Tingsrätten
Idag har jag varit på tingsrätten. Det var min andra förhandling som jag har följt och den första jag gick på kan ni faktiskt läsa om här.
Denna dag handlade det om en rattfylla och lite annat och det första som slog mig när jag kom igenom dörrarna in i salen var hur spelet började utspelas framför oss åhörare. Ibland kändes det nästan som om man satt på en teater och följde något som faktiskt inte hände i verkligheten. Alla spelade sina roller, försvararen som förde talan, bittra och fundersamma nämndemän och en sträng dommare som vågade säga vad han tyckte.
Det var mycket spännande att sitta där och lyssna på hur saker och ting las fram, hur man vred och vände på allt som sades och något som verkade för mig helt obetydligt kunde hetsa ut till att bli en enorm diskussion, eftersom rätt ska vara rätt!
Något som jag kommit att fundera lite över är skillnaderna på rattfylla och grov rattfylla. Visst, jag förstår att vissa kriterier måste uppfyllas men samtidigt ställer jag mig grubblandes över definitionerna ändå. Man kan åka dit för rattfylla på alla fordon och ja, jag kan se skillnaden på en cykel och motordrivet fordon. Men hur blir det med graderna ifall man kör exempelvis EPA-traktor? Det är ju ett motordrivet fordon men med mycket låg hastighet. Blir det skillnad då? Vad händer ifall promillehalten är precis för grov rattfylla men att man manövrerat en EPA-traktor som inte kan gå i en högre hastighet än 30km/h? Bör man göra skillnad då och kanske dömma för vanlig rattfylla eller bör man dömma för grov rattfylla ifall promillehalten säger att du ligger på gränsen? Vad tycker ni?
Denna dag handlade det om en rattfylla och lite annat och det första som slog mig när jag kom igenom dörrarna in i salen var hur spelet började utspelas framför oss åhörare. Ibland kändes det nästan som om man satt på en teater och följde något som faktiskt inte hände i verkligheten. Alla spelade sina roller, försvararen som förde talan, bittra och fundersamma nämndemän och en sträng dommare som vågade säga vad han tyckte.
Det var mycket spännande att sitta där och lyssna på hur saker och ting las fram, hur man vred och vände på allt som sades och något som verkade för mig helt obetydligt kunde hetsa ut till att bli en enorm diskussion, eftersom rätt ska vara rätt!
Något som jag kommit att fundera lite över är skillnaderna på rattfylla och grov rattfylla. Visst, jag förstår att vissa kriterier måste uppfyllas men samtidigt ställer jag mig grubblandes över definitionerna ändå. Man kan åka dit för rattfylla på alla fordon och ja, jag kan se skillnaden på en cykel och motordrivet fordon. Men hur blir det med graderna ifall man kör exempelvis EPA-traktor? Det är ju ett motordrivet fordon men med mycket låg hastighet. Blir det skillnad då? Vad händer ifall promillehalten är precis för grov rattfylla men att man manövrerat en EPA-traktor som inte kan gå i en högre hastighet än 30km/h? Bör man göra skillnad då och kanske dömma för vanlig rattfylla eller bör man dömma för grov rattfylla ifall promillehalten säger att du ligger på gränsen? Vad tycker ni?
Örnsköldsvik djupt ångerfullt
Jag antar att ni alla kan förstå vad som befunnit sig på allas läppar idag. På skolan, i kön på coop och på caféen har det diskuterats vilt angående uppdrag gransknings repotage igår. Jag tror inte Uppdrag granskning någonsin fått så mycket respons för ett repotage som detta. Alla har engagerat sig och inte minst här i Örnsköldsvik. Krismöten har hållts och Örnsköldsviks Allehanda (vår lokala dagstidning) har äntligen fått något att skriva om.
Prästen har gått ut och berättat hur otroligt ångerfull han är. Att han ångrar sina klantiga uttalanden samt att han och kyrkan skulle funnits där för det unga flickan. Antar att dessa tankar också delas med skolpersonalen i Bjästa och ett xantal andra personer runt om i Örnsköldsvik.
Ska bli intressant att se debatten ikväll på ettan 21.30. Där ska de diskutera vad som egentligen skedde och hur vuxenvärlden agerade. Jag hoppas att ni inte missar det!
Don't support your local rapist!
Två unga flickor våldtogs - Killen hyllades! När blev samhället så otroligt galet? Ikväll såg jag (och många, många andra om man ska tro alla statusuppdateringar på facebook) uppdrag granskning som sökt sig norrut. Inte mindre än till den lilla orten bjästa utanför Örnsköldsvik. Där skedde en våldtäkt på skoltid inne på en skoltoalett på bjästaskolan och en ung flickas liv raserades i ett ögonblick. Våldtäkten anmäldes och en karusell av rykten och mobbing startade.
Det var nästan ingen som trodde det första offret som Oskar gett sig på. Oskar var så populär, så snygg, så trevlig och så otroligt omtänksam. Rykten startades och många gaddade ihop sig om att flickan enbart var uppmärksamhetsberoende och hade ljugit ihop hela berättelsen för att Oskar inte var kär i henne. Man trodde på saker som man hört från bekantas bekanta och grupper på facebook startade och mobbingen var i full gång.
Att tänka på att ung flicka har blivit utsatt för ett otroligt kränkande brott och att sedan komma till skolan och få ord som fitta, hora och slampa kastade i ansiktet är avskyvärt! Hur tänker dessa unga människor som utsatte henne för den brutala mobbingen? Vart är den civila kuragen och var finns empatin? Blev så otroligt äcklad av alla dessa unga människor som uppenbarligen tycker det är okej att förstöra någon annans liv att jag rent av skäms för dem! Jag skäms för alla vuxna som ska vara förebilder till unga som även de medverkade i mobbingen mot den unga flickan. Jag skäms för kyrkan som tillät dem dömda våldtäktsmannen delta i en skolavslutning han inte var välkommnad till. Jag skäms för bjästaskolan som inte alls ville ta del i vad som hänt utan försökte se sig själv som neutrala i frågan. Vad är det att vara neutral mot? Han är dömd och hon mobbas pga. det hon blivit utsatt för? Bör man vara neutral i det och vilka signaler ger det till eleverna?
Ingen trodde henne trots domen och hon blev tvungen att flytta från sin hemort och sin trygghet. Hon var fortfarande uppmärksamhetsberoende och många tyckte att hon borde bli våldtagen på riktigt för att hon skulle veta att det inte var något man ljög om. Hur man kan önska att någon ska bli våldtagen?!
Skolavslutningen kom och så gjorde även den andra våldtäkten. Oskar begick sin första fullbordade våldtäkt och samma karusell var igång igen. Ingen trodde offer nummer två och även hon skulle vara beroende av uppmärksamheten och ville bara ha pengar. Snälla människor - Öppna era ögon!
Jag hoppas verkligen att alla som varit med i grupper angående hur man ska befria denna våldtäktsman och alla de som demonstrerat för att han ska få komma tillbaka till bjästaskolan skäms! De har demonstrerat för en våldtäktsman och så också gett support till honom...
Det var nästan ingen som trodde det första offret som Oskar gett sig på. Oskar var så populär, så snygg, så trevlig och så otroligt omtänksam. Rykten startades och många gaddade ihop sig om att flickan enbart var uppmärksamhetsberoende och hade ljugit ihop hela berättelsen för att Oskar inte var kär i henne. Man trodde på saker som man hört från bekantas bekanta och grupper på facebook startade och mobbingen var i full gång.
Att tänka på att ung flicka har blivit utsatt för ett otroligt kränkande brott och att sedan komma till skolan och få ord som fitta, hora och slampa kastade i ansiktet är avskyvärt! Hur tänker dessa unga människor som utsatte henne för den brutala mobbingen? Vart är den civila kuragen och var finns empatin? Blev så otroligt äcklad av alla dessa unga människor som uppenbarligen tycker det är okej att förstöra någon annans liv att jag rent av skäms för dem! Jag skäms för alla vuxna som ska vara förebilder till unga som även de medverkade i mobbingen mot den unga flickan. Jag skäms för kyrkan som tillät dem dömda våldtäktsmannen delta i en skolavslutning han inte var välkommnad till. Jag skäms för bjästaskolan som inte alls ville ta del i vad som hänt utan försökte se sig själv som neutrala i frågan. Vad är det att vara neutral mot? Han är dömd och hon mobbas pga. det hon blivit utsatt för? Bör man vara neutral i det och vilka signaler ger det till eleverna?
Ingen trodde henne trots domen och hon blev tvungen att flytta från sin hemort och sin trygghet. Hon var fortfarande uppmärksamhetsberoende och många tyckte att hon borde bli våldtagen på riktigt för att hon skulle veta att det inte var något man ljög om. Hur man kan önska att någon ska bli våldtagen?!
Skolavslutningen kom och så gjorde även den andra våldtäkten. Oskar begick sin första fullbordade våldtäkt och samma karusell var igång igen. Ingen trodde offer nummer två och även hon skulle vara beroende av uppmärksamheten och ville bara ha pengar. Snälla människor - Öppna era ögon!
Jag hoppas verkligen att alla som varit med i grupper angående hur man ska befria denna våldtäktsman och alla de som demonstrerat för att han ska få komma tillbaka till bjästaskolan skäms! De har demonstrerat för en våldtäktsman och så också gett support till honom...
Kvinnomisshandel
Äntligen har jullovet kommit och det är enbart åtta dagar kvar till jul! Man blir rent av stressad av att tänka på att tiden gått så fort! känns fortfarande som att man befinner sig i mitten av november och att den första snön nyss har kommit.
Idag hade jag sista föreläsningen innan juluppehållet och ärligt talat så rev den upp många jobbiga minnen som jag haft inom mig i många år. Föreläsningen handlade om våld i nära relationer och det diskuterades flitigt om kvinnomisshandel (vilket jag kan tycka var lite tråkigt och synd). Själv är jag ju, och har alltid varit, mer intresserad av kvinnors våld mot män i nära relationer och har skrivit en del arbeten om det.. Men men..
Vi fick se en spelfilm (det var tillockmed en VHS! Det är inte var dag man ser en sån nuförtiden!) som handlade om en kvinna som blev tillsammans med en man som sakta med säkert började utöva sin kontroll över henne. Just det kastade mig tillbaka till den tid då jag utsattes för det av min dåvarande pojkvän. Många undrar säkert varför man stannar, varför man tillåter sig att bli kontrollerad över och om man är svag? Tyvär vet jag inte det sanningsenliga svaret på dessa frågor utan kan enbart ge min subjektiva bild av det hela...
Den vanligaste bilden man får upp när man pratar om kvinnomisshandel är ofta det att mannen slår kvinnan fysiskt med knytnävar och sparkar, utövar sexuellt tvång och psykiskt misshandlar henne tills hon inte längre är värd något. För många är det en sann vardag. För andra går det aldrig så långt..
Det började att jag träffade en kille som jag blev ruskigt kär i på bara någon vecka och han var den snällaste, goaste och den omtänksamaste pojkvännen man kan tänka sig. För honom var jag allt, livet och framtiden. Efter bara några veckor började kommentarerna komma och som jag ser det nu idag - varningssignalerna. Det kunde vara allt ifrån "Jag vill inte att du ska ha vita byxor", "Kan inte du färga ditt hår?", "måste du ha tajta kläder?". Detta såg jag som gulliga och charmerade gester från honom då han förklarade att han inte ville att killarna skulle titta på mig så mycket då han ville ha mig för sig själv. Men egentligen var det första steget för ett enormt kontrollbehov. När han väl fått mig att ändra de små sakerna kom nya begär: "jag tror inte din pappa tycker om mig", "måste du prata med honom så mycket?", "dina kompisar försöker sära på oss". Detta gjorde att jag skapade distans mellan mig och mina kompisar/familj mer och mer då jag helt klart trodde på att det han sa var sant. Här undrar säkert många hur jag kunde göra så mot mina nära och kära och ett helt bra svar har jag inte. Jag blev beroende av honom och hans besultsfattade i mitt liv. Självförtroendet är oftast inte bäst i sånnahär situationer då det tidigt börjades med nerdvärderande ord som tjockis, du är ju dum i huvudet.
Över ett halvår senare så var jag fortfarande tillsammans med honom och han utövade fortfarande sin makt över mitt liv. Dock tog hans ord oftare slut och händer vid när han inte var nöjd med vissa saker som jag gjorde. Det började med att han kunde nypa mig (nej, inte bara något litet busnyp som gjorde lite för ont utan verkligen för att markera att han kunde om han ville). Hade alltid blåmärken på både armar och ben som blev svårare och svårare att förklara för de som fortfarande brydde sig om mig. Det kunde ske om jag råkade titta på någon kille på stan, prata med någon killkompis i mobilen eller skratta vid fel tillfällen. Det var inte ovanligt att han även tog tag i håret mitt och drog hårt att det vissa gånger kunde skapats små sår i hårbotten.
Hur kom jag därifrån? Jo, denna man var inte den trognaste och det slutade med att han var otrogen mot mig efter ett år och några månader. Den flicka han var otrogen med blev han istället tillsammans med och jag kom därifrån (då mot min vilja). Hur hans nuvarandra flickvän har det har jag ingen aning om men den gång jag pratade med henne så nämnde hon att hon bodde i ett fängelse. Jag förstår vad hon menar...
Idag är jag inte rädd att skriva om detta på min blogg eller berätta för mina vänner om vad som egentligen hände under detta förhållande. Jag var glad att några vänner fortfarande stod vid min sida när jag kom ut från detta känslomässiga fängelse och öppnade mina ögon för vad som egentligen hade hänt. Dock kan man fråga sig vad som hade hänt om jag inte varit kvar i skolan och tvingats att träffa människor varje dag. Hade jag blivit helt isolerad då? Hade jag fortfarande haft vänner som väntade på mig utanför? Frågorna är många.
Uppskattningsvis är det ca 300 000 fall av kvinnomisshandel varje år i Svergie så idag skriver jag detta i hopp om att kanske öppna någons ögon. Kvinnomisshandel behöver inte menas att du blir slagen var dag till oigenkännlighet. Utan det kan vara "mildare" än så. Som vän vid sidan om kan man inte göra mycket mer än att vänta på att din kompis får insikt i problemet och söker hjälp. Visa att du finns där!
Idag hade jag sista föreläsningen innan juluppehållet och ärligt talat så rev den upp många jobbiga minnen som jag haft inom mig i många år. Föreläsningen handlade om våld i nära relationer och det diskuterades flitigt om kvinnomisshandel (vilket jag kan tycka var lite tråkigt och synd). Själv är jag ju, och har alltid varit, mer intresserad av kvinnors våld mot män i nära relationer och har skrivit en del arbeten om det.. Men men..
Vi fick se en spelfilm (det var tillockmed en VHS! Det är inte var dag man ser en sån nuförtiden!) som handlade om en kvinna som blev tillsammans med en man som sakta med säkert började utöva sin kontroll över henne. Just det kastade mig tillbaka till den tid då jag utsattes för det av min dåvarande pojkvän. Många undrar säkert varför man stannar, varför man tillåter sig att bli kontrollerad över och om man är svag? Tyvär vet jag inte det sanningsenliga svaret på dessa frågor utan kan enbart ge min subjektiva bild av det hela...
Den vanligaste bilden man får upp när man pratar om kvinnomisshandel är ofta det att mannen slår kvinnan fysiskt med knytnävar och sparkar, utövar sexuellt tvång och psykiskt misshandlar henne tills hon inte längre är värd något. För många är det en sann vardag. För andra går det aldrig så långt..
Det började att jag träffade en kille som jag blev ruskigt kär i på bara någon vecka och han var den snällaste, goaste och den omtänksamaste pojkvännen man kan tänka sig. För honom var jag allt, livet och framtiden. Efter bara några veckor började kommentarerna komma och som jag ser det nu idag - varningssignalerna. Det kunde vara allt ifrån "Jag vill inte att du ska ha vita byxor", "Kan inte du färga ditt hår?", "måste du ha tajta kläder?". Detta såg jag som gulliga och charmerade gester från honom då han förklarade att han inte ville att killarna skulle titta på mig så mycket då han ville ha mig för sig själv. Men egentligen var det första steget för ett enormt kontrollbehov. När han väl fått mig att ändra de små sakerna kom nya begär: "jag tror inte din pappa tycker om mig", "måste du prata med honom så mycket?", "dina kompisar försöker sära på oss". Detta gjorde att jag skapade distans mellan mig och mina kompisar/familj mer och mer då jag helt klart trodde på att det han sa var sant. Här undrar säkert många hur jag kunde göra så mot mina nära och kära och ett helt bra svar har jag inte. Jag blev beroende av honom och hans besultsfattade i mitt liv. Självförtroendet är oftast inte bäst i sånnahär situationer då det tidigt börjades med nerdvärderande ord som tjockis, du är ju dum i huvudet.
Över ett halvår senare så var jag fortfarande tillsammans med honom och han utövade fortfarande sin makt över mitt liv. Dock tog hans ord oftare slut och händer vid när han inte var nöjd med vissa saker som jag gjorde. Det började med att han kunde nypa mig (nej, inte bara något litet busnyp som gjorde lite för ont utan verkligen för att markera att han kunde om han ville). Hade alltid blåmärken på både armar och ben som blev svårare och svårare att förklara för de som fortfarande brydde sig om mig. Det kunde ske om jag råkade titta på någon kille på stan, prata med någon killkompis i mobilen eller skratta vid fel tillfällen. Det var inte ovanligt att han även tog tag i håret mitt och drog hårt att det vissa gånger kunde skapats små sår i hårbotten.
Hur kom jag därifrån? Jo, denna man var inte den trognaste och det slutade med att han var otrogen mot mig efter ett år och några månader. Den flicka han var otrogen med blev han istället tillsammans med och jag kom därifrån (då mot min vilja). Hur hans nuvarandra flickvän har det har jag ingen aning om men den gång jag pratade med henne så nämnde hon att hon bodde i ett fängelse. Jag förstår vad hon menar...
Idag är jag inte rädd att skriva om detta på min blogg eller berätta för mina vänner om vad som egentligen hände under detta förhållande. Jag var glad att några vänner fortfarande stod vid min sida när jag kom ut från detta känslomässiga fängelse och öppnade mina ögon för vad som egentligen hade hänt. Dock kan man fråga sig vad som hade hänt om jag inte varit kvar i skolan och tvingats att träffa människor varje dag. Hade jag blivit helt isolerad då? Hade jag fortfarande haft vänner som väntade på mig utanför? Frågorna är många.
Uppskattningsvis är det ca 300 000 fall av kvinnomisshandel varje år i Svergie så idag skriver jag detta i hopp om att kanske öppna någons ögon. Kvinnomisshandel behöver inte menas att du blir slagen var dag till oigenkännlighet. Utan det kan vara "mildare" än så. Som vän vid sidan om kan man inte göra mycket mer än att vänta på att din kompis får insikt i problemet och söker hjälp. Visa att du finns där!
Pedofili
Tidigare i veckan hade jag och min grupp en redovisning om sexualbrotten i Sverige. Vi valde att även ta upp berättelse om en flicka som beskrev ett övergrepp och hur hon utsattes för pedofiler och prostitution i tidig ålder. Det var hur hemsk som helst att höra hennes berättelse och man målade helt klart upp denna stereotypiska bild av en pedofil som gärningsman. Efter läste vi en berättelse om Alex (finns att läsa här). Alex är en kille med en avvikande sexuell läggning som han ser det - han är pedofil. Denna berättelse öppnade mångas ögon i klassen då man inte kan känna hat mot denna man utan någon form av medlidande. Alex har (av vad som utgår från texten) inte begått något övergrepp och skulle aldrig kunna göra det mot barnen som han avgudar.
Vet egentligen inte vad jag vill säga med detta inlägg mer än att han berättelse förändrade mig och mina fördommar mot pedofiler (nej, tycker inte det är okej att människor förgriper sig på barn!) men just att det är en sån stor skara som verkligen kämpar mot sin pedofili och inte vill bli en av dem - en av de onda.