Den 13 April smällde det, något som legat och grott i mammas mage i ca. 9 månader kom äntligen ut och fick se dagens ljus. Annica Elisabeth Lindqvist föddes på Örnsköldsviks BB in i den lilla familjen Lindqvist bestående av Pappa Conny, Mamma Vivianne och min storebror Stefan.

Bebisåren är kanske inte mycket att gå igenom. Jag var som många andra barn tror jag. Jag älskade att leka och hade en stor talang till att göra mig illa på saker. Men detta har sedan dess alltid fått legat på min storbrors samvete då det alltid var lättare att säga att han lurade in mig i alla bus än att jag försatte mig i dem själv.

Vi bodde i ett hus i sund utanför Örnsköldsviks cetrum. I det huset har jag levt större delen av minga unga år och jag kan inte önskat mig ett bättre ställe att växa upp. Det var en lugn gata med både yngre som äldre människor. Här fick jag uppleva alltifrån mitt första FF-party, smattrande godis, Spice Girls erövring över världen och mina första vänner.

Men det var också under dessa år som mina föräldrar skilde sig vilket resulterade i att i huset fanns tillslut bara min pappa, min storebror, jag och våra två kaniner kvar medan mamma flyttade ihop med en ny man. Detta är något jag inte klandrade henne för då och inte heller nu. Jag tycker det är viktigare att man är lycklig och är vägen dit svår och full av törnar så är det ändå värt det i slutändan. Faktiskt tror jag inte att det påverkade mig så mycke heller när det hela skedde. Dock minns jag dagen då beskedet kom som igår. Känslan, tankarna och förhoppningarna jag hade finns alla kvar inom mig.



Min allra första riktiga vän fick jag när jag gick i fyran på sundskolan. Jag följde med min pappa till en kvinna som han hade beställt en träningströja av och jag förstog aldrig riktigt innan varför jag skulle följa med honom dit. Men vi svängde upp på den lilla grusplanen bredvid det rosa huset och möttes av en vit liten skällande hund. Vi gick in i huset och jag möttes av ett fint inrett hem och en blond kvinna som ropade på en flicka som heter Jenny. Jenny kom fram och som de flesta barn var vi ganska blyga inför varandra till en början. Men Kicki (den blonda kvinnan) tvingade Jenny att bjuda mig på det långa en meters-tuggummit hon tidigare fått och efter det var vi fast i varandra. Vi umgås fortfarande än idag och banden är lika starka som då, om inte starkare.

Jag har alltid haft mycket empati för människor. Jag har aldrig riktigt förstått mig på mobbing och har själv aktivt försökt förhindra det under lågstadietiden, något som senare kom tillbaka och slog mig i ansiktet då jag själv blev utsatt för mobbning och utfrysning. Då även av de personer som jag stått bakom under deras svåra tid. Men jag vet också hur lätt det är att följa med strömmen då jag även stått på den sidan när jag blev äldre. Jag vet hur det är att inte våga säga ifrån och rädslan för att själv bli utsatt för samma kränkning en omgång till.




Jag blommade ut på riktigt under högstadietiden då jag träffade min andra riktiga själsfrände Marlene. Från att ha varit en osäker, blyg och rädd flicka blev jag en mer framåt, social och sprudlande tonåring. Högstadiet blev en av mina bästa tider inom skolåldern då jag äntligen kände mig sedd, förstådd och levande. Marlene och jag har än idag kontakt och är bundna till varandra på ett mycket vackert sätt. Den 28 november 2008 blev jag fadder till hennes förstfödde son. En ära som inte kan beskrivas med ord.



Tiden under gymnasiet spenderades på mediaprogrammet då filmning, klippning av film och manusskrivande stod på schemat. Även detta var en tid som ses tillbaka på med glädje och skratt. Vi spenderade nätter tillsammans under filmklippning, vi dummade oss framför kameran och gladdes åt varandras sällskap under dessa tre år, tre år som jag idag inte skulle vilja byta bort. Mycket fina vänskaper växte fram under denna tid.

Jag har haft två riktigt stora kärlekar i liv, något som jag kommer gå in närmare på imorgon då temat är min första kärlek.



Idag bor jag med min katt Totoro i Umeå och studerar tredje året på socionomprogrammet. En program som passar min personlighet, min drivkraft och mina egna erfarenheter från livet. Jag drömmer om att få arbeta med människor på ett givande sätt och kanske, någongång kunna ge en person verktygen för att kunna rädda sig själv. Jag har blivit äldre och hittat nya saker att förgylla mig liv med. Spice Girls-korten är kastade sedan länge och idag ligger passionen i att resa, upptäcka och våga anta nya utmaningar.

Jag hoppas denna korta presentation iallafall gav er en liten bild av mig som person, mitt liv och några av mina minnen.