Temat säger att det ska handla om mitt syskon nu och vilken tur att jag faktiskt har ett!



Stefan Lindqvist, min storebror och värsta fiende när jag var liten. Som de flesta barn så bråkade vi en hel del som småttingar. För att kompensera mot att jag var mindre så körde jag på riv och bit metoden. Så fort bråket triggades igång åkte klorna ut och vampyrtänderna fram. Min bror som är tre år äldre kunde istället riva tag i mitt hår eller använda sig av sin fysiska kraft och slå till mig en och annan gång. Detta kallar jag domestic violence!

Skämtåtsido! Minns en gång vi bråkade ganska rejält. Det var sent och redan mörkt ute för längesen. Jag hade på mig mitt favoritnattlinne och skulle gå och lägga mig men istället triggades ett bråk igång där i soffan. Stefan tar då tag i den stora brun/svarta kudden vi hade och slog till mig rakt över ansiktet. Detta var inte en liten lätt och mjuk kudde utan av någon konstig anledning var den väldigt hård och otroligt tung. Detta resulterade i att två av mina mjölktänder flög ut. Det är något vi skrattar åt idag, över att han fick till en sån fullträff! Det är inte alla som slagit ut två tänder på sin lillasyster.



Men vi har inte bara bråkat! Jag älskar min bror otroligt mycket och jag vet att han inte tycker jag är så pjåkig heller, trots att han inte säger det. Under lågstadietiden ställde han alltid upp om det var någon som bråkade med mig, jag fick sova i hans säng ifall jag var rädd på natten och vi kunde dela på leksakerna ibland med. Idag skulle jag nog säga att vi har en ganska bra kontakt trots att vi nästan aldrig ringer till varandra. Men jag vet att om jag vill något eller behöver hjälp med något så finns han där.