpriset (70Le) för en gångs skull. Skam den som ger sig antar jag!

 

Vi åkte upp för Cairotower och jag fick lära mig något nytt om min karl - han är höjdrädd. Det fick jag lära mig på 187 meters höjd. Men jag tror han uppskattade utsikten ändå och vi kom upp i tornet precis som solen gick ned. Det var verkligen jättevackert. Synd bara att solupp- och solnedgångarna går så fort här. Man hinner knappt blinka så är det över.

 

Utsikten var kanon där men tyvär var luften inte så klar vilket gjorde att vi inte såg vidare långt. Efter vi stått och avnjutit utsikten så begav vi oss vidare för att äta en snabb middag och sedan fara hem. Jag hade vid det här laget blivit så trött att jag inte visste in eller ut, upp eller ner. Sedan var alla sittplatser på tåget uppbokade fram till den 29de men ja, detta är ju Egypten, landet där ingenting är som de säger. Så vi gick in i tåget och jag satte mig ner och somnade med en gång. Två timmar senare vaknade jag till liv och ingen hade ännu kommit för att sitta på platsen som jag hade beslagtagit. Så kanske missade någon tåget alternativt så var det en man som såg hur trött jag var och lät mig sitta. Männen här är väldigt artiga när det kommer till sådant. De står i regel ifall det finns en kvinna utan sittplats så att hon istället kan sitta ned. Lite som vi gör/ska göra för gamla människor på bussen.

Nu kryper jag till sängs här i Egypten. Långt före alla småbarn, gamla och övriga invånare i detta land. Precis sett klart nyaste avsnittet av The Vampire diaries och fullkomligt älskade det. Nu väntar några timmars sömn innan det är dags att vakna när folket här går och lägger sig (alternativt slutar jobbet). Imorgon vid 05 går tåget upp till Cairo där vi ska spendera en dag med Midos kompis och hans fru Sarah. Sen ska vi också titta in på Midos universitet vilket ska bli lite skoj för en fd. universitetsstuderande som mig.

 

Men innan dess krävs skönhetssömnen. Så godnatt världen!

Nu har jag tänkt att skriva om något som irriterar mig väldigt mycket här och som jag har enorma svårigheter att se nyttan med. Enligt Islam och/eller något som kallas Fataawa (Jag tror det är guidelinjer grundade på utsagor och handlingar av Mohammed om hur man bör leva. Ungefär som ett svenskt prejudikat) så är det dålig att kasta mat och dryck. Det är en bra tanke och fungerar väl lite som våran klassiska "tänk på barnen i Afrika". Man ska alltså inte ta för sig för mycket mat så man måste kasta det och på så vis överkonsumera. Bra tanke där!

 

 

Dock ser det ofta ut såhär i vårat kylskåp. I detta fall ser vi då lite ris, en pytteliten kycklingsbit och någon sås gjord på något som jag tror kan vara spenat. Detta är inte en portion och jag har svårt att tro att personen som ätit detta kommer komma tillbaka idag och slutföra ätandet. Detta kommer alltså att resultera i att maten ändå kommer kastas eftersom varken jag eller Mido eller någon annan i hans familj kommer känna att de vill äta på en halväten kyckling. Har även hänt att det sparats en halväten chokladboll eller en halv tugga av en tårtbotten. Ja, att få i sig en halvtugga till hade verkligen varit omöjligt. Hmpf..

 

Såhär står det i Fatwaan;

"Den mat som blir över måste sparas till nästa måltid eller bör ges till behövande,

även om den har torkat ut, för den som är kapabel att göra det."

 

Bra tanke där. Men i verkligheten funkar det inte, inte här iallafall. Här sparas istället maten i vårt kylskåp tills det blivit dåligt och sedan åker det till soporna. Jag har flertalet gånger sagt att vi borde ställa ut köttet till katterna eller ge äpplen som vi själva inte skulle äta till åsnan utanför köket. Men då stirrar folk konstigt på mig och anser att det är viktigare att ge mannen till åsnan eller kvinnorna på gatan maten istället. Och på grund av det får blir alla utan mat. Slutet gott, allting gott?

Visste ni att jag sjunger som en kråka? Jo, det är faktiskt sant. Tror många av mina vänner kan skriva under på det. Jag har liksom en röst som inte alls passar sig för att sjunga med, tråkigt nog. Minns en dag i grundskolan när en tjej kom fram till mig och sa:

Tjej: - Annica, vet du vad du borde jobba med när du blir stor?
Liten och osäker Annica: Nä, vadå?

Tjej: Du borde göra röster till animerade barnfilmer!

Liten men glad Annica: Va? Tycker du? Varför då?
Tjej: Jomen du har en sån röst bara. Du låter liksom som en tecknad ekorre!
Liten och desto mer osäker Annica: Ohh..

 

Detta var inte mobbing så nu ska ni inte tro det. Det var väl bara så att hon (som var min vän) tyckte jag lät som en chipmunk redan på 90talet. Kanske borde jag provspelat för Alvin och gängetfilmerna ändå..

 

 

Tillbaka till sjungandet. För det var faktiskt det som jag hade tänkt att skriva om. För trots att jag inte kan sjunga så kommer det små truddellutter ur munnen på mig för jämnan och en låt (eller snarare melodin) kommer allt som oftast. Ofta när Mido är uttråkad sjunger "I feel bored!" i James Brown melodi. Ja, helt normalt kanske. Pinsammare är dock att min melodi är Björn Rosenström - Het. Byter självklart ut ordet het till den känsla jag känner precis då. Funkar kanonbra och här i Egypten gör det inte så mycket. För här vet ingen vem pinsamma Björn Rosenström är och alla de fjortishitsen han hade. Värre är det ju dock i Sverige då alla säkert kommer ihåg den dåliga dängan. Så när jag kommer tillbaka till Sverige så måste jag verkligen skärpa mig för att försöka passa in igen. Men tills vidare; "Jag är så tröööÖöött, så trött! Kan ingen natta mig? Aldrig att jag klarar det här."

Efter mer än 10 minuters bråk med min dator kan jag äntligen skirva. Jag bokstavligen hatar att jag inte alltid har mitt tangentbord på svenska utan att det ibland är engelskt eller ännu värre - arabiskt. Det är ju helt omöjligt att skriva då och nu vägrade datorn att ändra tangentbordet i huvudtaget. Men det var ju faktiskt inte det här jag hade tänkt skriva om när jag loggade in idag. Jag ska istället ge en uppdatering om vad som kommer ske inom den närmsta framtiden här.

 

Shoppen är som tidigare sagt öppen och det finns ingen anledning för oss att stanna kvar i denna stad (varje liten del av mig hoppas av glädje vid tanken). Så den 25 denna månad kommer vi äntligen ta vårat pick och pack och bege oss till Hurghada och engelsktalande människor. Tänka sig att det är mindre än en vecka innan jag kommer kunna vara ute och gå, prata med folk och söka jobb som en normal människa. Slippa sitta inomhus och det bästa av allt - kasta av mig den förbenade sjalen och kunna göra iordning mitt hår igen!

 

Men innan dess ska vi ta oss ytterligare en sväng upp till Cairo på söndag. Det är också en stor och efterlängtad dag för mig. Vi ska hämta ut Midos papper på universiteten och även träffa hans kompis som är där med sin fru Sarah från Tyskland! Äntligen en tjej jag kan prata med! Så vi ska då vara med den under dagen och hitta på något skoj i storstan.

Ja, att vara vaken hela natten och fram till läggdags ikväll gick som det gick. Vi såg dark shadows och efter de började klockan krypa mot 7 tiden på morgonen. Jag antar att folk i Sverige hade börjat vakna till liv och bege sig ut till sina arbetsplatser. Själv låg jag i sängen och kollade på Masken 2 - Son of the mask. Underbart med lite nostalgi och dålig humor när man ligger sådär i sängen och är övertrött. Såg ni också masken som barn? Tecknad eller otecknad.

 

Iallafall somnade jag lagom till slutet av filmen. Eller jag dog nästan. Inget i världen kunde väcka mig, inte ens när ena pinnen som håller upp madrassen ramlade ned. Nä, istället sov jag bara vidare med huvudet på kudden, rumpan på golvet och fötterna i fothuset på sängen.

 

Trots min sena sovstart vaknade jag vid 13 idag. Så jag tror inte det kommer bli omöjligt att somna ikväll ändå! Hoppas bara att herrn i huset också lyckas! Jag har ju haft mina rutiner och försökt vara vaken på dagen och sova på natten. Det är ju han som lever amok med sovtiderna. Dags för skärpning för om mindre än en vecka väntas flytt och jobbsök i underbara Hurghada.

Sitter här och det är varmt och fuktigt i vår lägenhet. Det är det faktiskt mest hela tiden! Min dators termometer (eftersom jag inte har en riktig) säger att det just nu är 30 grader utanför dörrarna. Varmt och skönt alltså. Solen har gått ner också så just nu kryllar vägarna av människor och flugor.

Själv har jag suttit inomhus, utan flugor och sett senaste avsnittet från Vampire Diaries. Så skönt att man kan fördriva lite tid med streamande när man har tråkigt här. Igår var det aktuella Torka aldrig tårar utan handskar på SVTplay som gällde. Riktigt bra och rekommenderas till alla!

 

SVT är grym att streama från. Det går snabbt och laggar aldrig (tillskillnad från TV3play där mitt älskade hollywoodfruar går.). Dock är SVTplay så elak att jag kan se exempelvis Torka aldrig tårar utan handskar och underbar Williams lista. Men Ung och Bortskämd måste man allt vara i Sverige för att se. Finns det någon rimlig förklaring till detta? Känner mig diskriminerad och bortglömt av SVT. Jag som betalar min radiotjänst troget i alla år!

Gårdagkvällen natten var en aningen speciell. Dagen innan hade vi varit på besök hos några av Midos kusiner och hon hade sin bror hemma på besök som egentligen bor i Saudiarabien. Pratade inte så mycket med dem eftersom jag blev ivägdragen utav hans syster till hennes rum där vi skulle sitta och prata på balkongen och ta en massa kort. Ungefär som vanligt alltså.

 

Men igår skulle vi träffa hans kusin från Saudiarabien och hans fru med deras tre månaders bebis. Vi möttes upp runt 18 tiden för att gå till parken. Parken är ett litet grönområde som är inhängnat. Du betalar en slant, får gå in och sitta på sådanadär standard-utemöbler i vit plast. Där satt vi och drack dricka, åt mackor och chips som "lunch". Lunch klockan 18 är faktiskt helt normalt här. Efter det kom kusinen på den ursmarta idéen att vi borde vara hos dem hela natten. Som en sleepover men utan sleep. Jag tyckte det lät helknäppt. Varför skulle vi sitta hos dem hela natten och inte sova? Men så blev det iallafall och redan vid 23 tiden började jag känna tröttheten komma.

 

Vi såg på film, drack chai (vilket är det arabiska ordet för tea), pratade och stojjade. Vid 3 tiden på natten tyckte de att det var dags att äta middag. Så de ställer sig och tillagar kofta och makaroner som förövrigt var supergott och riktigt kryddigt. Säkert den bästa koftan jag ätit här! Dock hade hon säkert gjort 40 bitar av kofta och ALLT skulle ätas upp. När vi hade ätit klart kan jag lova er att jag var övermätt. Mättheten hade tillockmed gått över till ett illamående och jag kände mig nästintill gravid med min överfulla mage.

 

Utsikten från deras balkong över staden Maghagaha

 

Vi stannade där till 6 imorse innan vi började gå hem. Solen hade inte hunnit upp riktigt men staden började vakna till liv. Det var skönt och svalt ute och man kunde se att alla började förbereda sig för en dags arbete. På vägen mötte vi kvinnor med getter som susade ner för gatan, människor som vallade sina kor till betet och folk som stod och packade upp dagens frukter och grönsaker på marknaden. Det var otroligt vackert att se och jag önskar att jag tagit lite kort. Men jag var alldeles för trött och mätt för att ens tänka tanken.

Alla sover här. För folk bosatta i Egypten så är det fullständigt normalt men själv får jag spunk på det! Bara sova, sova och sova. Istället kan man ju ta svensken i byn och köra ut till ingenmansland så hon får springa benen av sig. Det är något jag saknar väldigt mycket; Vara ensam och få springa utomhus. Känna att benen bär mig och att man någonstans är ett med naturen. Försökte förklara det för två kvinnor i förrgår när de frågade vad jag tyckte var dåligt med Egypten. Men det fattade inte varför man ville vara ute och springa och de sa att om jag var ute och sprang så skulle nog hela staden springa efter mig.

 

Folk tänker inte långt här. Kvinnor ska, medan de ber, be bakom mannen så att han ska kunna koncentrera sig på bönen snarare än hennes rumpa framför ansiktet. Men har ni sett en rumpa i en sån där svart klänning? Här tycker jag de flesta rumpor ser ut som en laggårdsvägg. Elakt men sant. Det hade väl varit en helt annan sak om kvinnorna hade tights på sig eller ett par tighta jeans.

 

Sen ska en kvinna inte ha tighta kläder i huvudtaget. Hon ska in visa sin kropp sägs det. Så istället har alla förstora kläder och jag har märkt att tröjorna jag köpt här aldrig sitter bra. Detta för att både fram och baksida på plaggen ser exakt likadana ut. Det förhindrar att tröjan (i mina ögon) sitter normalt utan istället ser det ut som om man har en säck på sig.

 

Ingen fattar mitt modetänk här. Jag är verkligen inte modeintresserad för fem öre men att matcha lössittande kläder med mer lössittande kläder gör bara att du ser tjock och ovårdad ut. Men här bör man matcha löst med löst och gärna göra det flera lager om.

 

 

Sen är det inte okej för kvinnor och män att träna tillsammans. I större städer finns kvinnogym men i denna lilla stad så gör det självklart inte det. Man har separata gym för kvinnorna och männen för annars skulle männen bara stirra på kvinnorna som tränar. Har åtskilliga gånger berättat att jag tränat på gym i Sverige och att där är alla tillsammans och att ingen faktiskt stirrar på någon. Inte för jämnan iallafall. Ingen tror mig när jag berättar om sådant, om hur svenska män är och hur mycket vi kan umgås utan problem. Nä, det finns inte i den här delen av världen.

I förrgår öppnade Mido shoppen. Tänkte skriva om det när det väl hände men datorn hade andra planer. Därför skriver jag en liten snutt nu som tyvär inte kommer innehålla så mycket bilder men...

 

 

Som många vet flyttade jag till denna lilla stad för att Mido skulle öppna en shop till sin mamma så hon kunde försörja sig medan han försvinner med mig till hurghada. Shoppen heter PinkFly collections connection. Ja, den skulle egentligen heta PinkFly collections men han som skapade skylten skrev helt fel ord. Dock tyckte ingen här att det gjorde något då ingen ändå kan läsa eller förstå engelska här. Så de kör på den skylten ändå. Öppningen gick bra och de fick ganska mycket kläder sålda redan från start. Dock var det väldigt trångt och varmt under öppningen. Tydligen så måste alla kvinnor sitta inne i shoppen, så tillslut satt ett tiotal kvinnor inne i den pyttelilla klädshoppen, smuttandes på varm cola. Men hur som helst var alla glada!

 

Själv försökte jag underhålla mig med barnen så gott det gick. Jag funkar bättre bland barnen här än med de vuxna. Troligen är det för att barnen inte alls dömmer mig på samma sätt som de vuxna kan göra och barnen försöker kommunicera med mig och är inte rädda för att det blir fel. Så jag hänger oftast med dem när det är möjligt. Dock ska vi nu inte tro att de vuxna anser något dåligt om mig - INTE ALLS! Snarare tvärtom. De jag träffat har alla varit väldigt välkomnande och tyckt att jag är kanon och supersöt.

Jag känner mig ofta som världens tråkigaste person här. Det finns en anledning till detta; min dator. Jag sitter som oftast med den i knäet eller i närheten av mig om dagarna. Det är dels för att jag ofta är ensam om dagarna och de enda vännerna jag har finns tyvär i min dator.

 

Här pratar ingen engelska och hittills har jag träffat på två kvinnor som försökt att kommunicera med mig på knacklig engelska. Det går som de går men jag älskar dem för att de faktiskt försöker. Dock blir det inte några djupare samtal vilket jag saknar. Jag kan som inte bolla tankar, erfarenheter eller liknande med dem då språket inte finns där för det. Istället försöker alla lära mig arabiska vilket också är okej. Men även jag blir trött ibland.

 

Visst kan jag prata med Mido. Men det är faktiskt den enda jag kan prata med här. Hur skulle ni känna om ni bodde ihop med någon och hen var den enda person som du kunde kommunicera med. Inte ens det är roligt i längden.Därför är det skönt att jag har min dator med mina vänner, både inom egypten och alla mina underbaringar i Sverige.

I förrgår natt valde min dator att dö lite. Men bara lite. Jag satt och skrev på ett inlägg och när jag skulle lägga in lite bilder så fick inlägget plötsligt vänta. Helt plötsligt var halva min hårddisk borta och värst av allt var att det var den delen där jag sparar alla mina bilder. Ja, ja, ja, JAG VET att man ska göra backup, skriva ut bilderna och inte förlita sig på att datorn kommer leva i all evighet. Men något sånt har jag självklart inte gjort!

När vi pillade ut min hårddisk från min dator och satte in din i Midos dator så fanns hårddisken helt plötsligt där med alla bilderna. Så just nu väntar de på mig på den datorn medan vi ska se om vi kan rusta upp denna. Ska nog inte säga så mycket mer om detta då jag har noll koll vad jag pratar om. Men bilderna har överlevt iallafall och förhoppningsvis gör min dator det också!

Om jag säger Islam, hur många av er börjar tänka på slöjbetäckta förtryckta kvinnor då? Säkert de flesta. Därför har jag tänkt att ta upp kvinnors rättigheter med koppling till vad som sägs inom Islam och i Koranen,

 

Alla vet hur Bibeln och Koranen säger att vi skapades. Gud skapade Adam och sedan skapades Eva. Därefter börjar berättelserna att skilja sig åt en aning. Bibeln pekar på Eva som en synderska och en förföreska som lockade Adam att äta av äpplet. Gud bestraffade då de båda ut från paradiset och smärtsam barnafödsel och menstraution kom att bli kvinnans straff för händelsen. I Koranen äter de också från äpplet men istället för att peka ut Eva som den som syndat så anser Allah att båda gjort fel. Skillnaden är alltså att kvinnan inte pekas ut som en synderska utan är istället som en människa, tillika Adam.

”Från en kvinna leder synden sitt ursprung,
och för hennes skull måste vi alla dö.”
(Nya Testamentet, Syr 25:24)

 

Visste ni också att enligt Koranen fick kvinnan rättighet att äga egendom (och sig själv) redan när Islam som religion föddes? I Sverige skapades gifta kvinnors äganderätt 1874 (hon fick då äga sin egen arbetsinkomst) och 1884 blev det tillåtet för henne att råda över sin egendom och arv.

 

En kvinnar har också rättigheten att välja vem hon ska gifta sig med och vilket efternamn hon vill ha efter giftemålet. Många tror nog att det ofta är familjerna som grundar vem giftemålet ska äga rum med (med tanke på heder och liknande i familjen). Med detta är enbart en kulturell företeelse! Inom Islam anses det vara förbjudet att tvinga någon in i ett giftemål. I Koranen står det: "My father has married me to my cousin to raise his social standing and I was forced into it." The Prophet sent for the girls father and then in his presence gave the girl the option of remaning married or nullifying the marriage. She responded "O Messenger of Allah, I have accepted what my father did, but wanted to show other women (that they can't be forced into a marriage)".

Dock tar Koranen fasta vid att män och kvinnor är olika i sitt sätt att vara och tänka. Detta skapade Allah medvetet för att mannen och kvinnan skulle tillgodose behovet av varandra. Inom Islam är familjen viktig och därför ses det som att mannen ska vara den fösörjande parten i familjen (för hans sätt att vara främjar den delen) medan kvinnan ska ta tillvara på familjen fysiska och psykiska välbefinnande. Detta för att hennes kvinnliga sätt att vara främjar den delen av familjebygget. Genom att fullborda sina ansvarsområden menar Koranen att starka familjer byggs och att bra samhällen skapas. Men med detta menas inte att kvinnor ska klistras vid spisen, städa och vara en betjänt till mannen när han kommer hem efter jobbet (dock tyckte jag att det är så många kvinnor lever här).

 

Mohammed, Profeten och alla muslimers stora förebild var faktiskt en man som hjälpte till med hushållsarbetet. Hans fru sa såhär: "He was like one of you at home, yet he was most lenient and most generous ... He was ready to give a helping hand to his wives in the odinary work of the house, (he) sew his own clothes and mended his own shoes." In general he helped in whatever work his wives did". Alltså kan vi dra slutsatsen (eftersom alla muslimer försöker leva så likt Mohammed det går, eftersom han var den sista profeten från Allah) att muslimska män bör hjälpa till i hemmet och inte vara främmande till att ta tag i sopkvasten. 

Problemen som många tänker på när de hör Islam hör alltså inte till religionen som sådan. Utan allt grundar sig i en gammal kultur som folk håller kvar vid här. En kultur som skapar förtryck, skillnander och orättvisor. En kultur som vi alla kan hoppas kommer ändras till ett mer öppnare, jämnställt och rättvist levnadssätt en dag. Men den dagen kommer nog vänta ett tag till.

Då var man ensam hemma än en gång. Mido är i full fart i shoppen och hans mamma är i Cairo och handlar mer kläder som de ska sälja där. Tydligen lyckades hon sälja de mesta de hade redan innan butiken öppnade. Själv har jag "köpt" ett par byxor av dem redan. Sköna var de och satt helt okej antar jag.

 

Att vara ensam hemma ger mig anledning till att göra allt sånt som man gör bäst när man är själv. Ni vet, ansiktsmasker, dricka tea och blogga och nu även min senaste hobby; spela farmville2 på facebook. Japp, jag ska klå Mido storartat har jag tänkt.

 

Upptäckte idag att mitt tea jag dricker här (bara ett vanligt lipton green tea med äppelsmak) har härliga feelgood-tips på påsen. Ja, sånt förgyller verkligen min dag här och det är svårt att nu försöka hålla sig och inte öppna upp hela lådan med oanvända teapåsar och läsa på varje lapp. Men jag ska hålla mig!

 

Idag ska jag tydligen ha mina favoritskor så kanske jag ska ta av mig mina rosa flipflop (som förövrigt heter chipchip på arabiska) och kasta mig i ett par bruna pumps att ha hemma. Att sopa golvet i dem ger en inte bara snygga ben för studen utan tränar ju även rumpan och magen! Ja, det blir till att byta skor!

Här är människor totalt tillfredställda med tillvaron. Det skrämmer mig ibland och fascinerar mig ofta. Jag gör inte mycket här vilket resulterar att jag blir sur, tvär och klättrar på väggarna. Stackars Mido som måste leva med mig ibland när jag har mina västa "jag måste göra nått"-utbrott! Dock tycker många här jag överdriver och att jag gör så mycket mer än vad andra gör om dagarna. Det är det som skrämmer mig. Jag gör ingenting! Jag dammtorkar ibland, duschar för ofta, sopar för sällan och hatar att diska disken som tydligen är mitt göra om jag ska lyssna på allmänheten här. Men hur kan människor här vara tillfredställda med det? Mitt liv är iallafall värt att placera så mycket mer annat i än städning och hushållsgöra.

 

Jag har börjat känna igen min kvinnliga grannes vardag nu. Det städas runt 2-4 tiden på natten och runt 4 ringer alltid deras telefon. Annars brukar hon vid 13 tiden att ropa efter Sarah i trappen (man kan ju tycka att hon borde ge ungen en mobiltelefon istället för att stå och ropa i trappen 375 gånger om dagen, men nä). Sen vid 18 tiden sitter hon på muren utanför huset med sina döttrar och äter frön och ler brett när jag kommer ut och går förbi. Ibland frågar hon om jag tänkt att bli gravid ännu men hon har sakta börja inse att jag inte tänkt det.
Hur som helst, hon verkar totalt tillfredställd med sitt liv.

 

Det verkar inte vara någon som drömmer om att göra något större i sitt liv. Ingen som verkar drömma om att flytta, se världen eller göra något revulotionerande. Nä, allt flyter istället på i sakta gemak och folk gifter sig, blir gavid, föder barn och blir gravid igen tills de står där i trappuppgången och ropar efter sina ungar som är ute på gatan och leker bland bilarna.

Det som facsinerar mig är deras icke behov av materialiska saker och upplevelser. Jag vet att jag ofta känt mig otillräcklig, stressad och besviken att jag inte kunnat uppleva allt jag velat uppleva än, att jag inte kan göra allt jag vill göra och att jag inte kunna haft allt jag önskat att ha. Som jag ser det är vår värld i Sverige och jag antar även hela den västerländska delen av världen väldigt beroende av att förverkliga sig själva och lämna ett avtryck någonstans. Någonting som säger "Annica was here". Här finns inte den önskan.

 

Dock lever jag hellre med ett mål att försöka förverkliga mig själv, att uppleva det jag vill uppleva och unna mig saker som jag önskar mig än att vara (i mina ögon) totalt intetsägande och inte unik i sitt varande. Jag skiter i om jag blir besviken, stressad och känner mig otillräcklig ibland. Det är värt det! Det gör bara att kakan smakar godare när jag väl lyckats uppnå något som jag strävat mot.

Jag känner mig färdig med denna stad by. Längtar till Hurghada, solen och havet som en sjuåring längtar efter jultomten på julafton. Det känns som om inget spelar någon vidate roll sålänge jag kommer dit (eller sålänge jultomten kommer till sjuåringen). Tanken på att ha en lägenhet jag trivs i, bo med Mido och slippa allt besök som är här 24 timmar om dygnet och att slippa vakna av att Midos telefon ringer och hans mamma är i shoppen och väntar på han ger mig hopp om att jag kommer få ett liv en dag jag med. Iallafall att jag kan börja leva det liv som jag såg framför mig när jag lämnade kalla Sverige. Ett liv med jobb, vänner och sol. Ett liv där varje dag inte ser densamma ut och där jag kan börja uppskatta dagarna istället för att sakta se de flyta iväg. För här spelar ingenting någon roll. Dag som natt, måndag som lördag och lunch som middag. Det är tråkigt i längden vill jag lova! Men snart snart snart!

Angående kärlek finns det mycket att säga. Speciellt med koppling till detta land och hur de lever och ser på kärlek här. I min västerländska värld och i min svenska hjärna så träffar man en kille (i mitt fall då) och så blir man kär, man blir tillsammans, man älskar varandra och sedan gifter sig. Här ser man däremot på kärlek på ett helt annat sätt. Jag har nu tänkt att dela med mig av det jag har fått lära mig om kärlek sen jag kom hit.

 

För det första så verkar det vara vanligast att familjerna bestämmer vem du ska gifta dig med. Jag vet inte hur mycket inflytande den kommande maken eller makan har i valet, men giftemål handlar mycket om familjerna i helhet. Vi kan alltså säga att det sker en hel del arranged marrige här i Egypten. Den blivande maken och makan får, innan giftemålet, inte umgås eftersom kvinnan inte är till mannens förfogande ännu. Tycker ni inte att det låter lite som att köpa en bil och innan du har hunnit skriva på papper och betalat så får du inte köra den? Från när det bestäms att man ska gifta sig till självaste giftemålet kan det ta runt ett år eller mer. Detta för att det är mycket som ska förberedas och mannen ska ge kvinnan en bröllopsgåva som är ett x antal tusen pund som jag fattat det. Men egentligen vill jag ha det osagt eftersom jag inte vet hur vanligt det är.

 

Efter giftemålet kommer kärleken sägs det också. Det anses att man efter en tid lär sig älska varandra och på sikt blir man kära. Tänker lite på min favoritfilm som barn; Svanprinsessan. Där blev Odette och Derek tvingade att vara med varandra och i första sången sjungs det faktiskt "vilket känsla kan födas ur närhet? jo, kärlek". Nog må det vara så att kärlek kan uppstå efter ett tag. Många av mina vänner i Sverige blev tillsammans med en person som de tidigare var vän med. Men skillnaden är väl att de inte tvingades vara tillsammans och än mindre gifta sig med alla sina kill- respektive tjejkompisar. Vad sker om jag hade tvingats gifta mig med en man som hade sjuka åsikter, var rasistisk, hade skev världsbild och allmänt taskigt uppförande? Jag har svårt att tro att jag, ens på sikt, skulle kunna bli en gnutta kär i honom. Så kan vi då dra slutsatsen att det krävs att en person i det blivande bröllopsparet måste vara foglig och okej att stryka många av sina åsikter för att inte skapa världskrig hemma?

Det är superviktigt att vara gift i Egypten. Så ringen jag fick av Mido när jag var i Hurghada den andra gången jag var där har varit guld värld här. Folk tror att vi är gifta och på så vis så får vi vara tillsammans, hålla varandra i handen när vi är ute och går och ingen är och vandaliserar vår dörr. Hotell utanför turistorterna hyr inte heller ut rum till ogifta par och än mindre kan du hyra en lägenhet med din pojkvän/flickvän om du inte är gift.

 

 

Sen kan vi ju ta upp detta med svartsjuka män också när vi ändå pratar om kärlek. Jag tror den enorma svartsjuka som råder här är helt allmän och något som alla egyptiska män kämpar med. Midos kvinnliga kusin i Alexandria ska gifta sig inom ett år med en man som bor där. Hon säger sig vara lycklig i beslutet och älskar honom så mycket. Trots det var det svårt för oss att vara ute och gå på gatorna eftersom vi även gick med en av Midos andra kusiner. Denna kusin var en kille och självklart kusin till den kvinnliga kusinen också. Trots det så berättade hon att hennes blivande make skulle bli tokig om han såg de tillsammans på gatan. I min västerländska hjärna vill jag fråga hur man kan tycka att det är okej? De är kusiner, vänner och hon har rätt till ett umgänge utanför honom. Men här är inte mina västerländska åsikter till någon talan.

 

Mido har en annan kusin här också som skulle gifta sig med en tjej som nu bor i Alexandria. Det var nästan helt bestämt och kvar på checklistan stod bröllopet och den sista planeringen. Dock fick hans familj för sig att kvinnans familj enbart var ute efter deras pengar och avbröt allt och förbjöd honom att någonsin träffa henne igen. Men nu ska jag dela med mig av en hemlis för er alla; när vi var i Alexandria så åkte han upp själv för att tillbringa tid med den tjejen. Blev så lycklig när jag såg dem tillsammans! Kanske kan arranged marriage även hitta rätt ibland och kärleken kan flöda. Dumt nog är bara att deras familjer nu hatar varanda och vägrar låta sina barn umgås. Romeo and Juliet has arrived to Egypt!

Vet att jag är dålig på att blogga nu för tiden vilket grämer mig lite. För här är allt verkligen upp och ned och jättekonstigt. Jag har massor att skriva om angående Islam, muslimer, giftemål, köksredskap och mognad. Men ändå ploppar sällan alla dessa inlägg ut. Måste bli lite skärpning nu. Det är ju inte så att jag har en massa annat att göra liksom!

 

Annars är ni sämst på att kommentera. På facebook går det bra och snabbt att lägga in en kommentar men jag måste erkänna, det är roligare att logga in på bloggen och se att det ramlat in någa kommentarer. Men ni ska ha en eloge över att ni är duktiga på att läsa bloggen iallafall.

 

Efter Cairo var det bara att komma hem och snabbt försöka ta sig i kragen och packa upp för att sedan packa ned igen. Det var sent, jag var trött och alla kläder var smutsiga och äckliga. Mido säger dock att det inte gjorde något och att vi säkert kunde tvätta kläderna i Alexandria. Vi skulle bo i hans andra farbrors lägenhet som egentligen hans kusin bor i just nu då hon pluggar och snart ska gifta sig med en man där.

 

Tågresan på cirka sex timmar gick jättefort om ni frågar mig. Jag hade Stiftelsen - Ur balans i öronen och framför mig susade ett jättefint landskap fram. Överallt var det grönt och det odlades grödor längs hela vägen. Titt som tätt fanns vattenfontäner som sprutade ut vatten där männen kunde vila sig en stund och låta sina djur dricka. Det var verkligen vackert. Dock när vi började närma oss Cairo och biten efter den staden så  var utsikten mer fallfärdiga hus, skräp och små byar.

 

Alexandria var toppen och det var längesedan jag kände mig så levande. Det fanns caféer, en och anna turist och en massa resturanger och affärer. Havet var precis vid sidan om oss och ibland kändes det nästan som om man var på Ulvön när man kände havslukten och den sköna brisen i håret. Hann tyvärr inte med att gå in på Alexadrian libary då det var stängt varje gång vi tog oss dit. Men tog några bilder utanför iallafall. Biblioteket var det största i världen under antiken vilket gjorde Alexandria till världens lärocentrum. Men tyvär har det antika biblioteket brunnit ned, men de har nu istället byggt ett mer modernt och kombination som museeum.

 

Bland de första kvällarna så åkte till ett köpcenter som heter San Stefano eller nått sådant. Tänkte på min älskade bror varje gång jag var där. Där inne fanns allt! Starbucks, ett nöjesrum, affärer och en hel undervåning med matställen som burgerking, Pizzahut, McDonalds och andra snabbmatsresturanger. Allt var placerat i en halvcirkel och i mitten stod det en massa bord. Upplägget kändes knasigt men egentligen ganska bra. Du beställer vad du vill äta och vill ditt sällskap inte äta där så fanns ett tiotal andra resutranger att välja på. Sen gick man bara och satte sig där det fanns plats. Sen fanns det också en stor biograf där inne som vi passade på att besöka. Vi såg någon actionfilm till min fasa men den var ändå helt okej. När man inte varit på bio på länge så är man inte så kräsen antar jag. Så bio blev vårat favoritgöra på kvällarna och vi fann även en 3D bio. Så Mido fick se sin första 3D-film ever! Tyvär blev det asdåliga resident evil då ice age endast visades på dagen!

En dag gick vi även till slottet som ligger i Alexandra. Antar att det är deras citadel. Det såg precis ut som ett slott som man ritade när man var liten. Det var fyrkantigt, hade torn och allt som hörde till. Innuti var det väl inget att hurra för. En massa små rum som jag inte riktigt fattade vad de gjorde där. Vad hade man de rummen till då storleken var som mitt kök i Umeå? I ett slott förväntar jag mig stora mäktiga salar, inte ett studentkök ala Carlshem i Umeå.

 

Sista kvällen gick vi på café och rökte shisha. Mido försöker verkligen hålla mig ifrån allt dåligt här men förklarade för honom att jag var från Sverige och i egyptiska ögon mätt så är jag levande synd på två ben. Hans kusin Hadir fattade och propsade på att vi skulle till caféet. Där satt vi ett tag, drack frappe, spelade biljard och hade utsikt över en bro i Alexandria. För något år sedan var det ett par som skulle ta sina bröllopsfoton där och helt plötsligt föll bruden i vattnet. Mannen skyndade sig för att rädda sin brud och hoppade själv i vattnet från bron. Båda dog tyvär på sin bröllopsdag! Sorligt!

 

Vi vaknade jättetidigt för att hinna med allt som skulle göras under dagen och samtidigt kunna ta oss hem i någorlunda tid. Som jag tidigare berättat så är planering inte egyptiers starka sida och det visade sig snabbt denna dag. Jag, Mido, hans mamma och lillasyster hade tidgare köpt biljetter för att åka till Alexandria. I min värld skulle det ske på torsdagen men denna dag (som för övrigt var en måndag) fick jag veta att det inte alls var på torsdag vi skulle bege oss till den staden. Det var tidigt på tisdagmorgon! Ja, vad säger man? kommunikationsproblem och dålig planering kanske?

 

Vi begav oss in mot Cairo igen och denna dag mådde jag betydligt bättre (men fortfarande inte bra). Magen var inte på toppenhumör och huvudet fortsatte sitt karusellåkande men vad gjorde det när jag skulle få gå på zoo?

 

 

Vad ska man säga om Cairo Zoo då? Visste inte om jag skulle gråta eller bara springa därifrån när jag kom in. Detta zoo har en gång i tiden var stort och blomstrande med en massa djur och turister. Nu var det mer fallfärdigt, djuren bodde i burar som inte alls kände inredda för dem och turisterna var definitivt bortblåsta. Överallt kunde du betala för att mata djuren med en pinne alternativt ta kort med lilla lejonungen Simba (fantasifullt namn på en lejonunge va?). Hur som helst var det trevligt att gå runt och strosa under de stora träden och titta på blommorna och en del av djuren. Dock började jag smågråta när jag kom in i lejonhuset. Ett av de lejon som bodde där såg verkligen så ledset ut. Det fanns något så mänskligt i hans blick och han utstrålade verkligen sorg. Det var frukstansvärt. Så nu vet jag inte om jag ska tipsa alla att gå dit så zooet får in pengar för att förbättra det som brister eller om jag ska säga att man borde fly fältet. Det får man nog göra som man vill.

Zooet var jättestort och det tog verkligen lång tid att gå runt där. Det kan också ha varit för att hur den var byggd inte riktigt "made sense". Efteråt så gick vi förbi ett av universiteten i Cairo och ja, Umeå universitetet kan ju slänga sig i väggen i jämförelse. Det var verkligen stort, vackert och tydligen väldigt framgångsrikt.

Sen hade klockan redan börjat bli så mycket att vi behövde ta oss hem för att hinna tvätta upp lite kläder, packa om, vila och bege oss mot tåget igen men för att den gången ta oss till Alexandria.

F*n, f*n och trippelf*n. Skriver och skriver och skriver och när allt är klart så får datorn ett tuppjuck och allt försvinner. Men men, vi gör väl detta igen då!

 

Samma dag som jag kom hem från sjukhuset blev jag tillfrågad av mannen som börjar B (tror han heter Baah eller Baha) ifall jag ville åka till Cairo. Trots att jag mådde skit och magen protesterade och huvudet snurrade så tackade jag ja. Jag kände att jag gör vad som helst för att komma ifrån denna lilla stad, än om jag mår skit på kuppen. 

 

Så runt fem på morgonen begav vi oss till tågstationen här och väntade på tåget. Tur hade vi som fick en sittbiljett för den långa turen för jag mådde inte alls bra. Så jag fick sitta hela vägen medan grabbarna fick stå. Vi kom fram efter typ 3 - 4 timmar och försökte då att få tag i ett hotell. Mannen på B hade redan pratat med ett hotell som hade gått med på att låta oss hyra ett rum men tydligen var det fullbokat när vi kom. Det är typiskt egyptier och planering. Att hitta ett annat hotell var omöjligt då jag och Mido inte är gifta. Så istället söker vi upp ett sjukhus för att jag ska ta min spruta. Blev invisad i ett skyffe som tydligen användes som förråd till rullstolar medan jag väntade på en sköterska som tydligen skulle prata engelska. Det gjorde hon självklart inte men jag överlevde ändå sprutan, trots att det gjorde asont!

 

Efter det begav vi oss upp till The hills i Cairo. Ska jag bo någonstans i Cairo så tror jag det skulle bli där. Gatorna var rena och man kunde se hela Cairo från den platsen. Samtidigt var det inte långt till caféer, resturanger och affärer. I The hills så kastade vi in våra väskor hos Midos kompis och begav oss till en underbar fiskresturang där jag åt den godaste fisksoppan jag någonsin fört in i min mun. Den var gudomlig.

Efter lunchen så begav vi oss till ett Citadel. Det är typ något slottslikande där tre olika kungar valt att bygga sina moskéer. En av de moskéerna är faktiskt den moskée som finns på 20pund-sedeln här. Hur som helst var det väldigt vackert och utsikten var otrolig. Kom även på att om jag låter Mido köpa biljetten och jag har sjal på mig, samtidigt som jag inte tittar på någon, så kommer jag in på det egyptiska priset snarare än turistpriset. Det gäller ju att vara ekonomisk!

 

Efter citadelet så begav vi oss till en annan moskée i Cairo som tydligen var en av de största där jag skulle få träffa en Iman som skulle kunna prata engelska. Det kunde han självklart inte utan istället hade han en tolk som va den mest trångsynta människa jag mött här. Han nochalerade alla mina frågor och skrattade bara när jag tog upp något som jag inte tycker stämmer med koranen. Så mötet gav mig verkligen ingenting! Men jag gav det ett försök iallafall.

 

Efteråt gav vi oss mot Midos farbrors fabrik. Tog väldigt lång tid att ta sig dit men så verkar det vara med den egyptiska trafiken. Man får verkligen inte ha bråttom. Sen va utsikten väldigt tråkig. Fast jag lyckades se pyramiderna från vägen! Men efter en timme nådde vi fabriken där Midos farbror skapar skinnjackor och gelatin (rolig blandning). Det var faktiskt första gången Mido träffade sin farbror på flera år vilket gjorde det lite speciellt. Men vi blev hembjudna hem till han och fick äta middag där. Min mage var inte alls glad över att få äta den översaltade egyptiska maten igen men jag gjorde mitt bästa. Sen blev jag instängd med en massa kvinnor och barn som pepprade mig en frågor på knacklig engelska. Sen fick jag en hel kasse presenter och de ville att vi skulle komma tillbaka snart. Så jag måste ha gjort ett gott intryck iallafall. 

Vi hittade en sovplats hos mannen på B's kusin som bodde en bra bit från centrum i Cairo. Så vi fick sova där hos han och hans fru. De hade också en överdrivet bortskämd och dryg 3åring och 3 månaders tvillingar. Så det blev lite barnbus och bebismys iallafall innan det var dags att krypa i säng och få sig lite sömn inför morgondagens äventyr.