Första gången jag åt thaimat ska jag säga er att jag blev grymt besviken. Det var flottigt, äckligt och smakade inte mer än stark. Men idag efter skolan fick denna mat ett nytt försök. Följde med Sandra från klassen när hon skulle köpa lunch och jag kunde inte hålla mig från att prova igen. Thaistället nere vid hamnen är ju faktiskt väldigt populärt så varför inte.

När vi kom in i butiken kände man genast doften av thaikryddorna och jag var väldigt skeptisk till hur detta skulle smaka. Beställde dagens lunch och fick även en dricka för 60 kronor vilket var väl ett okej pris och ska säga er att när jag kom hem och pillat upp plasten från lådan så ändrade jag helt plötsligt uppfattningen om denna mat.

Där satt jag på golvet framför tvn med maten i högsta hugg och en katt som vägrade släppa min lilla plastlåda med blicken. Fick ta bort några köttbitar som min katt inte var sen på att sätta sig i närheten. Dock vågade han inte äta dem men man såg på honom att han verkligen ville. Han fick nästan samma ögon som katten i Shrek när jag sedan tog lös en bit av köttet och gav till honom. Den biten flög ner snabbt vill jag lova! Min katt brukar i regel inte äta samma mat som mig då han inte alls är intresserad av den men det verkar inte bättre än att jag har skaffat mig en thaikatt.

Jag är en av de få i min klass som bor en bit utanför stan. De flesta bor mitt i centrum i små baracker, i korridorer eller i små studentlägenheter medan jag och knappt en handfull bor i den lilla förorten sund, ca. 4-5km utanför stan. Detta resulterar i att körkortslösa Annica måste ta bussen till och från skolan varje dag. Detta är inget jag är bitter över utan jag tycker det faktiskt är väldigt roligt och på någotvis avslappnande (om inte bussen är full och man måste stå). Jag har fått möjlighet att samtala med en hel del människor under bara detta halvår vilket har varit väldigt roligt. Visst, de flesta har varit 55+ men vad gör det? Det är duktiga på att hålla lådan de med om man säger så. Den mest framträdande har väl varit den gammla söta gubben Ludde som jag möter med jämna mellanrum och som jag skrivit om tidigare i bloggen. Han står mig faktiskt varmt om hjärtat.

Men imorse var det ovanligt fullt i bussen då det verkade som en skolklass skulle fara och simma. Eller klass och klass vet jag inte, det var väl närmare 10 pojkar i åttaårsåldern kanske. Iallafall så satt alla där och pratade i munnen på varandra och alla vet väl hur pojkar i den åldern är? De pratar högt, försöker låta coola och tävlar om vems mobil som har bäst högtalare för den nya Rihannalåten. Upptäckte tidigt att det satt en man och stirrade på mig under nästan hela bussfärden in till stan vilket kändes lite obehadligt. Visst, han såg inte elak eller farlig ut men att han bara satt sådär? Nä, det kändes lite obehagligt. När vi väl hade börjat närma oss stan (vi hade kanske 2 minuters bussresa kvar) så har fyra av pojkarna dragit fram två mobiler och börjat spela några låtar. De spelade inte högt så jag ser inte att de skulle reta någon och speciellt inte när vi var så nära stan. Men när pojkarna har hunnit spela en stund på deras låt får den stirrande mannen psykbryt och börjar skrika och gorma om att alla inte ville höra deras j*vla musik! Och chockad satt jag, de andra i bussen och främst då pojkarna då den obehagliga mannen gått från stirrande till hysterisk. Herregud, kunde han inte låta dem få spela musiken den minut som var kvar? Eller iallafall sagt "ursäkta men skulle ni kunna sänka ljudet på musiken eftersom jag inte vill lyssna på den?". Nä, han får ett utbrott istället och lämnar både mig, medresenärerna och barnen med tappade hakor.

Har ni tänkt på hur privat och främmande döden känns att prata om? Hur det liksom är lite hysh pysh över ämnet vilket egentligen bara strör rädsla över något som inte behöver vara skrämmande, utan vackert. Idag hade vi just en föreläsning/seminarium om döden, sorgen och utsattheten. En mycket bra föreläsning och föreläsare som drog många paralleller till sitt egna liv och jobb.

Vi fick även se en dokumentär om ett hospice (dvs. ett hem i livets slutskede) vilket var väldigt gripande. Tårarna flödade som vanligt, och skönt nog inte bara på mig. Vi fick följa ett gäng äldre med cancer och tumörer som visste att döden var nära. Än fast de hade den vetskapen så gick det vidare med sina liv, njöt av sina kära och uppskattade livet på ett sätt som bara de som stirrat döden i vitögat kan göra. Att bara uppskatta möjligheten att sitta och titta på en snöstorm genom fönstret eller få händerna insmörjda och masserade var toppen dem. Det fick mig att tänka på min farmor som låg på avdelningen IVA här i övik under sin sista tid. En dag när vi kom dit hade en sjuksköterska tagit sig tiden att tvätta min farmors hår och rullat upp det på spolar. Det har alltid varit viktigt för min farmor att vara fin i håret och hon var då gladare och piggare än vanligt. Jag vill tro att det var pga att någon tog henne närmare sin vardag med hjälp av rullarna. Hon fick liksom ha kvar något som var viktigt för henne än fast hon låg där hon låg. Det ger hopp!

Att se hur dessa människor tog tillvara på tiden med sina syskon, sina barn eller sin älskade gjorde att man egentligen bara ville dra upp mobilen och skriva ett långt sms till familj och vänner för att berätta hur mycket de betyder för mig! Men jag säger det här istället med tre korta men betydelsefulla ord; Jag älskar er!

Tillsist dog en av kvinnorna vi fick följa. De hade tillockmed filmat precis innan döden och även efter. Då hon låg där, tunn och blommor i handen och ljus på bordet. Kan inte säga att jag såg mycket av scenen då ögonen var fulla med tårar med det jag såg var vackert och som bakgrundsmusik hördes den vackra Cecilia Lind med Cornelis Vreeswijk. Så vackert...

Efter filmen fick vi prata om det vi sett och hört under dagen. Vissa tyckte att det var hemskt att det filmat döden sådär medan andra menade att det är ett sätt att få döden mindre skrämmande. Måste nog hålla med det senare alternativet. För är det något vi vet med 100% säkerhet är det att vi ska dö. Så egentligen borde man leva dagen, inte ta sina nära kära för givet och heller inte gå runt och oroa sig för det som komma skall förr eller senare - döden.