Ja, igår var man ut med tjejkompisarna och det var en mycket trevlig kväll. Blev en ganska stressig kväll dock då jag fick skynda mig till Sandra, skynda mig att göra iordning mig själv och sedan kasta upp lite smink på Sandra också. Man kan nog säga att Sandra blev Annica-fierad. Det blev stort hår med mycket volym och mycket glitter, precis som jag vill ha det.




Vi åkte iväg till Mariehem och där fick jag stöta på vännen Ramona! Så sjukt längesen så det var riktigt kul att få träffa henne igen. Vi tog igen lite tid, pratade igenom det senaste skvallret och satt bara och pratade gamla minnen i huvudtaget.





Vi for tillslut ut på Rex här i Umeå. Där var det lagom med folk och som vanligt bra musik. Dock blev det inte mycket dans för mig då, så fort vi kommit in på stället, alla helt plöstligt gick upp i rök. Vart tog de vägen? Ena sekunden står vi och dansar och låten Hero kommer upp och andra sekunden var de som bortblåsta. Så min kväll gick ut på att söka reda på mina vänner vilket jag inte lyckades med. Halv tre tog jag ensam och besegrad bussen hem igen...

Idag ska ni få ta del av det som finns i min handväska. Man har ju ofta hört killar fundera på vad man alltid bär med sig i sin enorma handväska och nu ska ni få ta en titt.



Jag måste nog säga att jag är ganska tråkig. Jag har många väskor som jag använder kontinuerligt vilket gör att det alla viktigaste flyttas över till nästa väska ganska ofta. Så jag har inte så mycket onödigt som jag bär med mig på tyvär.



Det vi kan hitta i min väska är iallafall min kalender. Man vet aldrig när något nytt dyker upp som man måste skriva ner. Mitt minne är lika bra som en guldfisks så det är lika bra att man skriver ner det direkt. Annars är risken stor att det är borta ur minnet inom fem minuter.
Jag har också alltid med en vattenflaska. Det är viktigt att dricka vatten och jag försöker ha lite koll på det nuförtiden. Annars är det så lätt att man bara dricker lite till lunch och att det blir något glas senare på kvällen. Det är sjukt för lite så därför bär jag alltid med mig vatten nu.
Vi hittar även min börs och jag är glad att jag inte behövde visa hur det ser ut där inne. För där samlas kvitton på kvitton vill jag lova! Vi hittar även mina nyklar som jag bär med mig om veckorna.
Något läppbalsam är ett måste så det har jag också alltid med mig! Hatar känslan av torra, "rena" läppar så därför åker läppbalsamet ofta på. Sedan hittar vi lite halstabletter vilket jag alltid också har med mig. Prefekt när man är ute någonstans och har ätit något som smakar lite illa i munnen. Då tar man en halstablett/tuggummi och andedräkten är som ny igen!
Sedan har vi det enda som inte följer med på resan från väska till väska - en gammal biobiljett. Den låg tydligen ihopknycklad i ett litet fack så tänkte att jag visar upp den med.

Så nu har ni sett i min väska. Stor väska - lite grejer va?

Tänkte svara på en kommentar jag fick tidigt imorse. Som ni ser handlar den om AA och jag tänkte bara klargöra något. AA-möten är i regel öppna till viss del. Det kan vara vissa speciella dagar då mötet är öppet och man som alkoholist, nykter alkoholist, anhörig eller intresserad kan få komma dit och prata eller lyssna på vad som sägs.

Klart ska man dock ha för sig att AAmötet i sig inte driver någon behandling utan det är ett ställe för de med missbruket att kunna dela erfarenheter, berätta för någon om sina rädslor och underliga beteenden som de kan ha kvar eller enbart träffa andra som befinner sig i samma situation. AA gör heltklart ett bra arbete för de som finner det givande men även en hel del negativ kritik har riktats mot dessa grupper. De ska vara för religösa och ibland kan det nästan vara ett ställe för alkoholister att planera nästan fylla. Men det kan, som jag ser det, ske inom alla självhjälpsgrupper då vissa inte alltid är fullt seriösa.

Därför uppskattade jag eftervården. Den är byggd som ett AA-möte för de som gjort sin behandling på Stennäs Behandlingshem och genom att det är en eftervård så regleras mötet lite och det svävar inte ut i ingenting..

Att detta tema kom precis på denna dag är ganska komiskt. Jag har haft fullt upp hela dagen och eftersom jag ska tala sanning så är det väl bara att berätta allt. Låt alla korten komma ut på bordet nu, Annica!

Vaknade som vanligt vid sjutiden och tog en dusch, som vanligt på måndagmorgonen (Nej, jag duschar inte enbart på måndagar!). Kände mig ganska less på vardagen imorse och det var jobbigt att motivera sig till att göra sig klar för praktiken. Missförstå mig inte nu, jag älskar min praktikplats och jag älskar arbetet med missbruksbehandling men allt faller tillslut in i vardagen och blir en del av livet.

På praktiken var det lugnt. Vi arbetade lite på skoluppgifterna som vi har och svarade en del i telefonen. Även en hel del intressanta diskussioner kom upp och ämnen som idag har avverkats är återfall, beteenden och hur man tar till sig behandlingen eller inte. Det är så roligt att man kan se så stora förändringar hos klienterna på bara några veckor!

Spenderade eftermiddagen på stan och upptäckte att jag hade mindre pengar på kontot än vad jag hade tänkt så det är dags att flytta över storkosingen. Men som tur var räckte pengarna till en ansiktstvål och middag till mig. Gick själv på wayne's och hamnade vid ett bord bredvid två unga tjejer. De pratade konstant i en timme om en kille som de mött på krogen och dilemmat låg i att skicka SMS till han eller inte. Men herregud tjejer! Vill ni ha kontakt med honom så skicka, annars låt bli! Efter en timmes tjat om detta lämnade de dock caféet och det blev lugnt och skönt igen.

Fick möjligheten att vara på eftervården idag. Eftervården är det som sker efter den 5 veckor långa primärbehandlingen och pågår i cirka två år. Det var byggt lite som ett AAmöte. Vi satt alla i en soffa och alla började att berätta vad de heter och att de var nykter alkoholist och/eller drogfri narkoman. Själv blev presentationen; "Hej jag heter Annica och idag är jag också nykter!".

Det var väldigt intressant att få sitta där och lyssna på de olika historierna och berättelserna. Jag kan inte få nog av att höra om vardagen för en alkoholist/nykter alkoholist. Det är som en helt annan värld som öppnar sig framför mig, en värld som är långt bort från min egen uppfattning med helt skiljda problem från mina egna. Missbruk, visst finns det överallt och så även i min närhet. Men just missbrukarpersonligheten och de olika tankarna och hjärnspökerna de har är så långt ifrån min egen vardag. Just detta fascinerar mig!

Jag har äntligen kommit hem till min lägenhet och min katt. Sitter nu under mysfilten och tar igen skrivningen på bloggen innan det blir dags att knyta sig till sängen igen. Jag hoppas alla har haft en bra dag så hörs vi imorgon igen då temat är min bästa vän.

Mina föräldrar skilde sig när jag var väldigt ung. Exakt min ålder vet jag inte men jag skulle tro att jag var i sjuårs åldern. Här ska ni få berättelsen, så som jag kommer ihåg den.

Det var strax innan jul och som ung, liten tös hade jag tankarna fullt fokuserade på julklappar, presenter, nya barbiedockor och jultomtens besök. Vi hade redan innan fått ringa till jultomten och önskat en julklapp av honom. Detta var något vi brukade göra varje år och man var nästan säker på att just den julklappen skulle vänta under granen efter man varit hos farmor och farfar på julaftonen. Men så några dagar innan jul hände något som jag till en början inte reflekterade över.

Jag och min storebror fick åka till farmor och farfar som bodde några mil utanför Örnsköldsviks centrum och jag minns så väl när jag stod där i hallen hos dem i väntan på att vi skulle bli hämtade igen. Min bror kom fram till mig och jag frågade glatt vad han önskade sig i julklapp. Han tittade frågande på mig och jag förklarade malligt för honom att mamma och pappa skulle slå in julklappar till oss och det var därför vi var hos farmor och farfar. Minns blicken min storebror gav mig, en blick om att allt inte stod rätt till. Han försökte förklara för mig att han befarade att mamma och pappa skulle skiljas. Skiljas? Varför skulle de göra det? Jag viftade snabbt bort hans konstiga tankar och fortsatte fokusera på julklapparna.

Men självklart hade min storebror rätt, en skilsmässa närmade sig. Kommer ihåg hur jag låg i någons knä och grät hemma på kökssoffan. Familjesituationen skulle drastiskt förändras för all framtid.

Julafton kom och min mamma stannade hemma. Något som totalt bröt från de traditioner som vi tidigare har haft. Varje år firade jag julafton hos farmor och farfar, då sittandes i mammas knä på golvet vid soffans vänstra hörn. Inte detta år. Senare mot kvällen återvände vi hem till huset där vi bodde och då kom nästa överraskning, ingen present under granen. Vi hade ringt jultomten och han hade inte kommit. Jag minns hur besviken jag var på att mamma hade skrämt bort nissarna att de inte vågat komma in och lämna våra presenter. 



Jag bodde hos min pappa och for till mamma varannan helg. Det upplägget har fungerat bra och jag tyckte alltid att det var mysigt att få fara till mamma. Det blev alltid som en liten minisemester. Pappa fick dock ta på sig mammarollen ibland, vilket han klarade galant. Han målade min naglar och försökte till sin bästa förmåga att låta mig få utvecklas till den kvinna jag idag har blivit. Han fick stå ut med smink, att jag ville fixa hans hår och rädslan för att bli äldre.

Min mamma har alltid funnits där för mig. Vi har alltid haft en tät och nära kontakt och ofta pratat i telefonen flera gånger om dagen, något vi gör än idag. Min relation till mina föräldrar är idag mycket god och jag vet att jag kan vända mig till vem som helst av dem ifall jag undrar något eller bara behöver prata. Fastän skilsmässan var jobbig när den väl skedde så tror jag inte att den påverkade mig något vidare. Genom att vi alltid haft en nära, tät och kärleksfull kontakt så har vår familj lyckats tagit sig igenom skilsmässan och genom de svårigheter som kan tillkomma. Jag klandrar ingen, bättre att skiljas som vänner och bli lyckliga än att tvinga sig att leva tillsammans och bli olyckliga!

Den 13 April smällde det, något som legat och grott i mammas mage i ca. 9 månader kom äntligen ut och fick se dagens ljus. Annica Elisabeth Lindqvist föddes på Örnsköldsviks BB in i den lilla familjen Lindqvist bestående av Pappa Conny, Mamma Vivianne och min storebror Stefan.

Bebisåren är kanske inte mycket att gå igenom. Jag var som många andra barn tror jag. Jag älskade att leka och hade en stor talang till att göra mig illa på saker. Men detta har sedan dess alltid fått legat på min storbrors samvete då det alltid var lättare att säga att han lurade in mig i alla bus än att jag försatte mig i dem själv.

Vi bodde i ett hus i sund utanför Örnsköldsviks cetrum. I det huset har jag levt större delen av minga unga år och jag kan inte önskat mig ett bättre ställe att växa upp. Det var en lugn gata med både yngre som äldre människor. Här fick jag uppleva alltifrån mitt första FF-party, smattrande godis, Spice Girls erövring över världen och mina första vänner.

Men det var också under dessa år som mina föräldrar skilde sig vilket resulterade i att i huset fanns tillslut bara min pappa, min storebror, jag och våra två kaniner kvar medan mamma flyttade ihop med en ny man. Detta är något jag inte klandrade henne för då och inte heller nu. Jag tycker det är viktigare att man är lycklig och är vägen dit svår och full av törnar så är det ändå värt det i slutändan. Faktiskt tror jag inte att det påverkade mig så mycke heller när det hela skedde. Dock minns jag dagen då beskedet kom som igår. Känslan, tankarna och förhoppningarna jag hade finns alla kvar inom mig.



Min allra första riktiga vän fick jag när jag gick i fyran på sundskolan. Jag följde med min pappa till en kvinna som han hade beställt en träningströja av och jag förstog aldrig riktigt innan varför jag skulle följa med honom dit. Men vi svängde upp på den lilla grusplanen bredvid det rosa huset och möttes av en vit liten skällande hund. Vi gick in i huset och jag möttes av ett fint inrett hem och en blond kvinna som ropade på en flicka som heter Jenny. Jenny kom fram och som de flesta barn var vi ganska blyga inför varandra till en början. Men Kicki (den blonda kvinnan) tvingade Jenny att bjuda mig på det långa en meters-tuggummit hon tidigare fått och efter det var vi fast i varandra. Vi umgås fortfarande än idag och banden är lika starka som då, om inte starkare.

Jag har alltid haft mycket empati för människor. Jag har aldrig riktigt förstått mig på mobbing och har själv aktivt försökt förhindra det under lågstadietiden, något som senare kom tillbaka och slog mig i ansiktet då jag själv blev utsatt för mobbning och utfrysning. Då även av de personer som jag stått bakom under deras svåra tid. Men jag vet också hur lätt det är att följa med strömmen då jag även stått på den sidan när jag blev äldre. Jag vet hur det är att inte våga säga ifrån och rädslan för att själv bli utsatt för samma kränkning en omgång till.




Jag blommade ut på riktigt under högstadietiden då jag träffade min andra riktiga själsfrände Marlene. Från att ha varit en osäker, blyg och rädd flicka blev jag en mer framåt, social och sprudlande tonåring. Högstadiet blev en av mina bästa tider inom skolåldern då jag äntligen kände mig sedd, förstådd och levande. Marlene och jag har än idag kontakt och är bundna till varandra på ett mycket vackert sätt. Den 28 november 2008 blev jag fadder till hennes förstfödde son. En ära som inte kan beskrivas med ord.



Tiden under gymnasiet spenderades på mediaprogrammet då filmning, klippning av film och manusskrivande stod på schemat. Även detta var en tid som ses tillbaka på med glädje och skratt. Vi spenderade nätter tillsammans under filmklippning, vi dummade oss framför kameran och gladdes åt varandras sällskap under dessa tre år, tre år som jag idag inte skulle vilja byta bort. Mycket fina vänskaper växte fram under denna tid.

Jag har haft två riktigt stora kärlekar i liv, något som jag kommer gå in närmare på imorgon då temat är min första kärlek.



Idag bor jag med min katt Totoro i Umeå och studerar tredje året på socionomprogrammet. En program som passar min personlighet, min drivkraft och mina egna erfarenheter från livet. Jag drömmer om att få arbeta med människor på ett givande sätt och kanske, någongång kunna ge en person verktygen för att kunna rädda sig själv. Jag har blivit äldre och hittat nya saker att förgylla mig liv med. Spice Girls-korten är kastade sedan länge och idag ligger passionen i att resa, upptäcka och våga anta nya utmaningar.

Jag hoppas denna korta presentation iallafall gav er en liten bild av mig som person, mitt liv och några av mina minnen.

Helgjobb på praktikplatsen. Det var dags att få vara med på den efterlängtade anhörighelgen. Efterlängtad eftersom man ville lära sig mer om medberoendet och hur de anhöriga kan ha haft det. Att ha en nära vän, en pappa/mamma, en son/dotter eller en bror/syster som har ett kemiskt missbruk kan inte vara lätt. Kemiskt missbruk, en sjukdom som förändrar ett helt beteende och personligheten hos människan som är beroende. Visst är det skrämmande vad alkoholen kan göra med en människa?



Att vandra runt flodhästen hemma, flodhästen som står inne i vardagsrummet. Den som man inte får prata om, den man inte får se och den man alltid ska tassa runt för att inte trigga igång någonting. Hur kan det vara att leva så? Man vill visa sig stark, man vill visa att man är en fin familj, att man har allt under kontroll och att livet verkligen går bra nu. Tänk vilket ansträngning och kraft som läggs ner utav de anhöriga för att hålla fasaden uppe till varje pris! Det är inte konstigt att alkoholismen (eller något annat kemiskt missbruk) är en familjesjukdom. Alla i dess närhet drabbas på något vis. Somliga mer, andra mindre. Beteenden bland anhöriga kan ibland bli lika sjuka som de hos den sjukdomsdrabbade alkoholisten. Kontroll, rädsla och rollspel är bara lite av det som kan kanta den medberoendes vardag!

Det fina i det hela är att även medberoendet är behandlingsbart och att det är något som borde tas om hand. Som anhörig till en alkoholist, narkoman eller blandmissbrukare tror jag att det kan vara till sin fördel att söka sig till en anhörighelg eller Al-Anon för att i sin tur kunna få utreda vissa frågor, funderingar och tankar som man kanske bär med sig. För bara idag fick jag se en rädsla, ett hopp och en tanke om att förändringar är möjliga bland de anhöriga. Men saker och ting kan ta tid, med all rätt!

Idag har jag varit på studiebesök på Renforsen som ligger i Vindeln. Renforsen är ett behandlingshem med en del öppna platser och en del slutna platser på deras tre avdelningar (sluten, öppen och kvinno-avdelning). Säkert ett av de bästa studiebesöken som jag gjort och vi fick verkligen ta del av alla avdelningar och deras egna, speciella arbetssätt och utmaningar.

Något som slog mig när vi var på kvinnoavdelningen var männens och kvinnornas olika sätt att agera. På avdelningarna med herrarna var det mer utåtagerande och man kunde se dörrar och väggar sönderslagna. På kvinnoavdelningen handlade det mer om att skada sig själv för att i sin tur få uppmärksamhet av personalen. Detta spann ut i ett samtal angående uppmärksahet och bekräftelse. Hur kommer det sig att vi skiljer oss så otroligt mycket mellan könen? Hur kommer det sig att kvinnor ofta söker uppmärksamhet och bekräftelsen på att någon ser mig genom att vara självdestruktiva? Kan det vara så att kvinnor har ett större behov av bekräftelse?

Tror många tjejer idag (med eller utan missbruk) söker bekräftelse från andra på destruktiva vis. Det kan exempelvis vara genom självskadebeteende eller flyktiga sexuella förbindelser. Hur kommer det sig att alla dessa underbara flickor inte kan ta emot komplimanger och bekräftelsen när den kommer utan istället irriterar man sig på att kompisen fick en mycket bättre kommentar eller fick hångla med ragget på krogen. Istället för att ta åt sig låter man allt negativt sticka en i ögonen istället. Men en negativ grej väger väl tyngre än tio positiva?

Vet att inlägget blev spretigt och inte kom till en riktigt poäng, men ville bara få ur mig en del tankar om ämnet och kanske kan någon där ute komma med en kommentar? Hur tror ni det är med bekräftelse? Varför är alla så rädda att inte duga och kan behovet övergå till ett beroende?

Tisdag. Redan två dagar har gått denna vecka och ytterligare fem dagar återstår. Är det något som jag lärt mig under mina veckor på Stennäs behandlingshem så är det att ta det lungt och leva en dag i taget. Allt måste inte ske på en gång och så är det faktiskt. Ingen blir väl lyckligare av att jag lever i framtiden? Eller? För jag kan ju bara lova för idag, vem vet vad som sker imorgon?

Men ändå är denna vecka fullspäckad. Imorgon väntar studiebesök på Renforsens behandlingshem i Vindeln. Ett behandlingshem med LVM placeringar och det ska bli intressant att se hur de bemöter alkoholism och droganvändning. Torsdag blir det en sväng till tingsrätten och det ska också bli spännande, fredag är det dags för utvecklingssamtal och på lördag blir det anhörighelg på praktikplatsen.

På anhörighelgerna arbetar man med alkoholistens/narkomanens anhöriga och medberoendet som ofta finns bland dem. Ofta har de anhöriga lika sjuka beteende som den aktiva missbrukaren så det ska bli intressant att se hur man arbetar med det och vad som faktiskt sker på dessa helger.

Men hoppas alla har en bra tisdagkväll så ska jag fortsätta att sitta och fascineras av deltagarna i bartenderskolan. Det är möjligt att det blir ett inlägg om det senare. Bjuder på en bild av mig själva (Ego-trip, I know!). Men tänkte att jag skulle visa hårfärgen efter jag färgade det för längesedan. Jag får nog inse att jag inte kan vara rödhårig. Färgen tvättades ur på två tvättar och nu är jag åter ljusbrun på huvudet.

Sånt här ska inte jag kolla på. Jag vet själv hur jag reagerar men jag kan inte hjälpa det. Klarar inte av att stänga av så jag sitter istället på golvet i mitt vardagsrum och gråter i tio minuter. Helt underbar video.