Postade mitt visum idag och det känns ju bra. Sålänge jag får ett visum tillbaka så kan jag iallafall åka till Indien, då är det inget som kan stoppa mig för själva resan. Känns faktiskt väldigt skönt. Den 9 november bär det av! Kommer bli helt underbart hoppas jag och bara jag får ta mina vaccinationer så kan jag släppa tanken om Hepatit, Japansk hjärninneinflamation och allt annat läskigt.

Dock känns det jobbigt att det är just i november vi far. Inte nog met att det är monsuntider i Indien då så fyller även min gudson ett år under min utlandsvistelse. Känns faktiskt väldigt tråkigt att missa hans absolut första födelsedag.

Sedan kommer jag ju missa allt julstök och julbök som är så underbart. Har ju lovat mig själv att ha en julgran iår och så kommer det få bli, men i början av november! Älskar att pyssla inför jul och andra högtider så det vägrar jag missa. Mina grannar kommer tro att jag är knäpp när jag står och klär julgranen i början av november med julmusiken på högsta volym.

 

Sen missar jag även premiären av New Moon vilket också känns väldigt synd. Som bekant är jag helt tokig i denna serie och än fast jag läst boken så längtar jag tills filmen kommer. Vill se vad de tar med, vill se hur de förklarar allt det komplicerade som sker i den boken och vill se om karaktärerna håller samma mått. Men icke då, då befinner jag mitt i ett varmt, livligt, smutsigt, färgrikt och underbart Indien.

För över ett år sedan bodde och levde jag ihop med en person som jag trodde skulle vara min livs kärlek. En man som var allt för mig och som jag såg min framtid hos. En man som jag trodde skulle älska mig föralltid tills dagen då verkligheten hann i fatt.

Sårad har vi väl alla blivit någon gång, vissa mer och andra mindre. Uppbrottet med denna person tog jättehårt på mig och under flera veckor kände jag mig som en vandrande zombie som kunde bryta ihop vilken sekund som helst. Hur tar man sig därifrån kan man fråga sig då i de svåraste stunder och min flykt blev att börja analysera varje steg jag tog, varje mening jag sa och varje tanke som for i mitt huvud. Allt analyserades och jag började sakta med säkert se att många av de misstag jag gjort, många av de sätt jag använt fanns även hos de andra. 

Tror detta har gjort att jag nu idag lätt kan sitta och se saker från andra perspektiv, försöka förstå många av de elaka, svikande saker vi människor kan göra mot varandra. Detta kan göra att jag kan ses som en otroligt blåögd, naiv och godtrogen människa och så kan säkert fallet vara. Men genom att bara förstå varför, så förlåter man inte alltid....

För varje årstid som kommer brukar man ju ha något man köper extra mycket. På sommaren är det bikinis för mig och på vintern inhandlas en uppsjö av vinterkappor i alla de former och färger. Och snart är hösten här och de flesta affärer har börjat köpa in sina vinter jackor.

 

På H&M fann jag den, det senaste tillskottet i Annicas vinterkappsgarderob. Den är underbar, söt och otroligt flickig så jag kunde inte låta bli den. Har länge varit på jakt efter en kappa som skulle se lite mer klänningslik ut och tillslut hängde den där på en galge på H&M. Den kostade iallafall 800kronor och tyckte det var dyrt för en jacka på H&M men den hade inget val - den skulle bli min!

Ett tag sen jag skrev nu.. igen.. Får väl be om ursäkt för det och hoppas att ni ändå hittar hit. Det är iallafall fem dagar sen sist jag satt här och skrev så jag antar att detta kommer bli ett litet alltiallo inlägg om vad som skett den senaste tiden.

 

Jag har äntligen börjat se true blood (som går på ettan, onsdag klockan 22.00!). Det var ju så att jag inte fick se det på TV utan jag skulle se maraton med Jenny istället och nu har vi äntligen börjat! Måste ju säga att jag är helt förälskad i serien, musiken och karaktärerna. Älskar att hela världen lider av en vampyrhysteri sen twilight blev en sån dundersuccé och man kan inte annat än att följa med i allas mani och njuta. När jag var där hos Jenny så plockade även hon fram ett kort som vi gjort när vi var små. Norrlands grymmaste bästisar står det på den och det är väl resultatet av något som jag och Jenny underhållit oss med någon gång. Tycker iallafall att det var jättesött. Jag menar, man är ju utsedd till Norrlands grymmaste bästis och har tillochmed ett inplastat kort på det!

 

I helgen var det dansmaran i Örnsköldsvik så jag har jobbat hela nätterna både fredag och lördag. Man börjar 18.00 och kommer hem vid femtiden ungefär. Det är oftast en av de roligaste helgerna att jobba på parken eftersom det kommer busslass med folk från hela Sverige. Man har möjligheten att knyta nya kontakter och återse gamla stammisar. Men tyvär, eftersom det fortfarande är så varmt och fint väder så är det nästan inga som hänger in sina jackor hos oss i garderoben vilket resulterade i att vi fyra mest bara satt och väntade på att tiden skulle gå.

Dags för ett helginlägg igen. Jag är alldeles för upptagen på helger att jag knappt hinner skriva in ett kort litet inlägg så därför får det blir såhär nu. Kan ju finnas någon där ute som är intresserad av att se vad jag gjort under denna helg.

 
en del av basgruppen arbetar flitigt

fredags var det dags för första arbetet för ett seminarium med den nya basgruppen och det gick bra faktiskt. Vi valde ett ämne (ensamhet), sökte artiklar, läste dem och skrev uppgiften på en dag. Måste ju säga att vi var väldigt effektiva! Under hela detta moment så ska vi skriva en processövning med en kvantitativ del (göra enkäter osv) och en kvalitativ del (typ djupgående intervju) och vi ska då skriva om ensamhet. Hur många känner sig ensamma och varför? Kan faktiskt bli väldigt intressant eftersom vi ska kolla på skillnader mellan ålder i Örnsköldsvik.

 
portalbygge

Jag har spenderat denna helg i mellansel (och hos min kusin i sund). Det är så att mammas kille Kent och min kusin Monica har kämpat för att sätta in en portal och det arbetet tog inte en kväll utan de har kämpat på hela helgen iallafall. Men resultatet blev bra! Själv har jag underhållit mig med att vara med Maya och Mira.

 
cocker spaniel-Annica. Såg hemskt ut så satte tillslut upp håret

rullrånsbakning
 
Jag andra dagen med lockigt och sedan jag och min mamma

Hemma hos mamma blev det mycket dator då de är minst lika beroende som jag utav facebooks småspel som de har men har även hunnit med att baka rullrån och lockat håret. Kan ju säga att när håret var nygjort var det verkligen ingen hit. Såg mer ut som en cocker spaniel som korsats med en riktigt lockig pudel. Men efter att ha sovit i lockarna en dag måste jag faktiskt säga att de var väldigt fint!

Idag har det varit möte om Indien och resan som kommer gå dit i mitten av November. Idag var det åtta stycken som var på mötet så gruppen som tänkt att åka blir bara mindre och mindre. Men det kan ju vara skönt att vara en liten grupp när man åker dit också.

Vi kommer åka till en by/stad som heter Trichy men kommer att landa i Chennai där vi blir upphämtade av de vi ska bo hos. Vi ska packa så lätt som möjligt då vi måste gå klädd i traditionella kläder och ta oss an den indiska kulturen. Ska bli så spännande!

Känns som om det är så mycket som hänger löst fortfarande i Indienfrågan men det kan vara för att, iallafall jag är otroligt oberest att jag inte är van med allt som ska fixas. Sökt tid till vaccination, ska söka visum ikväll, kattvakt måste fixas, resa måste bokas, pengar ska växlas och betalas, brev ska skickas och merkostnadslån ska sökas. Det är en hel del som måste fixas och gärna så snabbt som möjligt.

Men vi är ett gäng som har sagt att vi gör allt tillsammans så vi inte glömmer något och det är skönt. Att man liksom har en backup-grupp som kan påminna varandra om hur, var och när vi bör göra saker. Fler huvud är som sagt bättre än ett.

 
  En bild jag ritade på min förra basgrupp innan sommaren började

Sommarlovet är nu officiellt slut och första skoldagen var igår. Kändes faktiskt ganska bra att komma tillbaka till skolan och träffa klassen igen men det är faktiskt en hel del som bytt skola eller hoppat av utbildningen. Det är lite tråkigt men jag antar att det är så det är att vara student. Folk kommer och folk går, det är ju som tidigare sagt mest bara en hållplats innan vi ger oss ut i Sverige som socionomer.

Det gick snabbt till snacket var igång och överallt hörde man surr om sommaren, vädret och den kommande Indienresan - nu är det på gång!

Kursen, som jag totalt tråkstämplat innan den kom igång, verkade ändå lite mer okej än vad jag först trott. Den heter "att studera ett socialt fenomen" och handlar mycket om statistik, intervjuver och enkäter. Typ hur man sammanställer sådana och hur man ska kolla på dem kritiskt. Jag hoppas iallafall att denna postiva förväntning kommer hålla sig kvar under hela kursen så det inte börjar dala.

Då var det dags igen, ett helt år har gått. I förrgår klättrade jag, Sofie, Sandra och Ida uppför gamla kära skuleberget (294 meter över havet) och för två av oss (jag och Sofie) så var det inte första gången vi satte våran fot på toppen av berget. Dock hade vi två newbies med - Sandra och Ida och det var ritkigt kul.

Dagen började med att en mycket bakis Sandra kommer in genom min dörr för att vänta på att Sofie ska hämta upp oss för att ta oss vidare till bergets fot. Sandra såg faktiskt riktigt förstörd ut efter gårdagens partaj men uppför berget skulle vi ändå!

 
 

Vi kom fram till Naturum som det heter och fick hjälp av en man där att få på oss utrustningen rätt. Man vill inte ramla ner och slå ihjäl sig så därför fick nybörjarna en lite snabb lektion om hur man ska haka fast sig och hur man ska klättra för att inte fastna. Medan passade veteranerna på att ta kort på sig själva i de snygga hjälmarna. Vad tycker ni? Höstlooken 2009?

 
 

Vi påbörjade våran klättring runt 13.30 och det var mycket stånk och stön som hördes där i början. Men det är nästan den biten som är jobbigast. Man går på en mycket brant stig i skogen, såklart man blir trött och speciellt vi konditionslösa damer som fått för oss att vi ska vara riktigt fit for fight blev helt slut.

 

Efter skogsvandringen var det bara att haka fast sig och påbörja klättringen uppåt. Vi tog den vita leden (medelsvåra vägen) och det var även den vägen jag och Sofie klättrade innan så vi hade redan koll på vad som väntade.

 
 

Efter vi klättrat en bra bit utbrister Sandra att hon tappat sin kamera! Som tur var hade den inte rasat ner för hela berget utan enbart en tio meter. Dock var det omöjligt för oss att ta oss ner igen och vi blev tvugna att lämna den liggande där och bara hoppas på att någon vänlig själ skulle komma förbi och plocka upp den för att sedan lämna in den på naturum igen.

 
 
 
 
 
 

Toppen nådde vi tillslut och det bar skönt. Då var det bara den oändliga promenaden ner för berget som väntade och vi (jag och Sandra)passade då även på att gå in till grottan för att se hur det såg ut där. Grottan är ju egentligen inte mycket för världen utan mer ett litet hål i berget. Men nu har vi varit där igen och tillslut kom vi ner till marknivå igen och alla överlevde!