Jag är en av de få i min klass som bor en bit utanför stan. De flesta bor mitt i centrum i små baracker, i korridorer eller i små studentlägenheter medan jag och knappt en handfull bor i den lilla förorten sund, ca. 4-5km utanför stan. Detta resulterar i att körkortslösa Annica måste ta bussen till och från skolan varje dag. Detta är inget jag är bitter över utan jag tycker det faktiskt är väldigt roligt och på någotvis avslappnande (om inte bussen är full och man måste stå). Jag har fått möjlighet att samtala med en hel del människor under bara detta halvår vilket har varit väldigt roligt. Visst, de flesta har varit 55+ men vad gör det? Det är duktiga på att hålla lådan de med om man säger så. Den mest framträdande har väl varit den gammla söta gubben Ludde som jag möter med jämna mellanrum och som jag skrivit om tidigare i bloggen. Han står mig faktiskt varmt om hjärtat.

Men imorse var det ovanligt fullt i bussen då det verkade som en skolklass skulle fara och simma. Eller klass och klass vet jag inte, det var väl närmare 10 pojkar i åttaårsåldern kanske. Iallafall så satt alla där och pratade i munnen på varandra och alla vet väl hur pojkar i den åldern är? De pratar högt, försöker låta coola och tävlar om vems mobil som har bäst högtalare för den nya Rihannalåten. Upptäckte tidigt att det satt en man och stirrade på mig under nästan hela bussfärden in till stan vilket kändes lite obehadligt. Visst, han såg inte elak eller farlig ut men att han bara satt sådär? Nä, det kändes lite obehagligt. När vi väl hade börjat närma oss stan (vi hade kanske 2 minuters bussresa kvar) så har fyra av pojkarna dragit fram två mobiler och börjat spela några låtar. De spelade inte högt så jag ser inte att de skulle reta någon och speciellt inte när vi var så nära stan. Men när pojkarna har hunnit spela en stund på deras låt får den stirrande mannen psykbryt och börjar skrika och gorma om att alla inte ville höra deras j*vla musik! Och chockad satt jag, de andra i bussen och främst då pojkarna då den obehagliga mannen gått från stirrande till hysterisk. Herregud, kunde han inte låta dem få spela musiken den minut som var kvar? Eller iallafall sagt "ursäkta men skulle ni kunna sänka ljudet på musiken eftersom jag inte vill lyssna på den?". Nä, han får ett utbrott istället och lämnar både mig, medresenärerna och barnen med tappade hakor.