Har ni tänkt på hur privat och främmande döden känns att prata om? Hur det liksom är lite hysh pysh över ämnet vilket egentligen bara strör rädsla över något som inte behöver vara skrämmande, utan vackert. Idag hade vi just en föreläsning/seminarium om döden, sorgen och utsattheten. En mycket bra föreläsning och föreläsare som drog många paralleller till sitt egna liv och jobb.

Vi fick även se en dokumentär om ett hospice (dvs. ett hem i livets slutskede) vilket var väldigt gripande. Tårarna flödade som vanligt, och skönt nog inte bara på mig. Vi fick följa ett gäng äldre med cancer och tumörer som visste att döden var nära. Än fast de hade den vetskapen så gick det vidare med sina liv, njöt av sina kära och uppskattade livet på ett sätt som bara de som stirrat döden i vitögat kan göra. Att bara uppskatta möjligheten att sitta och titta på en snöstorm genom fönstret eller få händerna insmörjda och masserade var toppen dem. Det fick mig att tänka på min farmor som låg på avdelningen IVA här i övik under sin sista tid. En dag när vi kom dit hade en sjuksköterska tagit sig tiden att tvätta min farmors hår och rullat upp det på spolar. Det har alltid varit viktigt för min farmor att vara fin i håret och hon var då gladare och piggare än vanligt. Jag vill tro att det var pga att någon tog henne närmare sin vardag med hjälp av rullarna. Hon fick liksom ha kvar något som var viktigt för henne än fast hon låg där hon låg. Det ger hopp!

Att se hur dessa människor tog tillvara på tiden med sina syskon, sina barn eller sin älskade gjorde att man egentligen bara ville dra upp mobilen och skriva ett långt sms till familj och vänner för att berätta hur mycket de betyder för mig! Men jag säger det här istället med tre korta men betydelsefulla ord; Jag älskar er!

Tillsist dog en av kvinnorna vi fick följa. De hade tillockmed filmat precis innan döden och även efter. Då hon låg där, tunn och blommor i handen och ljus på bordet. Kan inte säga att jag såg mycket av scenen då ögonen var fulla med tårar med det jag såg var vackert och som bakgrundsmusik hördes den vackra Cecilia Lind med Cornelis Vreeswijk. Så vackert...

Efter filmen fick vi prata om det vi sett och hört under dagen. Vissa tyckte att det var hemskt att det filmat döden sådär medan andra menade att det är ett sätt att få döden mindre skrämmande. Måste nog hålla med det senare alternativet. För är det något vi vet med 100% säkerhet är det att vi ska dö. Så egentligen borde man leva dagen, inte ta sina nära kära för givet och heller inte gå runt och oroa sig för det som komma skall förr eller senare - döden.