Min man har nu varit i Sverige i två veckor. Två underbara veckor och det känns som om vi alltid har bott tillsammans. All den långa tid som vi levde i varsitt land känns som bortblåst. Känns som det aldrig riktigt hänt och att det bara var ett kort fragment i våra liv tillsammans. 

Däremot trodde vi båda att det skulle vara lättare att veta vad som skulle göras och kan göras under den första tiden i Sverige men som vanligt ekar det tomt på informationsfronten. Inget hemskickat där vi bor och är skrivna, inget matnyttigt på internet. Ja, ingenting faktiskt. Vi har däremot gjort den obligatoriska flyttanmälan till Sverige och den adress vi nu bor tillsammans på. Genom en sådan flyttanmälan så kommer min man att få ett personnummer som behövs till praktiskt taget allt! Öppna ett bankkonto, personnummer tack! Söka SFI, personnummer tack! Gå till tandläkaren, personnummer tack! Samma visa överallt. Det är bara att vänta. 4 veckor tar det, 3 veckor to go.

 

 

Idag händer det. Ikväll landar min man på Umeå flygplats och vi ska nu äntligen få bo tillsammans. Vägen hit har varit lång, men kortare än vad vi trott. Allt kring mitt giftemål med min man från Egypten finns att finna under katergorin "mitt liv i Egypten". Men efter giftemålet är det en del som ska till innan man kan bosätta sig i Sverige tillsammans. Ska se om jag kan skriva ner det vi behövt göra efter vår vigsel och när ansökan för uppehållstillstånd är inskickad genom migrationsverket (går att göra genom deras hemsida) samt intervjuen bokad med ambassaden.

1. Efter att du som svensk medborgare har registrerat erat giftemål i Sverige så måste du skicka ner ett aktuellt personbevis på engelska till Egypten. Man kan skicka med DHL eller som jag gjorde; med en kvinna som skulle resa ner. Vilken väg du väljer spelar nog ingen större roll utan det viktiga är att pappret kommer ned och medtas till en bokat intervjutid på ambassaden.

 

2. Maken måste i Egypten registrera äktenskapet. Detta tog en dag och gick faktiskt förvånadsvärt smidigt. Vi visste inte om detta utan trodde någonstans att det ordnat sig när man gifte sig tillsammans i Egypten. Men icke! Detta papper som sedan hämtas ut måste översättas till engelska och även det medtas till ambassaden.

 

3. De kräver även en kopia på makens pass och en massa foton på er. Min man hade förberett ett album där vi plockat ut våra favoritbilder genom tiderna. Både från vårt första möte till mina kortare resor ner, från när jag träffade familjen och bodde i Egypten med honom och självklart bilder från när vi gifte oss. Vi hade även med oss foton från när vi var med i tidningen här i Umeå som ett bevis att vi visade vår kärlek öppet.

 

Den 4 december hade min man sin intervju i Kairo och exakt vad som frågades där vet jag inte. Men han har berättat att de exempelvis frågade kring namn på min familj, när jag rest till och från Egypten och att de ville ha datum på allt! Efter intervjun hade kvinnan som gjorde intervjuen frågat min man när han ville resa till Sverige. Han hade då svarat att han önskat att fira jul tillsammans med oss men att han förstog att tiden var knapp. Kvinnan hade då bara lett och sagt "Vi får se".

 

Några dagar senare fick jag ett brev med posten. Eftersom jag är skriven hos min pappa fortfarande från när jag bodde i Egypten så ringde en uppspelt Maria till mig och berättade att jag fått brev från migrationsverket. Detta var den 8 december och jag trodde minsann att det var ett brev angående att Mido varit på intervjun. Att brevet skulle enbart innehålla lite information kring vad som skulle ske hädanefter eftersom det är ett anknytningsärende. Maria öppnade brevet medan vi satt i telefon och berättade att min man blivit beviljad uppehållstillstånd i Sverige. Vågade först inte tro på det och tyckte det lät väldigt konstigt. Detta brev var skickat den 4 december, alltså samma dag som min man befann sig i Kario på intervju. Så från intervjun skickades brevet direkt till mig från migrationsverket. Verkligen den bästa julklappen någonsin. Detta blir en jul jag alltid kommer att minnas. Ikväll kommer han och vi ska i övermorgon fira vår första "riktiga" jul tillsammans med min familj. Its a christmas miracle och jag kan nog bara tacka den fantastiska kvinnan som gjorde intervjuen med min man på ambassaden.

När man väl kommit till Kairo och har sina papper med sig och är redo att gifta sig så får man tänka på att allt kommer ta tid. Jag hade 14 dagar på mig i Kairo och det räckte ganska precis. Men då stötte vi kanske på problem som enbart var för oss och inte hur det brukar gå till. Det var något jag fick lära mig snabbt, vill personen man möter på andra sidan skrivbordet att man ska vänta en vecka, då spelar det nästan ingen roll hur mycket man bönar och ber.

 

 

Iallafall så fick vi börja med att åka till vår fantastiska ambassad i Kairo. Under all kritik var den och man får förbereda sig att vänta minst en timme än vad du har tänkt göra det. Ambassaden är öppen tisdagar, torsdagar och söndagar 09.00 - 12.00. Sedan har de telefontider men tro inte att någon kommer svara i telefonen under den tiden ändå. Sedan tar allt som sagt lång tif, varesig du ska lämna in ett papper eller försöka få prata med någon så kommer ingen att ta hand om dig på minst en timme. De bjuder dock på vatten där och det luktar starkt av detol (rengörningsmedel från egypten) i väntrummet.

 

Vi började med att lämna in våra papper och försökte då både fråga henne om de kan stämpla papprena samma dag (svar: Nej) och vad vi kunde göra fram till vi skulle hämta ut dem igen två dagar senare. Enligt kvinnan i receptionen så kunde vi inte göra annat än att vänta fram till ambassadens andra öppettid vilket var ren bullshit! Vi kontaktade bekanta i Sverige och hörde med dem om vi kunde göra något och då skulle faktiskt hälopappret göras och även jakten på ett stort grönt frimärke påbörjas. Frimärket hittade vi på ett vanligt postkontor och hälsopappret kunde man tydligen inte göra på alla sjukhus. Vi fick förfrågan på första sjukhuset vi besökte att de kunde skriva ihop något snabbt för en extra liten slant men vi tackade så artigt nej och tänkte att lika bra att göra rätt när vi ändå väntade på ambassaden. Vi hittade då sjukhuset som skrev dessa papper och egentligen vet jag inte vad skillnaden skulle bli om vi hade tackat ja till första killen. Kanske hade vi tjänat 50 LE på att göra "som man ska" istället för att tacka ja till den första mannen men mer än så vet jag inte. Ingen koll gjorde de utan de tog våra foton vi hade på oss själva (ansiktsfoton) och vi kunde hämta ut den färdiga pappret dagen efter.

 

När ambassaden äntligen var öppen igen så kunde vi hämta ut våra papper för att påbörja det verkliga giftemålet. Vi väntade i närmare två timmar på att få hämta våra papper och vad de nu var så upptagna med på ambassaden vet jag inte. Det var relativt folktomt och receptionisten sprang runt med sin handväska fram åter hela tiden. Så jätteupptagen verkade hon inte. När vi då fick pappret skulle stämplarna samlas in. Detta kan nog inringas i samlingsorden: Kö och väntetid. Att samla in våra två stämplar vi först behövde tog ganska många timmar och vi stod åtskilliga gånger i kö. Ett ställe ställde jag mig i "kvinno-kön" och efter att de 50 kvinnorna före mig fått gått in i byggnaden (ja, men köade innan byggnaden för att få en kölapp och sedan köa inne i byggnaden) så fick jag min kölapp och före mig var nog 200 personer. K U L.

 

Att gifta sig gick ganska fort faktiskt. När alla stämplar var inne så genomgick vi giftemålsbiten på kanske en till två timmar. Vi blir visade in på en massa kontor och de tittade på våra papper och pratade lite med Mido. Nästan ingen pratade med mig någonstans och jag fick inga jobba frågor som jag hade varit nervös för innan. Jag frågades om jag ville gifta mig med Mido och jag svarade ja. Samma fråga fick Mido och då var vi gifta så fort vi skrev på de fyra kopiorna av giftemålspapprena. Man ska både skriva sitt namn och sätta sitt tumavtryck på papprena. Sedan ska man ha två vittnen som också är med på denna procedur.

 

 

Efter detta ska de nya giftemålspapprena översättas till engelska och det var bara ett speciellt ställe som gjorde detta. Jag klagades med feber och Mido stressad av en sjuk och less fru så sötte vi på vårat första riktiga problem. De sa att vår översättning skulle ta minst en vecka vilket var helt befängt. Men de hade bestämt sig och vi kunde inte göra så mycket åt saken då. Så vi åkte hem, besegrade men iallafall gifta på egyptisk mark. Två dar senare återvände vi och fick då veta att de sa den långa tiden för att vi inte verkade på bra humör. Och nä, vi var ju faktiskt inte på bra humör så... Men tillslut så skrev de pappret som bara var ett formulär som de fyllde i med våra namn och aktuella siffror. Detta papper fick vi springa runt med för att få den inskriven och utskriven från en dator och den mannen skrev i sin tur fel fyra gånger innan allt såg rätt ut och översättningen fick sin stämpel. Sedan skulle detta papper också stämplas innan den skulle till ambassaden för en sista stämpling. Allt som allt tog nog vårat giftemål 11 dagar och kantades av värme, feber och ett antal tråkiga timmar i väntan. Men det är gjort och utan Mido hade jag självklart varit helt vilsen. Han skötte det mesta och visste vart vi skulle. Att vi också hade egen chafför och bil som tog oss överallt var guld värt!

Hittade ett inlägg som jag halvskrivit när jag bodde i Midos hemstad i El Minya. Eftersom bilderna har raderats från datorn så väljer jag att bara spontant och utan vidare motivering ladda upp bilderna nu. Bilderna togs för snart ett år sedan när vi såg soluppgången över Nilen från Midos kusins tak och detta var även samma dag som de slaktar och äter får. Inga många bilder, men bjuder på de ändå.

 

Mitt kapitel är över för denna gång iallafall. Detta är sista gången ett inlägg skrivs i kategorin "Mitt liv i Egypten" för att på något sätt sätta en punkt för det som varit. Men kom ihåg att man alltid kan gå tillbaka och läsa de inlägg som skrivits under min tid i Egypten genom att trycka på kategori-namnet här till höger.

 

 

Jag har nu varit hemma i strax över en vecka och jag börjar väl på något sätt landa i att vara i kylan igen. Som jag berättade för min familj så känns det som om jag aldrig varit borta. Känns som om mitt halvår i Egypten egentligen var en vecka med sol och bad med min kärlek. Jag har inte bott där och jag har inte varit borta så länge, eller har jag det?

 

Här ser staden ut som vanligt, vännerna jag har träffat ser ut som de gjort och inga större katastrofer eller nyheter verkar ha ungått att nå mig i Egypten. Känns som om jag har ganska bra koll på läget ändå. Om 11 dagar börjar jag jobba i Umeå och jag söker intensivt efter en lägenhet för en billig penning som jag inte blir uppbunden på. Jag har fått möjligheten att jobba i minst en månad iallafall och jag är inte i den positionen att säga nej till jobb när jag kommer hem såhär tomhänt. Som 25åring-to-be så vill man faktiskt inte bo i rummet i pappas källare. Känns som om den tiden har passerat för länge sedan.

 

Jag försöker också komma på fötter när det kommer till mig själv. Känner hur mycket bättre jag mår och hur mycket bättre jag ser ut nu när jag kommit hem. Till och med Mido har reagerat på min förändring. Jag känner att svullnaden av min kropp börjar gå ner efter ett halvår av ris och vitt bröd (ja, visste ni att man sväller upp som en ballong av sådant? True story!), min hy blir bättre och håret är återigen mjukt.

 

 

Den enda nackdel som jag hittills stött på med att vara tillbaka i Sverige är att jag är så långt ifrån Mido igen. Återigen så sitter jag med ett skype-förhållande och med min kärlek i en helt annan kontinent. Tänka sig så livet blir annorlunda ibland. vem hade trott att jag vid 24 års ålder skulla blivit kär och förlovad med en man från Egypten? Men livet är fantastiskt på detta vis, man vet inte vad som sker och är man villig att skita i vad folk tycker så kan man faktiskt finna något man inte trodde fanns.

---

 

The time for this chapter in my life is over for this time. This will be the last post I'm posting in this category to somehow make and end to this adventure i have been on.

 

I have been in Sweden for over a week now and I'm starting to adjust to the cold weather and the snow. It feels like I never leaved Sweden and that I just been on a short and lovely 1 week vacation with my love. It feels like the time in Egypt was so short and that nothing here really changed. The city looks like it did when i left, the friends i met looked like they used to and all the big catastrophe and news seems to have reached me during my time in Egypt. Cuz I feel like i never really left Sweden.

 

After 11 days I will start to work at my old work and that feels great. I'm happy to be able o come back, meet and greet all the people that i used to work with and once again feel how a real workplace would be like. It will be nothing like the work i had in Egypt, that's for sure. I will work for at least a month and I'm hoping for more. But I don't know if that will be possible. But I'm not in the position to say no to work. As a 25-year-old-to-be I don't want to live in my dads basement. That time has passed!

 

I'm also trying to put myself together. I feel that my appearance have change for the better since I came back to Sweden. I don't feel as blown up from all the bread and rice and my skin starting to be normal and my hair is once again soft. Even Mido sees the different when we talk on Skype. And that feels great, because I felt so bad about how I looked in Egypt.

 

The only bad thing about being back in Sweden is that Mido is not near me. I'm back with a Skype-relationship and I have my love and heart in a whole other continent of the world. Life never stop to suprise you, right? Who would have known that I would fall in love and get engaged to a man from Egypt that I met on a boat-trip during my vacation. But that's the reality and I never felt as happy as I feel right now. I just wished that he could be here with me. But soon!

Igår gjorde jag min sista sväng till Palm Royale Soma Bay! För sista gången satte jag mig i vår personal buss och åkte genom öknen till Soma Bay och den lilla palm oas som Palm Royale har blivit. Trodde det skulle kännas jobbigare än det gjorde men faktiskt gick det ganska bra. Jag vandrade runt på hotellet i 8 timmar utan något att göra så det gav mig bra mycket tid att säga hej då till alla och allmänt prata och dricka mängder med kaffe.

 

Något som har överraskat mig mycket sedan jag bestämde mig att sluta var hur många som verkade uppskatta mig och kämpade för att ha mig kvar. De erbjöd att jag fick bestämma min egna lön, befodringar och allt möjigt. De kunde betala resa hem till Sverige sålänge jag kom tillbaka och jobbade med dem. Känns konstigt att vara så uppskattad på ett jobb som jag knappt tyckte jag klarade av. Men jag måste ha gjort helt okej ifrån mig.

 

 

Att jobba som Guest Relation har verkligen fått mig att växa som person. När jag började där ansåg jag mig själv som något oartig, blyg och inte alls villig att prata engelska med engelsmän. Men tydligen var jag väldigt artig, alltid glad och prata engelska med engelsmän blev till och med min huvuduppgift. Jag var ansvarig för de gäster som kom från england och även alla skadinavier som njöt av sin semester på hotellet. Jag blev den person som alla kom till om de ville skriva något nytt eftersom min "engelska var så bra" (var de nu fick de ifrån).

 

 

Jobbet var ibland tungt, hemskt och frukstansvärt. Det finns inget rum för misstag och att du skriver ett mail med fel typsnitt, glömmer att göra ett samtal eller kanske inte inte följer gästen till någon plats kan resulera i penga avdrag och varningar. Det är jobbigt att vandra på tårna hela tiden men så är det här i Egypten. Arbetsmarknaden är inte som hemma i Sverige.

 

 

 

Men ändå har jag haft en fantastisk tid på Palm Royale Soma Bay. Skulle jag återvända till Egypten så vet jag att jag alltid har ett jobb att söka mig till, jag har vänner att kontakta och en möjlig framtid om jag önskar.
Men nu är detta liv över och jag ska återgå till det normala.

 

 

I did my last day as a Guest relation officer at Palm Royale Soma Bay yesterday. I took our staff+bus for the last time and went trough the desert to the little paradise where Palm Royale is located. I though it would be so much harder than it actually was. I had 8 hours of doing nothing which gave me a lot of time to talk to all my friends, say good bye and drink a lot of coffee.

Something that surprise me since I put in my recognition is that everybody seems to appropriate me a lot. They didn't want me to leave and offered me all kind of things to be able to stay and work with them. It felt strange to be so appreciated and loved from a job that I even didn't think i was so good at.

Working as a Guest relation officer at Palm Royale Soma Bay has made me grow a lot as a person. When I started my work I thought I was not so polite, shy and I hated to speak English - specially with people from the UK. But apparently I'm very polite and always happy and speaking to people from the UK became my responsibility. I had to have frequent contact with all the guest from the UK and also all of them from Scandinavia. I was also the person that had to write all emails and write information about the hotel when the executive office needed something.

Sometimes i hated my work. To write emails with the wrong font-style can result in warning letters and deduction from the salary. So you are always working on your tiptoes to make sure you don't make it wrong. Yeah, lets admit it, working in Egypt is not like working in Sweden.

But I have had a wonderful time at Palm Royale Soma Bay! I have met wonderful people and hopefully made friends for life. I got a lot of happy memories that I will cherish for life and I will return to Sweden with the knowing that I CAN.

 

Det har varit väldigt rörigt på sistone. Både med resa, jobb och framtid. Jag är en person som vill att det mesta ska kunna avlösa varandra. Jag jobbar bäst när jag har mycket att göra och tempot kommer in. När jag hamnar i en ström av "göra", om jag säger så.

 

Här är det dock ingen ström. Här är det problem som kantas av svårigheter med en dos av oförutsägbarhet. Men vi kämpar, försöker och gör vårt bästa för att få allt att funka. Men vi är långt ifrån klara.

 

 

Jag har iallafall köpt en ny flygresa då det inte var lagligt att flyga med charterflyg. Jag kommer flyga härifrån, mellanlanda i Istanbul några timmar och sedan vända näsan mot Stockholm och Umeå. Beräknas vara hemma 21.20 i Umeå. Känns sjukt konstigt att jag flyttar ifrån detta liv ibland. Ett liv som jag faktiskt tycker om ofta, som jag uppksattar ibland och irriterar mig på stundtals. Jag ska återvända till ett mörkt, snöigt och kallt norrland. Chocken kommer vara enorm!

---

There have been a lot to do lately. My flight, my work and my future hava taken all my power, I consider myself being that kind of person that works best when all things just comes and goes, when i can work with a high speed tempo. But there is no high speed tempo here, There is just problems with difficulties and a big scoop of unpredictable. But we do our best to make everything work and we still have a long way left.

I have bought myself a new flight ticket. I will fly from Hurghada to Istanbul and then I'm off to Stockholm and Umeå. I will land around 21.20 in Umeå and it feels so weird. Why do i move from the sun, the warmth and everything that Egypt gives me? I will live in a dark, snowy and cold Sweden instead. What did I think with?

 

Nu ska jag berätta något som är totalt nytt för mig. Något som tyvär kom till min kännedom idag. Det är inte tillåtet att endast flyga från Hurghada till Sverige. Jag hade lite smart valt att ta en sista minuten till min hemresa och helt enkelt skippa flygresan till Egypten och endast använda den rackarns lilla biljetten hem. Den 28 skulle jag ha lyft från Hurghadas flygplats, men nu blir det inte så längre.

 

Det är inte tillåtet att resa på så sätt. Inte alls. Så tydligen är jag en No Show på flygplatsen och min flygstol förblir tom på hemresan. Har nog svårt att beskriva hur arg jag är över detta. Alla sveriges svordommar rasar runt i mitt huvud och jag har ingen aning om vad jag håller på med längre. Varför går allt bara inte som smort?

---

 

Its time for me to share some news with you. Something big that unfortunately came to my knowledge today. It is not allowed to fly from Hurghada to Sweden. As all of you already know, I booked my flight to Sweden and everything was set. I was going to fly back the 28th this month but now it is changed plans. I am not allowed to travel as I planned to. I took a last minute ticket and thought that i could just use one of the flights. But no, not allowed at all!

So apparently I'm a No Show on the airport and my seat will continue to be empty on the way back. I cant find words to describe how angry I am. All the curses I know passes in my head and I have no idea what to do anymore. Why cant anything work for us?

Jag har äntligen kommit ut med att jag ska åka hem. Hem till kalla sverige och varma vänner och familj. Har funderat på detta länge nu, samtidigt kan jag känna att det känns tråkigt att återvända. Att lämna alla fina och roliga människor på jobbet, lämna Ewelina och alla de andra tjejerna som jag tycker så mycket om. Att lämna solen, palmerna och havet utan att ens ha njutit av det. Ja, det är mycket som lämnas här och det har ju minst sagt varit ett kort och intensivt äventyr.

 

Men nog tror jag mycket ävntyr väntar i Sverige också. Att söka jobb och lägenhet, att kämpa för att min kärlek ska få flytta till Sverige och allt pappersarbete som hör det till. Det är en lång resa kvar.

 

 

Finally, I came out from the closet and gave the news to the world. Okay, maybe not that kind of news. But the news that I am leaving Egypt and going back home to winter-cold Sweden and warmhearted friends and family. I have been thinking about this for a long time, but the decision still makes me a little bit sad inside. I will leave all the fun people in the hotel, leave Ewelina and all the other girls that I like so much. I will leave the sun, palm-trees and the red sea without even enjoyed it that much. Yes, I will leave a lot of things and my short time here in Egypt has been an adventure.

But I still have a lot of adventure ahead. I will go to Sweden, find myself a job and an apartment and then the real deal begin. To move to Egypt was a piece of cake, to move to Sweden is something totally different. We still have a long journey left.

 

Snart kommer jag sätta stopp för dennna kategori som jag skriver i medan jag bor här i Egypten. Snart är detta kapitlet skrivet i min lilla bok utan sammanhållning. Jag flyger, far och vägrar sätta mig ned. Men kanske är det dags att erkänna att jag börjar bli gammal och bör göra sånt som andra 24 åringar gör. Jag bör skaffa en lägenhet, ett jobb och kanske i den snara framtiden ta körkort. Men jag är känd för att ändra min åsikt och tanke 15 gånger innan den kommer till verket så förvänta er inga stordåd.

 

Jag kommer alltså att flytta hem till Sverige. Jag har överlevt en kall vinter i Egypten med all vind, regniga dagar och grå himmel. När jag flyttade hit förväntade jag mig att mina lediga dagar skulle spenderas på stranden med en drink i handen. Verkligheten här är en annan. För det första är det alltid molnigt, blåsigt och kallt på måndagar vilket är min enda lediga dag. Sen är en vinter i Egypten faktiskt en vinter. Förstår mig inte på människor som far till Egypten under denna tid. Jag har köpt en mössa, vantar och min jacka var alldeles för tunn. Jag har frusit, varit förkyld och sjuk om vart annat. Jag har köpt ett element för att få värme och hemma sitter jag med ytterkläder på - välkommen till livet i Egypten!

 

Jag har överlevt dålig mat, ris varje dag och allt friterat i olja. Det har varit förödande för min kropp men jag får se det positivt. Jag har gått ner närmare 10 kilo en gång förr och att se skillnaden var underbart. Nu får jag göra den resan igen och återigen glädjas av att se att min kropp och psyke klarar allt! Jag har också klarat av och överlevt ett halvår med pulverkaffe och det irriterande med att köpa vatten på flaska. Jag har klarat ett halvår med diverse magproblem och medicinintag för att balansera upp den dåliga maten.

 

 

Men nu är det dags alltså. Dags att ta sig till Sverige, snön, minus graderna och den underbara maten, familjen och vännerna. Mido och jag har inte brytit upp utan är lika starka tillsammans som förr. Vi strävar för att han ska komma till Sverige och hälsa på mig. Att han ska få träffa min familj och mina vänner och uppleva det svenska sättet att leva som jag hyllat så starkt medan jag har varit här nere. Snart är det alltså dags för ett alldeles nytt kapitel för Annica Lindqvist med Mido Mansor i kalla Sverige.

Jag lever fortfarande och är fortfarande kvar i Egypten och Hurghada. För bara två dagar sedan skaffade vi internet till vår lägenhet, så nu kan jag äntligen försöka börja blogga igen om allt som sker i mitt lilla äventyr.

 

Jag jobbar nu som Guest Relation på Palm Royale Soma bay. Som Guest Relation tar man emot klagomål från gäster och försöker lösa diverse problem som kan uppstå. Det kan vara allt från att förklara vad som ingår i all inclusive paketet tills att försöka förklara för en full ryss att han bör gå i säng. Jobbet är okej men dagarna är långa och slitsama. Saknar Sverige och lättsamheten som finns där på arbetsmarknaden.

 

På mitt jobb så är det viktigt med namn och speciellt namnen på alla 45 managers som finns där. Sen ska man självklart säga Mr. och Mrs. eller Madame framför allas namn också. Att le hela tiden är ett måste och att sedan vara den artigaste och ärtigaste människan på jorden är en fördel. Sen är det viktigt att hela tiden hälsa på alla som arbetar där (600 personer) och sen måste man också hälsa på alla gäster (ca 1000). Det blir mycket "Good afternoon, Sir", "Hi" eller "Kullo tamam?". Jag är hemifrån 11 timmar om dagen, 6 dagar i veckan och under min arbetsdag har jag 1 timmes rast. Kan lova att jag är trött när jag kommer hem.

 

Annars är jag nog blekare än de flesta i Sverige just nu. Allt jag ser är hotellets väggar och badklädda ryssar hela dagen. Chockerande va? Folk där hemma tror säkert att jag sitter som en pepparkaka här i Egypten. Ledsen att göra er (och mig) besvikna...