Här är människor totalt tillfredställda med tillvaron. Det skrämmer mig ibland och fascinerar mig ofta. Jag gör inte mycket här vilket resulterar att jag blir sur, tvär och klättrar på väggarna. Stackars Mido som måste leva med mig ibland när jag har mina västa "jag måste göra nått"-utbrott! Dock tycker många här jag överdriver och att jag gör så mycket mer än vad andra gör om dagarna. Det är det som skrämmer mig. Jag gör ingenting! Jag dammtorkar ibland, duschar för ofta, sopar för sällan och hatar att diska disken som tydligen är mitt göra om jag ska lyssna på allmänheten här. Men hur kan människor här vara tillfredställda med det? Mitt liv är iallafall värt att placera så mycket mer annat i än städning och hushållsgöra.

 

Jag har börjat känna igen min kvinnliga grannes vardag nu. Det städas runt 2-4 tiden på natten och runt 4 ringer alltid deras telefon. Annars brukar hon vid 13 tiden att ropa efter Sarah i trappen (man kan ju tycka att hon borde ge ungen en mobiltelefon istället för att stå och ropa i trappen 375 gånger om dagen, men nä). Sen vid 18 tiden sitter hon på muren utanför huset med sina döttrar och äter frön och ler brett när jag kommer ut och går förbi. Ibland frågar hon om jag tänkt att bli gravid ännu men hon har sakta börja inse att jag inte tänkt det.
Hur som helst, hon verkar totalt tillfredställd med sitt liv.

 

Det verkar inte vara någon som drömmer om att göra något större i sitt liv. Ingen som verkar drömma om att flytta, se världen eller göra något revulotionerande. Nä, allt flyter istället på i sakta gemak och folk gifter sig, blir gavid, föder barn och blir gravid igen tills de står där i trappuppgången och ropar efter sina ungar som är ute på gatan och leker bland bilarna.

Det som facsinerar mig är deras icke behov av materialiska saker och upplevelser. Jag vet att jag ofta känt mig otillräcklig, stressad och besviken att jag inte kunnat uppleva allt jag velat uppleva än, att jag inte kan göra allt jag vill göra och att jag inte kunna haft allt jag önskat att ha. Som jag ser det är vår värld i Sverige och jag antar även hela den västerländska delen av världen väldigt beroende av att förverkliga sig själva och lämna ett avtryck någonstans. Någonting som säger "Annica was here". Här finns inte den önskan.

 

Dock lever jag hellre med ett mål att försöka förverkliga mig själv, att uppleva det jag vill uppleva och unna mig saker som jag önskar mig än att vara (i mina ögon) totalt intetsägande och inte unik i sitt varande. Jag skiter i om jag blir besviken, stressad och känner mig otillräcklig ibland. Det är värt det! Det gör bara att kakan smakar godare när jag väl lyckats uppnå något som jag strävat mot.