Idag har jag varit på studiebesök på Renforsen som ligger i Vindeln. Renforsen är ett behandlingshem med en del öppna platser och en del slutna platser på deras tre avdelningar (sluten, öppen och kvinno-avdelning). Säkert ett av de bästa studiebesöken som jag gjort och vi fick verkligen ta del av alla avdelningar och deras egna, speciella arbetssätt och utmaningar.

Något som slog mig när vi var på kvinnoavdelningen var männens och kvinnornas olika sätt att agera. På avdelningarna med herrarna var det mer utåtagerande och man kunde se dörrar och väggar sönderslagna. På kvinnoavdelningen handlade det mer om att skada sig själv för att i sin tur få uppmärksamhet av personalen. Detta spann ut i ett samtal angående uppmärksahet och bekräftelse. Hur kommer det sig att vi skiljer oss så otroligt mycket mellan könen? Hur kommer det sig att kvinnor ofta söker uppmärksamhet och bekräftelsen på att någon ser mig genom att vara självdestruktiva? Kan det vara så att kvinnor har ett större behov av bekräftelse?

Tror många tjejer idag (med eller utan missbruk) söker bekräftelse från andra på destruktiva vis. Det kan exempelvis vara genom självskadebeteende eller flyktiga sexuella förbindelser. Hur kommer det sig att alla dessa underbara flickor inte kan ta emot komplimanger och bekräftelsen när den kommer utan istället irriterar man sig på att kompisen fick en mycket bättre kommentar eller fick hångla med ragget på krogen. Istället för att ta åt sig låter man allt negativt sticka en i ögonen istället. Men en negativ grej väger väl tyngre än tio positiva?

Vet att inlägget blev spretigt och inte kom till en riktigt poäng, men ville bara få ur mig en del tankar om ämnet och kanske kan någon där ute komma med en kommentar? Hur tror ni det är med bekräftelse? Varför är alla så rädda att inte duga och kan behovet övergå till ett beroende?