Jag känner mig färdig med denna stad by. Längtar till Hurghada, solen och havet som en sjuåring längtar efter jultomten på julafton. Det känns som om inget spelar någon vidate roll sålänge jag kommer dit (eller sålänge jultomten kommer till sjuåringen). Tanken på att ha en lägenhet jag trivs i, bo med Mido och slippa allt besök som är här 24 timmar om dygnet och att slippa vakna av att Midos telefon ringer och hans mamma är i shoppen och väntar på han ger mig hopp om att jag kommer få ett liv en dag jag med. Iallafall att jag kan börja leva det liv som jag såg framför mig när jag lämnade kalla Sverige. Ett liv med jobb, vänner och sol. Ett liv där varje dag inte ser densamma ut och där jag kan börja uppskatta dagarna istället för att sakta se de flyta iväg. För här spelar ingenting någon roll. Dag som natt, måndag som lördag och lunch som middag. Det är tråkigt i längden vill jag lova! Men snart snart snart!