Vilken härlig respons jag fick på mitt förra inlägg. Både här, på facebook och i mobilen rasslade Girl-Powern in! Va härligt! Jag trodde att inlägget skulle bli ett sådant inlägg som bara flöt med strömmen och som folk läste och sedan var det inte mer med det. Men ni har verkligen reagerat positivt på det!

Fick även en "anonym" (ja, man kan inte vara anonym som kommenterare på blogg.se. Än fast man tror det...) kommentar som menade att jag bara vill lägga skulden på andra och att jag är den största boven i dramat. Så nu sitter jag här och är i valet och kvalet om jag ska ödsla energi på att kommentera detta eller bara låta det segla förbi. Samtidigt vill jag inte att människor ska tro att jag vill lägga skulden på någon annan, om ni nu uppfattade förra inlägget så.

Jag är en människa med alla de fel och brister som det innebär. Jag äter onyttigt mitt i veckan, jag gör konstiga val och jag försöker någonstans mitt i vimlet att förstå mig själv. Jag gör fel, gör rätt och gör fel igen vilket jag tror klassas till det normala livet. Jag tror inte att jag är något övermänskligt som har svar på alla frågor och enbart gör rationella val i livet. Men jag försöker lista ut vad jag vill med livet - än hur svårt det är i all dess osäkerhet.

Jag kan väl koppla kommentaren till ordspråket "Som man bäddar, får man ligga". Och visst är det väl så med utformingen av livet? Jag gör val nu och de kommer sedan att ha en inverkan på framtiden.

Jag gjorde mina val. Jag ville inte vara den som sa nej och jag ville inte heller den som satt med brutna relationer och med vetskapen om att människor därute var arga på mig. Därför slet och sträckte jag ut mig så mycket tills jag nästan gick av på mitten. Jag vet att ingen tvingade mig till det och att det varken är Mr. Anonyms fel eller någon annans.

Då gjorde jag ett val och idag sitter jag här med ett annat. Ett val som gör att jag omringar mig av människor som ger energi, som gör mig lycklig och som förstår mina begränsningar. Ett val som öppnar mina dörrar, istället för att stänga dem. Ett val som får mig att tro på mig själv och min omgivning och som får mig att vilja gå framåt.

Peace out!

Jag har alltid varit en sådan person som inte klarar av att människor är arga på mig, privat eller personligt. Jag har haft en enorm rädsla att släppa taget och gå vidare i alla de former i mitt tidigare liv. Kan ni förstå hur mycket ångest, svett och tårar det resulterar i? Kan ni förstå hur många mardrömmar och slitna känslor som blir konsekvensen av att alltid försöka vara människor till lags?

Första gången jag kom hem från Egypten så rann bägaren över. Jag fick hat-sms efter hat-sms och överallt var folk arga eller besvikna av att jag inte hann med dem, inte hade råd med att ta fika eller att jag inte var gamla goa och glada jag. Vet ni varför? Jag hade fått nog! Att varannan dag få ett sms om att man är dum, elak eller hatad - vilken inverkan tror ni egentligen det har på en människa?

När jag var i Egypten träffade jag Mido för första gången. Han såg ganska snabbt att jag inte var glad och faktiskt gjorde saker för andra bra mycket hellre än att göra saker för mig själv. Jag tänkte då att han inte förstog och att han bara förstorade upp saker och ting. Men istället hade han så rätt..

Jag blev glad i Egypten och kom snabbt tillbaka till Sverige igen där mitt liv enbart suttit på paus. Återigen frågade människor för mycket utav mig och när jag började säga nej möttes jag av en massa sura miner och elaka SMS. Men jag har känt det - jag har fått nog! Jag vill börja göra saker jag blir glad av och än hur egoistiskt det verkar så skiter jag blanka tusan i hat-sms just nu.

Sen jag tog detta beslut har jag känt mig så lycklig och full av liv. Jag har äntligen hittat tillbaka till mig och jag känner att de vänner jag har förstår mig. Återigen känner jag att jag har den kärleken jag kan ge till båda vänner och familj, den kärleken och energin som spilldes på en massa negativitet förr.


Vad säger jag med detta inlägg? Ingen aning! Men skönt var det att skriva iallafall. Hoppas alla mår bra där ute!

Sista utmaningsdagen i 30 dagar av sanningar och den ska tydligen handla om ett sista ögonblick. Titeln låter en aning dramatisk och frågan är om tanken är att jag ska skriva om ett random ögonblick eller mitt sista ögonblick i livet? Jag kör på det första alternativet men tänker ge mitt ögonblick en ny vinkel. Jag tänker alltså berätta om ett ögonblick som ännu inte har skett, ett ögonblick in i framtiden.

Jag börjar närma mig slutet på min utbildning och det känns helt klart spännande. Ett nytt liv kommer påbörjas och jag kommer inte längre vara Annica Lindqvist - studenten utan istället kommer jag vara Annica Lindqvist - examinerad socionom och blott 23 år gammal. Vuxenpoängen flödar helt klart in!

Jag vet att ni som följt min blogg sedan jag återupptog den i oktober 2008 har fått följa min tankar om att bli äldre, göra nya val i livet och försöka hitta vem jag är. Det har varit en del ånger och förtvivlan men samtidigt hoppas jag att ni sett en hel del vilja, motivation och drivkraft. Det är just den viljan, den motivationen och den drivkraften som kommer bära mig i framtiden och vart jag hamnar får vi se. Det enda jag vet är att jag är redo för utmaningen!

Dag 29 på 30 dagar av sanningar ska averkas och dagens tema är mina ambitioner. Ambitioner, önskningar, vilja, hopp och tro är för mig sammankopplade och ihop rörda med varandra. Vi behöver alltså detta för att skapa och följa våra ambitioner.

För mig är ambitioner viktiga att ha och jag drar starka kopplingar mellan detta ord och drömmar. Drömmar, liksom ambitioner är för mig en strävan efter ett mål. Mina ambitioner idag är exempelvis att gå ut min utbildning och finna en plats på denna jord där jag trivs och utvecklas. Att i framtiden hitta en person som jag vill dela livet med och att jag aldrig slutar att unna mig saker som jag behöver för min personliga utveckling. Vad är ambition för dig? Vad strävar du efter just nu?

Enligt 30 dagar av sanningar, utmaningen som jag fortfarande inte slutfört trots att 30 dagar redan har gått förbi för längesedan, så ska dag 28 beröra något jag saknar. Men vad saknar jag? Det finns mycket i livet som jag vill ha men jag skulle ändå inte påstå att jag saknar det. Jag skulle vilja ha en riktigt beach 2011-kropp, den stora kärleken, en ekonomi som tillåter resor och värme i lägenheten. Men är det jag vill ha samma sak som det jag saknar? Vad anser ni?

Nog att jag saknar den riktiga beach-kroppen men samtidigt, är det inte resan dit som gör att man stolt kan visa upp den? Nog att jag saknar den stora kärleken, men trots det skulle jag inte vilja att han stod här framför mig om jag skulle knäppa med mina magiska fingrar. Är det inte dejtandet, alla långa samtal, skratt och glädjen som gör att man vet att man hittat rätt? Nog att jag skulle vilja ha en ekonomi som tillät mig att resa vart jag vill, men är det inte just att man inte alltid kan resa som gör det så roligt när det väl sker? Nog att jag skulle vilja ha värme i min lägenhet men samtidigt är det mysigt att krypa under filten, tända ljusen och bara slappna av med en stor teakopp i knäet.

Det finns många platser runt om i världen som jag tycker om, platser då jag känner att jag kan ta det lugnt och bara njuta av att vara där. Samtidigt finns det bara en plats som alltid skänker mig lugn och harmoni och det är vackra Ulvön.





Kom inte ihåg hur gammal jag var när min faster köpte stugan på fjären men jag kommer ihåg att jag älskat den platsen under hela min uppväxt. Vacker natur, havet och skog, en liten hamn med söta små hus, ett gammalt kapell, badplatser och en doft av sommar - jag älskar det!






Min absoluta favoritplats är alltså min fasters sommarstuga på Ulvön. Jag brukar försöka åka dit iallafall en gång om året, ladda batterierna, umgås med släkt och se allt det vackra som utspelar sig på Ulvön. Får ni chansen att åka dit över en dag ska ni verkligen ta den! För Ulvön är verkligen bottenhavets pärla!
Har ni något guldkorn ute i världen?

Ibland önskar jag att jag skulle kunna göra som Simba i Lejonkungen och skratta alla faror i ansiktet men samtidigt kan det ibland vara bra att vara rädd för något så man slipper utsätta sig för risker. Själv är jag rädd för en massa saker och jag tänkte nu ta med er på resan genom mina rädslor.

Min absolut störta rädsla är myror; äckliga, små och ettriga myror! När jag var liten minns jag att jag ofta lekte med dem, byggde hus och bestämde när det skulle regna eller ej. Jag var guden i deras värld! Men efter en mardröm som barn (som jag faktiskt fortfarande kommer ihåg) så ändrades allt och de började genast bestämma över mitt liv. Dock trodde jag att rädslan blivit bättre fram till i somras då jag och Sandra varit och klättrat i grottor och skulle hem. Vi bestämde då att vi skulle vandra igenom skogen och jag kom lite för nära en stock som var full med myror. Därefter blev allt bara sämre och när vi äntligen kom ut ur skogen var jag hysterisk, hyperventilerade och grät som om det inte fanns någon morgondag.
Jag var verkligen livrädd!

Jag har nog ingen rädsla som är lika stor som min rädsla för myror utan det som finns kvar på min rädd-lista är mycket som jag ändå kan hantera. Små utrymmen, hissar, flyga och fart är saker som jag är rädd för men samtidigt är de rädslorna kontrollerbara till skillnad från myrorna. Vad är ni rädda för?

De flesta människor har nog känt sig sviken en eller flera gånger. Iallafall har jag gjort det och jag är säker på att jag omdevetet hunnit svika många människor under mina snart 23 år på denna jord. För sviker gör man alltid någongång än fast det inte alltid är meningen.

Det finns många personer och många tillfällen då jag känt mig sviken på ett eller annat sätt. Men en gemensam nämnare för alla dessa gånger är att det är av en person som alltid betytt mycket för mig, en person som jag anser mig har älskat eller älskar. Jag har minnen redan från barnsben då närmaste vännerna svikit mig, inte ställt upp för mig på samma sätt som jag ansåg att jag ställt upp för dem. Det kan handla om förtroenden som brytits, hämnd eller svartsjuka. Kalla mig naiv och blåögd om ni vill men jag tror på att människor ska få en andra chans och alltid få möjlighet att visa mig vem de är. Jag försöker alltså inte tro på det som är historia utan försöker ibland skapa en ny uppfattning om andra människor. Detta har resulterat i vänner som tagit dåvarande pojkvänner trots att de vetat om min kärlek till personen men även att jag ett flertal tillfällen råkat ut för otrohet, lögner och andra beteenden som svikit mig.

Men som det sägs; to err is human, to forgive is devine så är dessa människor förlåtna för att de svikit mig eftersom jag inte tror det finns någon som i grunden vill såra en annan människa. Många av dessa människor är idag fortfarande mina närmaste vänner och som jag älskar av hela mitt hjärta. Men det är väl just när de sårar som man blir som mest sviken? Men vänskap läker många sår.

Mina 30 dagar av sanningar är fortfarande inte fullbordad och i brist på idéer att skriva om så tänkte jag fortsätta där jag senast slutade. Det är dags att skriva om vad som får mig att gråta.

Mitt problem är inte att jag sällan gråter, det är snarare tvärtom! Jag kan gråta pga. frustration, när jag är ledsen eller när något är som vackrast! Av ett fint sms, glada nyheter eller av hopp. Så mycket kan locka fram tårarna hos mig. Tro nu inte att jag går omkring och smågråter hela dagarna, för det gör jag inte. Men för mig är gråt något naturligt, ett känsloutryck och att visa dina känslor blir väl aldrig fel?

Det mesta kan nog uppröra mig ifall vi drar allt till sina extremer. Men nog finns det saker som upprör mig mer än andra. Det kan exempelvis vara orättvisor eller trångsynthet, folk som drar alla över en och samma kam och även de som aldrig ger andra en chans. Folk kan förändras och det måste man ibland förstå. Trångsynta människor, människor som tror att alla som är på så vis är också på så vis kan jag reta mig otroligt mycket. Jag tror att vi kan förändras och att det finns något gott i alla. Man måste bara våga utforska det!

Statiskt hår kan också uppröra mig till tusen. Finns inget värre! Även när Totoro tycker det är jamardags runt sju på morgonen och när han sprätter kattsand över hela golvet som jag sedan kliver på är jag inte heller den gladaste och trevligaste personen.

Då tar vi tag i utmaningen igen och hoppas att det blir något inlägg av detta. Jag ska här gå igenom ännu ett ögonblick från mitt liv och jag tycker det är svårt att hitta något som har en vikt. Men nu gör vi ett försök!

Jag har som ni vet praktik inom missbrukarvården och känner att jag lärt mig otroligt mycket under dessa månader. Jag har inte enbart lärt mig om alkoholism utan också om hur livet ofta blir, tankebanor och jag har lärt känna och se olika missbrukarpersonligheter. Jag har även fått en hel del kött på benen när det kommer till alkoholfrågan och vågar oftare stå på mig och lita på min magkänsla.

Det hela skedde när jag satt på en lokalbuss här i Umeå. Var på väg hem efter en kväll på stan och satte mig någonstans i mitten. Det kom snabbt ganska mycket folk och bussen började fyllas på. Snart var nästan alla platser fulla och avgångstiden närmade sig. Då hör man hur busschaffören började argumentera med en man som inte ville betala bussen. Men allt löste sig och mannen hoppade in och satte på platsen bakom mig.

Lukten spred sig fram och man kände snabbt att det satt en alkoholist i närheten. Tillslut öppnar han munnen och börjar prata med mig och då slog det till. Allt man lärt sig på praktiken och allt som min handledare berättat ekade i huvudet. Jag kände en total motvilja att prata med denna man vilket jag tillslut sa till honom. "Vet du vad, jag har ingen lust att prata med dig när du har druckit". Ja, han blev väl ganska chockad och överrumplad av konstaterandet som han snabbt försökte förneka. "Vad får dig att tro att jag druckit?!". Förklarade då för honom att det luktade långa vägar vilket han enbart gav ett mumlande svar till. Sedan blev han tyst.

Innan praktiken hade jag nog låtit han prata på och bara lyssnat, inte velat ge någon respons och än mindre ställa ner foten och säga att jag inte var intresserad av att prata med honom. Sedan vet jag inte vad det gav honom egentligen, men kanske sådde jag någonstans där inne ett litet frö om hans problem. Kanske, i den bästa av världar!

Den här månaden sker det mycket känner jag, främst emotionellt och tankemässigt. Idag under handleningen så kom frågan upp hur man ska bryta sig från verksamheten man är i. Bryta sig från Stennäs, bryta sig från alla de underbara människor man fått lära känna och bryta från det jag idag kallar vardag? Bara tanken på att jag snart återvänder till sista året i skolan känns både spännande och ledsamt.



Men annars är det december och allt som hör till. Stress inför julen - dags att finna den ultimata julklappen till alla och snart dags för ett nytt år. Man ska lära sig att inte skriva 2010 varje gång och istället börja komma ihåg att året är 2011. Ett år närmare ålderkrisen och pensionen.

Man brukar väl säga att man enbart ångrar det man inte gjort här i livet och jag försöker att leva med den inställningen också. Genom att säga ja till saker som jag aldrig testat så vet jag iallafall att jag inte kommer se tillbaka på mitt liv och ångra varför jag inte antog utmaningen när den väl fanns där framför mig.

Men självklart finns det saker som man gjort som varit onödiga, dumma och helt utanför den person som jag anser mig att vara. Men att sitta och älta det jag inte kan få ogjort känns för mig otroligt dumt, därför försöker jag istället lära mig något av det. Jag vet att nästa gång jag hamnar i en liknande situation så kommer jag kunna agera på ett annat vis. Det gäller att försöka förvandla den negativa känslan av ånger till kunskap och insikt om hur man istället kan agera. Sedan kan jag tycka att allt som jag gjort på någotvis har fört mig hit, där jag är idag med massor av erfarenheter av livet.

Men visst finns det saker jag gjort som jag är mindre stolt över. Sådana händelser har väl alla kan jag tro? Men varför blicka bakåt när vi kan blicka framåt? Nu skippar i ångern och fokuserar på något mer glatt och motiverande.

Födelsedagar slutade vara roligt när jag fyllde 20 och gränsen till vuxenlivet var nådd. Mina tonår var tydligt över och kommer aldrig mer igen. Så pågrundav min motvilja att fylla år så kommer jag välje en födelsedag för längesedan - en födelsedag fri från åldernojjor eller växande diskberg.

Minns inte hur gammal jag var men jag var i lekålder, den ålder där prinsessor är det bästa som finns och talade sköldpaddor är lika självklart som snö på jul. Minns att min farmor och farfar kom till oss och jag öppnade snabbt min paket i köket och blev helt överlycklig. Överlycklig över vad?



Jag hade precis fått en film - svanprinsessan. Det var en film som jag inte alls kände till innan och om det var ordet prinsessa som gjorde mig så lycklig eller om det var bilden på den vackra prinsessan och hennes prins vet jag inte men jag var överlycklig. Innan pappret hunnit falla till golvet var filmen i och tvn startad. Denna film blev senare en av mina favoritfilmer och jag ser idag tillbaka på den med ett varmt hjärta och kan fortfarande komma på mig nynna låtarna från filmen.

Favorit är kanske att ta i men det är ett minne som ligger mig varmt om hjärtat iallafall. Minnen, ja, det har man massor av men av någon anledning är det oftast de negativa, hemska och skamfulla minnena som dyker upp lite titt som tätt. När du gjort saker du ångrat, när du stammade fram svaret till den söta killen i klassen när du gick i lågstadiet eller hur du ramlade mitt framför en fullproppad buss förra året.

Men nu ska vi fokusera på det postiva och jag har tänkt att välja ett minne från min gymnasietid. Jag gick media under mina tre år och då med inriktning rörlig bild, något som jag älskade. Jag fann snabbt min plats i det lilla gänget och trivdes med livet rent allmänt.


Back in the days

Vi fick möjlighet att under ett dygn bege oss ner till Sundsvall för att delta i Film i västernorrland (tror festivalen kallades så?) och anta utmaningen att göra en film på 24 timmar. Låter kanske lätt som en plätt men tro mig, det var mycket arbete som låg bakom och iallafall sov jag inte en blund under dessa timmar. Man kommer dit och blir presenterad ett tema som filmen ska gå under, tre saker som ska vara med och tre platser som det ska utspelas på. Sedan är det bara att slå sina kloka huvuden ihop.

Sista gången jag var där var jag med Cecilia, Erik och Johan och det blev en hel del skatt. Filmen blev jättebra i slutändan och vi vann även ett pris för den. Men nu var det kanske inte filmen i sig eller det lilla priset som gjorde detta minne till ett av mina favoriter, utan snarare vänskapen. Att få möjlighet att umgås med några av mina finaste vänner under ett dygn och göra något vi alla fyra älskade är helt klart toppen.

Därför är detta ett av mina favoritminnen.