Alla sover här. För folk bosatta i Egypten så är det fullständigt normalt men själv får jag spunk på det! Bara sova, sova och sova. Istället kan man ju ta svensken i byn och köra ut till ingenmansland så hon får springa benen av sig. Det är något jag saknar väldigt mycket; Vara ensam och få springa utomhus. Känna att benen bär mig och att man någonstans är ett med naturen. Försökte förklara det för två kvinnor i förrgår när de frågade vad jag tyckte var dåligt med Egypten. Men det fattade inte varför man ville vara ute och springa och de sa att om jag var ute och sprang så skulle nog hela staden springa efter mig.

 

Folk tänker inte långt här. Kvinnor ska, medan de ber, be bakom mannen så att han ska kunna koncentrera sig på bönen snarare än hennes rumpa framför ansiktet. Men har ni sett en rumpa i en sån där svart klänning? Här tycker jag de flesta rumpor ser ut som en laggårdsvägg. Elakt men sant. Det hade väl varit en helt annan sak om kvinnorna hade tights på sig eller ett par tighta jeans.

 

Sen ska en kvinna inte ha tighta kläder i huvudtaget. Hon ska in visa sin kropp sägs det. Så istället har alla förstora kläder och jag har märkt att tröjorna jag köpt här aldrig sitter bra. Detta för att både fram och baksida på plaggen ser exakt likadana ut. Det förhindrar att tröjan (i mina ögon) sitter normalt utan istället ser det ut som om man har en säck på sig.

 

Ingen fattar mitt modetänk här. Jag är verkligen inte modeintresserad för fem öre men att matcha lössittande kläder med mer lössittande kläder gör bara att du ser tjock och ovårdad ut. Men här bör man matcha löst med löst och gärna göra det flera lager om.

 

 

Sen är det inte okej för kvinnor och män att träna tillsammans. I större städer finns kvinnogym men i denna lilla stad så gör det självklart inte det. Man har separata gym för kvinnorna och männen för annars skulle männen bara stirra på kvinnorna som tränar. Har åtskilliga gånger berättat att jag tränat på gym i Sverige och att där är alla tillsammans och att ingen faktiskt stirrar på någon. Inte för jämnan iallafall. Ingen tror mig när jag berättar om sådant, om hur svenska män är och hur mycket vi kan umgås utan problem. Nä, det finns inte i den här delen av världen.

I förrgår öppnade Mido shoppen. Tänkte skriva om det när det väl hände men datorn hade andra planer. Därför skriver jag en liten snutt nu som tyvär inte kommer innehålla så mycket bilder men...

 

 

Som många vet flyttade jag till denna lilla stad för att Mido skulle öppna en shop till sin mamma så hon kunde försörja sig medan han försvinner med mig till hurghada. Shoppen heter PinkFly collections connection. Ja, den skulle egentligen heta PinkFly collections men han som skapade skylten skrev helt fel ord. Dock tyckte ingen här att det gjorde något då ingen ändå kan läsa eller förstå engelska här. Så de kör på den skylten ändå. Öppningen gick bra och de fick ganska mycket kläder sålda redan från start. Dock var det väldigt trångt och varmt under öppningen. Tydligen så måste alla kvinnor sitta inne i shoppen, så tillslut satt ett tiotal kvinnor inne i den pyttelilla klädshoppen, smuttandes på varm cola. Men hur som helst var alla glada!

 

Själv försökte jag underhålla mig med barnen så gott det gick. Jag funkar bättre bland barnen här än med de vuxna. Troligen är det för att barnen inte alls dömmer mig på samma sätt som de vuxna kan göra och barnen försöker kommunicera med mig och är inte rädda för att det blir fel. Så jag hänger oftast med dem när det är möjligt. Dock ska vi nu inte tro att de vuxna anser något dåligt om mig - INTE ALLS! Snarare tvärtom. De jag träffat har alla varit väldigt välkomnande och tyckt att jag är kanon och supersöt.

Jag känner mig ofta som världens tråkigaste person här. Det finns en anledning till detta; min dator. Jag sitter som oftast med den i knäet eller i närheten av mig om dagarna. Det är dels för att jag ofta är ensam om dagarna och de enda vännerna jag har finns tyvär i min dator.

 

Här pratar ingen engelska och hittills har jag träffat på två kvinnor som försökt att kommunicera med mig på knacklig engelska. Det går som de går men jag älskar dem för att de faktiskt försöker. Dock blir det inte några djupare samtal vilket jag saknar. Jag kan som inte bolla tankar, erfarenheter eller liknande med dem då språket inte finns där för det. Istället försöker alla lära mig arabiska vilket också är okej. Men även jag blir trött ibland.

 

Visst kan jag prata med Mido. Men det är faktiskt den enda jag kan prata med här. Hur skulle ni känna om ni bodde ihop med någon och hen var den enda person som du kunde kommunicera med. Inte ens det är roligt i längden.Därför är det skönt att jag har min dator med mina vänner, både inom egypten och alla mina underbaringar i Sverige.

I förrgår natt valde min dator att dö lite. Men bara lite. Jag satt och skrev på ett inlägg och när jag skulle lägga in lite bilder så fick inlägget plötsligt vänta. Helt plötsligt var halva min hårddisk borta och värst av allt var att det var den delen där jag sparar alla mina bilder. Ja, ja, ja, JAG VET att man ska göra backup, skriva ut bilderna och inte förlita sig på att datorn kommer leva i all evighet. Men något sånt har jag självklart inte gjort!

När vi pillade ut min hårddisk från min dator och satte in din i Midos dator så fanns hårddisken helt plötsligt där med alla bilderna. Så just nu väntar de på mig på den datorn medan vi ska se om vi kan rusta upp denna. Ska nog inte säga så mycket mer om detta då jag har noll koll vad jag pratar om. Men bilderna har överlevt iallafall och förhoppningsvis gör min dator det också!

Om jag säger Islam, hur många av er börjar tänka på slöjbetäckta förtryckta kvinnor då? Säkert de flesta. Därför har jag tänkt att ta upp kvinnors rättigheter med koppling till vad som sägs inom Islam och i Koranen,

 

Alla vet hur Bibeln och Koranen säger att vi skapades. Gud skapade Adam och sedan skapades Eva. Därefter börjar berättelserna att skilja sig åt en aning. Bibeln pekar på Eva som en synderska och en förföreska som lockade Adam att äta av äpplet. Gud bestraffade då de båda ut från paradiset och smärtsam barnafödsel och menstraution kom att bli kvinnans straff för händelsen. I Koranen äter de också från äpplet men istället för att peka ut Eva som den som syndat så anser Allah att båda gjort fel. Skillnaden är alltså att kvinnan inte pekas ut som en synderska utan är istället som en människa, tillika Adam.

”Från en kvinna leder synden sitt ursprung,
och för hennes skull måste vi alla dö.”
(Nya Testamentet, Syr 25:24)

 

Visste ni också att enligt Koranen fick kvinnan rättighet att äga egendom (och sig själv) redan när Islam som religion föddes? I Sverige skapades gifta kvinnors äganderätt 1874 (hon fick då äga sin egen arbetsinkomst) och 1884 blev det tillåtet för henne att råda över sin egendom och arv.

 

En kvinnar har också rättigheten att välja vem hon ska gifta sig med och vilket efternamn hon vill ha efter giftemålet. Många tror nog att det ofta är familjerna som grundar vem giftemålet ska äga rum med (med tanke på heder och liknande i familjen). Med detta är enbart en kulturell företeelse! Inom Islam anses det vara förbjudet att tvinga någon in i ett giftemål. I Koranen står det: "My father has married me to my cousin to raise his social standing and I was forced into it." The Prophet sent for the girls father and then in his presence gave the girl the option of remaning married or nullifying the marriage. She responded "O Messenger of Allah, I have accepted what my father did, but wanted to show other women (that they can't be forced into a marriage)".

Dock tar Koranen fasta vid att män och kvinnor är olika i sitt sätt att vara och tänka. Detta skapade Allah medvetet för att mannen och kvinnan skulle tillgodose behovet av varandra. Inom Islam är familjen viktig och därför ses det som att mannen ska vara den fösörjande parten i familjen (för hans sätt att vara främjar den delen) medan kvinnan ska ta tillvara på familjen fysiska och psykiska välbefinnande. Detta för att hennes kvinnliga sätt att vara främjar den delen av familjebygget. Genom att fullborda sina ansvarsområden menar Koranen att starka familjer byggs och att bra samhällen skapas. Men med detta menas inte att kvinnor ska klistras vid spisen, städa och vara en betjänt till mannen när han kommer hem efter jobbet (dock tyckte jag att det är så många kvinnor lever här).

 

Mohammed, Profeten och alla muslimers stora förebild var faktiskt en man som hjälpte till med hushållsarbetet. Hans fru sa såhär: "He was like one of you at home, yet he was most lenient and most generous ... He was ready to give a helping hand to his wives in the odinary work of the house, (he) sew his own clothes and mended his own shoes." In general he helped in whatever work his wives did". Alltså kan vi dra slutsatsen (eftersom alla muslimer försöker leva så likt Mohammed det går, eftersom han var den sista profeten från Allah) att muslimska män bör hjälpa till i hemmet och inte vara främmande till att ta tag i sopkvasten. 

Problemen som många tänker på när de hör Islam hör alltså inte till religionen som sådan. Utan allt grundar sig i en gammal kultur som folk håller kvar vid här. En kultur som skapar förtryck, skillnander och orättvisor. En kultur som vi alla kan hoppas kommer ändras till ett mer öppnare, jämnställt och rättvist levnadssätt en dag. Men den dagen kommer nog vänta ett tag till.

Då var man ensam hemma än en gång. Mido är i full fart i shoppen och hans mamma är i Cairo och handlar mer kläder som de ska sälja där. Tydligen lyckades hon sälja de mesta de hade redan innan butiken öppnade. Själv har jag "köpt" ett par byxor av dem redan. Sköna var de och satt helt okej antar jag.

 

Att vara ensam hemma ger mig anledning till att göra allt sånt som man gör bäst när man är själv. Ni vet, ansiktsmasker, dricka tea och blogga och nu även min senaste hobby; spela farmville2 på facebook. Japp, jag ska klå Mido storartat har jag tänkt.

 

Upptäckte idag att mitt tea jag dricker här (bara ett vanligt lipton green tea med äppelsmak) har härliga feelgood-tips på påsen. Ja, sånt förgyller verkligen min dag här och det är svårt att nu försöka hålla sig och inte öppna upp hela lådan med oanvända teapåsar och läsa på varje lapp. Men jag ska hålla mig!

 

Idag ska jag tydligen ha mina favoritskor så kanske jag ska ta av mig mina rosa flipflop (som förövrigt heter chipchip på arabiska) och kasta mig i ett par bruna pumps att ha hemma. Att sopa golvet i dem ger en inte bara snygga ben för studen utan tränar ju även rumpan och magen! Ja, det blir till att byta skor!

Här är människor totalt tillfredställda med tillvaron. Det skrämmer mig ibland och fascinerar mig ofta. Jag gör inte mycket här vilket resulterar att jag blir sur, tvär och klättrar på väggarna. Stackars Mido som måste leva med mig ibland när jag har mina västa "jag måste göra nått"-utbrott! Dock tycker många här jag överdriver och att jag gör så mycket mer än vad andra gör om dagarna. Det är det som skrämmer mig. Jag gör ingenting! Jag dammtorkar ibland, duschar för ofta, sopar för sällan och hatar att diska disken som tydligen är mitt göra om jag ska lyssna på allmänheten här. Men hur kan människor här vara tillfredställda med det? Mitt liv är iallafall värt att placera så mycket mer annat i än städning och hushållsgöra.

 

Jag har börjat känna igen min kvinnliga grannes vardag nu. Det städas runt 2-4 tiden på natten och runt 4 ringer alltid deras telefon. Annars brukar hon vid 13 tiden att ropa efter Sarah i trappen (man kan ju tycka att hon borde ge ungen en mobiltelefon istället för att stå och ropa i trappen 375 gånger om dagen, men nä). Sen vid 18 tiden sitter hon på muren utanför huset med sina döttrar och äter frön och ler brett när jag kommer ut och går förbi. Ibland frågar hon om jag tänkt att bli gravid ännu men hon har sakta börja inse att jag inte tänkt det.
Hur som helst, hon verkar totalt tillfredställd med sitt liv.

 

Det verkar inte vara någon som drömmer om att göra något större i sitt liv. Ingen som verkar drömma om att flytta, se världen eller göra något revulotionerande. Nä, allt flyter istället på i sakta gemak och folk gifter sig, blir gavid, föder barn och blir gravid igen tills de står där i trappuppgången och ropar efter sina ungar som är ute på gatan och leker bland bilarna.

Det som facsinerar mig är deras icke behov av materialiska saker och upplevelser. Jag vet att jag ofta känt mig otillräcklig, stressad och besviken att jag inte kunnat uppleva allt jag velat uppleva än, att jag inte kan göra allt jag vill göra och att jag inte kunna haft allt jag önskat att ha. Som jag ser det är vår värld i Sverige och jag antar även hela den västerländska delen av världen väldigt beroende av att förverkliga sig själva och lämna ett avtryck någonstans. Någonting som säger "Annica was here". Här finns inte den önskan.

 

Dock lever jag hellre med ett mål att försöka förverkliga mig själv, att uppleva det jag vill uppleva och unna mig saker som jag önskar mig än att vara (i mina ögon) totalt intetsägande och inte unik i sitt varande. Jag skiter i om jag blir besviken, stressad och känner mig otillräcklig ibland. Det är värt det! Det gör bara att kakan smakar godare när jag väl lyckats uppnå något som jag strävat mot.

Jag känner mig färdig med denna stad by. Längtar till Hurghada, solen och havet som en sjuåring längtar efter jultomten på julafton. Det känns som om inget spelar någon vidate roll sålänge jag kommer dit (eller sålänge jultomten kommer till sjuåringen). Tanken på att ha en lägenhet jag trivs i, bo med Mido och slippa allt besök som är här 24 timmar om dygnet och att slippa vakna av att Midos telefon ringer och hans mamma är i shoppen och väntar på han ger mig hopp om att jag kommer få ett liv en dag jag med. Iallafall att jag kan börja leva det liv som jag såg framför mig när jag lämnade kalla Sverige. Ett liv med jobb, vänner och sol. Ett liv där varje dag inte ser densamma ut och där jag kan börja uppskatta dagarna istället för att sakta se de flyta iväg. För här spelar ingenting någon roll. Dag som natt, måndag som lördag och lunch som middag. Det är tråkigt i längden vill jag lova! Men snart snart snart!

Angående kärlek finns det mycket att säga. Speciellt med koppling till detta land och hur de lever och ser på kärlek här. I min västerländska värld och i min svenska hjärna så träffar man en kille (i mitt fall då) och så blir man kär, man blir tillsammans, man älskar varandra och sedan gifter sig. Här ser man däremot på kärlek på ett helt annat sätt. Jag har nu tänkt att dela med mig av det jag har fått lära mig om kärlek sen jag kom hit.

 

För det första så verkar det vara vanligast att familjerna bestämmer vem du ska gifta dig med. Jag vet inte hur mycket inflytande den kommande maken eller makan har i valet, men giftemål handlar mycket om familjerna i helhet. Vi kan alltså säga att det sker en hel del arranged marrige här i Egypten. Den blivande maken och makan får, innan giftemålet, inte umgås eftersom kvinnan inte är till mannens förfogande ännu. Tycker ni inte att det låter lite som att köpa en bil och innan du har hunnit skriva på papper och betalat så får du inte köra den? Från när det bestäms att man ska gifta sig till självaste giftemålet kan det ta runt ett år eller mer. Detta för att det är mycket som ska förberedas och mannen ska ge kvinnan en bröllopsgåva som är ett x antal tusen pund som jag fattat det. Men egentligen vill jag ha det osagt eftersom jag inte vet hur vanligt det är.

 

Efter giftemålet kommer kärleken sägs det också. Det anses att man efter en tid lär sig älska varandra och på sikt blir man kära. Tänker lite på min favoritfilm som barn; Svanprinsessan. Där blev Odette och Derek tvingade att vara med varandra och i första sången sjungs det faktiskt "vilket känsla kan födas ur närhet? jo, kärlek". Nog må det vara så att kärlek kan uppstå efter ett tag. Många av mina vänner i Sverige blev tillsammans med en person som de tidigare var vän med. Men skillnaden är väl att de inte tvingades vara tillsammans och än mindre gifta sig med alla sina kill- respektive tjejkompisar. Vad sker om jag hade tvingats gifta mig med en man som hade sjuka åsikter, var rasistisk, hade skev världsbild och allmänt taskigt uppförande? Jag har svårt att tro att jag, ens på sikt, skulle kunna bli en gnutta kär i honom. Så kan vi då dra slutsatsen att det krävs att en person i det blivande bröllopsparet måste vara foglig och okej att stryka många av sina åsikter för att inte skapa världskrig hemma?

Det är superviktigt att vara gift i Egypten. Så ringen jag fick av Mido när jag var i Hurghada den andra gången jag var där har varit guld värld här. Folk tror att vi är gifta och på så vis så får vi vara tillsammans, hålla varandra i handen när vi är ute och går och ingen är och vandaliserar vår dörr. Hotell utanför turistorterna hyr inte heller ut rum till ogifta par och än mindre kan du hyra en lägenhet med din pojkvän/flickvän om du inte är gift.

 

 

Sen kan vi ju ta upp detta med svartsjuka män också när vi ändå pratar om kärlek. Jag tror den enorma svartsjuka som råder här är helt allmän och något som alla egyptiska män kämpar med. Midos kvinnliga kusin i Alexandria ska gifta sig inom ett år med en man som bor där. Hon säger sig vara lycklig i beslutet och älskar honom så mycket. Trots det var det svårt för oss att vara ute och gå på gatorna eftersom vi även gick med en av Midos andra kusiner. Denna kusin var en kille och självklart kusin till den kvinnliga kusinen också. Trots det så berättade hon att hennes blivande make skulle bli tokig om han såg de tillsammans på gatan. I min västerländska hjärna vill jag fråga hur man kan tycka att det är okej? De är kusiner, vänner och hon har rätt till ett umgänge utanför honom. Men här är inte mina västerländska åsikter till någon talan.

 

Mido har en annan kusin här också som skulle gifta sig med en tjej som nu bor i Alexandria. Det var nästan helt bestämt och kvar på checklistan stod bröllopet och den sista planeringen. Dock fick hans familj för sig att kvinnans familj enbart var ute efter deras pengar och avbröt allt och förbjöd honom att någonsin träffa henne igen. Men nu ska jag dela med mig av en hemlis för er alla; när vi var i Alexandria så åkte han upp själv för att tillbringa tid med den tjejen. Blev så lycklig när jag såg dem tillsammans! Kanske kan arranged marriage även hitta rätt ibland och kärleken kan flöda. Dumt nog är bara att deras familjer nu hatar varanda och vägrar låta sina barn umgås. Romeo and Juliet has arrived to Egypt!

Vet att jag är dålig på att blogga nu för tiden vilket grämer mig lite. För här är allt verkligen upp och ned och jättekonstigt. Jag har massor att skriva om angående Islam, muslimer, giftemål, köksredskap och mognad. Men ändå ploppar sällan alla dessa inlägg ut. Måste bli lite skärpning nu. Det är ju inte så att jag har en massa annat att göra liksom!

 

Annars är ni sämst på att kommentera. På facebook går det bra och snabbt att lägga in en kommentar men jag måste erkänna, det är roligare att logga in på bloggen och se att det ramlat in någa kommentarer. Men ni ska ha en eloge över att ni är duktiga på att läsa bloggen iallafall.

 

Efter Cairo var det bara att komma hem och snabbt försöka ta sig i kragen och packa upp för att sedan packa ned igen. Det var sent, jag var trött och alla kläder var smutsiga och äckliga. Mido säger dock att det inte gjorde något och att vi säkert kunde tvätta kläderna i Alexandria. Vi skulle bo i hans andra farbrors lägenhet som egentligen hans kusin bor i just nu då hon pluggar och snart ska gifta sig med en man där.

 

Tågresan på cirka sex timmar gick jättefort om ni frågar mig. Jag hade Stiftelsen - Ur balans i öronen och framför mig susade ett jättefint landskap fram. Överallt var det grönt och det odlades grödor längs hela vägen. Titt som tätt fanns vattenfontäner som sprutade ut vatten där männen kunde vila sig en stund och låta sina djur dricka. Det var verkligen vackert. Dock när vi började närma oss Cairo och biten efter den staden så  var utsikten mer fallfärdiga hus, skräp och små byar.

 

Alexandria var toppen och det var längesedan jag kände mig så levande. Det fanns caféer, en och anna turist och en massa resturanger och affärer. Havet var precis vid sidan om oss och ibland kändes det nästan som om man var på Ulvön när man kände havslukten och den sköna brisen i håret. Hann tyvärr inte med att gå in på Alexadrian libary då det var stängt varje gång vi tog oss dit. Men tog några bilder utanför iallafall. Biblioteket var det största i världen under antiken vilket gjorde Alexandria till världens lärocentrum. Men tyvär har det antika biblioteket brunnit ned, men de har nu istället byggt ett mer modernt och kombination som museeum.

 

Bland de första kvällarna så åkte till ett köpcenter som heter San Stefano eller nått sådant. Tänkte på min älskade bror varje gång jag var där. Där inne fanns allt! Starbucks, ett nöjesrum, affärer och en hel undervåning med matställen som burgerking, Pizzahut, McDonalds och andra snabbmatsresturanger. Allt var placerat i en halvcirkel och i mitten stod det en massa bord. Upplägget kändes knasigt men egentligen ganska bra. Du beställer vad du vill äta och vill ditt sällskap inte äta där så fanns ett tiotal andra resutranger att välja på. Sen gick man bara och satte sig där det fanns plats. Sen fanns det också en stor biograf där inne som vi passade på att besöka. Vi såg någon actionfilm till min fasa men den var ändå helt okej. När man inte varit på bio på länge så är man inte så kräsen antar jag. Så bio blev vårat favoritgöra på kvällarna och vi fann även en 3D bio. Så Mido fick se sin första 3D-film ever! Tyvär blev det asdåliga resident evil då ice age endast visades på dagen!

En dag gick vi även till slottet som ligger i Alexandra. Antar att det är deras citadel. Det såg precis ut som ett slott som man ritade när man var liten. Det var fyrkantigt, hade torn och allt som hörde till. Innuti var det väl inget att hurra för. En massa små rum som jag inte riktigt fattade vad de gjorde där. Vad hade man de rummen till då storleken var som mitt kök i Umeå? I ett slott förväntar jag mig stora mäktiga salar, inte ett studentkök ala Carlshem i Umeå.

 

Sista kvällen gick vi på café och rökte shisha. Mido försöker verkligen hålla mig ifrån allt dåligt här men förklarade för honom att jag var från Sverige och i egyptiska ögon mätt så är jag levande synd på två ben. Hans kusin Hadir fattade och propsade på att vi skulle till caféet. Där satt vi ett tag, drack frappe, spelade biljard och hade utsikt över en bro i Alexandria. För något år sedan var det ett par som skulle ta sina bröllopsfoton där och helt plötsligt föll bruden i vattnet. Mannen skyndade sig för att rädda sin brud och hoppade själv i vattnet från bron. Båda dog tyvär på sin bröllopsdag! Sorligt!

 

Vi vaknade jättetidigt för att hinna med allt som skulle göras under dagen och samtidigt kunna ta oss hem i någorlunda tid. Som jag tidigare berättat så är planering inte egyptiers starka sida och det visade sig snabbt denna dag. Jag, Mido, hans mamma och lillasyster hade tidgare köpt biljetter för att åka till Alexandria. I min värld skulle det ske på torsdagen men denna dag (som för övrigt var en måndag) fick jag veta att det inte alls var på torsdag vi skulle bege oss till den staden. Det var tidigt på tisdagmorgon! Ja, vad säger man? kommunikationsproblem och dålig planering kanske?

 

Vi begav oss in mot Cairo igen och denna dag mådde jag betydligt bättre (men fortfarande inte bra). Magen var inte på toppenhumör och huvudet fortsatte sitt karusellåkande men vad gjorde det när jag skulle få gå på zoo?

 

 

Vad ska man säga om Cairo Zoo då? Visste inte om jag skulle gråta eller bara springa därifrån när jag kom in. Detta zoo har en gång i tiden var stort och blomstrande med en massa djur och turister. Nu var det mer fallfärdigt, djuren bodde i burar som inte alls kände inredda för dem och turisterna var definitivt bortblåsta. Överallt kunde du betala för att mata djuren med en pinne alternativt ta kort med lilla lejonungen Simba (fantasifullt namn på en lejonunge va?). Hur som helst var det trevligt att gå runt och strosa under de stora träden och titta på blommorna och en del av djuren. Dock började jag smågråta när jag kom in i lejonhuset. Ett av de lejon som bodde där såg verkligen så ledset ut. Det fanns något så mänskligt i hans blick och han utstrålade verkligen sorg. Det var frukstansvärt. Så nu vet jag inte om jag ska tipsa alla att gå dit så zooet får in pengar för att förbättra det som brister eller om jag ska säga att man borde fly fältet. Det får man nog göra som man vill.

Zooet var jättestort och det tog verkligen lång tid att gå runt där. Det kan också ha varit för att hur den var byggd inte riktigt "made sense". Efteråt så gick vi förbi ett av universiteten i Cairo och ja, Umeå universitetet kan ju slänga sig i väggen i jämförelse. Det var verkligen stort, vackert och tydligen väldigt framgångsrikt.

Sen hade klockan redan börjat bli så mycket att vi behövde ta oss hem för att hinna tvätta upp lite kläder, packa om, vila och bege oss mot tåget igen men för att den gången ta oss till Alexandria.

F*n, f*n och trippelf*n. Skriver och skriver och skriver och när allt är klart så får datorn ett tuppjuck och allt försvinner. Men men, vi gör väl detta igen då!

 

Samma dag som jag kom hem från sjukhuset blev jag tillfrågad av mannen som börjar B (tror han heter Baah eller Baha) ifall jag ville åka till Cairo. Trots att jag mådde skit och magen protesterade och huvudet snurrade så tackade jag ja. Jag kände att jag gör vad som helst för att komma ifrån denna lilla stad, än om jag mår skit på kuppen. 

 

Så runt fem på morgonen begav vi oss till tågstationen här och väntade på tåget. Tur hade vi som fick en sittbiljett för den långa turen för jag mådde inte alls bra. Så jag fick sitta hela vägen medan grabbarna fick stå. Vi kom fram efter typ 3 - 4 timmar och försökte då att få tag i ett hotell. Mannen på B hade redan pratat med ett hotell som hade gått med på att låta oss hyra ett rum men tydligen var det fullbokat när vi kom. Det är typiskt egyptier och planering. Att hitta ett annat hotell var omöjligt då jag och Mido inte är gifta. Så istället söker vi upp ett sjukhus för att jag ska ta min spruta. Blev invisad i ett skyffe som tydligen användes som förråd till rullstolar medan jag väntade på en sköterska som tydligen skulle prata engelska. Det gjorde hon självklart inte men jag överlevde ändå sprutan, trots att det gjorde asont!

 

Efter det begav vi oss upp till The hills i Cairo. Ska jag bo någonstans i Cairo så tror jag det skulle bli där. Gatorna var rena och man kunde se hela Cairo från den platsen. Samtidigt var det inte långt till caféer, resturanger och affärer. I The hills så kastade vi in våra väskor hos Midos kompis och begav oss till en underbar fiskresturang där jag åt den godaste fisksoppan jag någonsin fört in i min mun. Den var gudomlig.

Efter lunchen så begav vi oss till ett Citadel. Det är typ något slottslikande där tre olika kungar valt att bygga sina moskéer. En av de moskéerna är faktiskt den moskée som finns på 20pund-sedeln här. Hur som helst var det väldigt vackert och utsikten var otrolig. Kom även på att om jag låter Mido köpa biljetten och jag har sjal på mig, samtidigt som jag inte tittar på någon, så kommer jag in på det egyptiska priset snarare än turistpriset. Det gäller ju att vara ekonomisk!

 

Efter citadelet så begav vi oss till en annan moskée i Cairo som tydligen var en av de största där jag skulle få träffa en Iman som skulle kunna prata engelska. Det kunde han självklart inte utan istället hade han en tolk som va den mest trångsynta människa jag mött här. Han nochalerade alla mina frågor och skrattade bara när jag tog upp något som jag inte tycker stämmer med koranen. Så mötet gav mig verkligen ingenting! Men jag gav det ett försök iallafall.

 

Efteråt gav vi oss mot Midos farbrors fabrik. Tog väldigt lång tid att ta sig dit men så verkar det vara med den egyptiska trafiken. Man får verkligen inte ha bråttom. Sen va utsikten väldigt tråkig. Fast jag lyckades se pyramiderna från vägen! Men efter en timme nådde vi fabriken där Midos farbror skapar skinnjackor och gelatin (rolig blandning). Det var faktiskt första gången Mido träffade sin farbror på flera år vilket gjorde det lite speciellt. Men vi blev hembjudna hem till han och fick äta middag där. Min mage var inte alls glad över att få äta den översaltade egyptiska maten igen men jag gjorde mitt bästa. Sen blev jag instängd med en massa kvinnor och barn som pepprade mig en frågor på knacklig engelska. Sen fick jag en hel kasse presenter och de ville att vi skulle komma tillbaka snart. Så jag måste ha gjort ett gott intryck iallafall. 

Vi hittade en sovplats hos mannen på B's kusin som bodde en bra bit från centrum i Cairo. Så vi fick sova där hos han och hans fru. De hade också en överdrivet bortskämd och dryg 3åring och 3 månaders tvillingar. Så det blev lite barnbus och bebismys iallafall innan det var dags att krypa i säng och få sig lite sömn inför morgondagens äventyr.

På varje reseforumssida kan ma ofta läsa om Egypten som magsjukans land. Alla blir magsjuka och det pratas om bakterier, maten och det smutsiga pengarna. Jag är nu här för tredje gången och de två första gångerna har jag aldrig känt av något i magsjukeväg. Jag har visserligen alltid haft alcogel och ätit lactitravel (med vissa enstaka undantag.).

 

När jag kom hit denna gång så råkade min alcogel stå kvar hemma i Sverige och lactitravel-tabletterna blev bortglömda i farten. Jag har mått bra och egentlige mått bättre utan lactitravel-tabletterna än med. Men igårnatt small det till. På fredagar äter man ofta mat med hela familjen och har det trevligt denna helgdag. Vi åt och jag började må illa, tänkte dock inte så mycket mer på det.

 

Senare på kvällen gick vi till parken och satt och surrade där med mannen som börjar på B. Kvällen var okej och vi kom hem och la oss. Vet inte om jag ens hann att somna innan det var dags för magsjukan att slå ut. Jag blev vaken hela natten och mådde inte alls bra. Vid tvåtiden på dagen hade jag fortfarande inte fått behålla något och bara tanken på mat fick mig att springa in i badrummet igen. Så jag blev tagen till sjukhuset av Midos mamma och fick komma in till läkaren. Rummet var stort med en säng bakom ett skynke i ena hörnet och en rad stolar på andra sidan. I mitten av rummet stod skrivbordet där läkaren satt. På knacklig engelska frågade jag mådde och fyllde i ett papper om allt. Tydligen blev min adress "Sverige" då han inte kunde fråga på engelska vart jag bodde.

 

Jag fick tillslut gå bakom skynket och han undersökte mig och bestämde att jag behövde en mängd dropp och några andra sprutor. Så jag skulle sitta ner på de där stolarna som fanns inne i mottagningsrummet. Det kändes konstigt att sitta där när kvinna efter kvinna kom in med problem och sjukdom och skulle bli undersökta. Och där sitter jag och mår skit och vet inte riktigt vart jag skulle titta.

Efter ett tag kommer Midos mamma tillbaka, då har hon varit på apoteket och köpt dropp, nålar och all den där medicinen jag behövde. Sånt får man tydligen skaffa själv här. Jag blev invisad till ett rum med ett par tältsängar som sett sitt bästföre-datum för länge sedan. Det fanns inget på väggarna och droppställningen hade de nog funnit på något krigssjukhus i något U-land. Men jag hade inte riktigt kraften att ens orka bry mig i det.

 

Tillslut kommer en man in och var verkligen hårdhänt. Han lät arg och började bråka med Midos mamma. Förstog att hon sedan bad han sticka iväg och hämta någon annan, för han skulle då inte få sätta in nålen i mig inte! Istället kom en annan man in och skulle ta hand om det hela. Han försökte så gott han kunde men stack mig förgäves i armvecken. Tillslut gav han upp och hämtade en annan doktor som satte droppen på min hand och gav mig min medicin. Sen blev jag liggande där i två timmar och fick tillbaka lite vätska i kroppen. Otroligt vad bra det kändes! Sen när droppen var klar så fick vi ta ut droppen from min hand helt själva vilket var knäppt.

 

 

Nu har jag en hel kasse med mediciner och några sprutor som jag ska ta på kvällarna som ska få mig att sluta spy hela tiden. Hatar nålar så känns att de nästkommande tre dagarna kommer bli tunga!

Jag saknar så mycket svenska saker nu när jag här. Speciellt i matväg är det mycket jag trånar efter. Försöker desperat finna något i mataffärerna som jag känner igen men det är förgäves. Tror jag hittat saker till att göra köttbullar iallafall. Men har nu problemet att jag inte hittar tillbaka till just den affären där jag hittade allt.

 

Annars vaknade jag en morgon av att det luktade varmkorv. Vet inte vad som sker med mig när jag är utomlands men det var samma visa i Indien när jag var där. Det jag suktade mest efter var mos och varmkorv. Det är något jag faktiskt ALDRIG äter i Sverige, men just det saknar jag. Sen ska jag inte tala om hur mycket andra saker jag saknar. Såsom såser, dressingar, kycklingfile som inte har ett tillhörande huvud i påsen, choklad, stuvade makaroner, prinskorv, kakor osv.

 

 

Men jag har funnit en sak som var alldeles, alldeles underbar! Första sippen kändes som om jag drack det som alltid finns i botten i ett glas oboy men efter ett tag var det tametusan de godaste jag fått i mig här. Jag är hooked! Jag antar att det är för att det är det enda som smakar som hemma som jag har kommit över här i Egypten.

Igårkväll var det öppningsdags för Navines förskola Children City. Det började strax efter åtta och när jag och Mido kom var det full fart. Man visste att man hade kommit rätt. Först och främst hängde det ljusslingor över hela huset och i trappuppgången stod stolar uppställda på rad. När vi kom till deras dörr serverades det dricka och chokladbitar som smakade mycket som kexchoklad. Sen var buset i full gång. Här var det barn så det stod härliga till och säkert dubbelt så många vuxna. Man kunde knappt röra sig där inne.

 

Sen dånade musiken på högsta volym innefrån Navines nya kontor. Ja, jag skulle säkert kalla festen ett urspårat födelsedagskalas. Antar att alla hade skitkul och ofta hörde man glasflaskorna krasha mot golvet, barnen sprang omkring och folk tjoade och tjimmade. 

 

Så fort jag kom skulle alla hejja och pussas, visa mig runt och ge mig sina chokladbitar man fick vid entren. Slutade att jag gick med händerna fulla med godis och när ingen såg så passade jag på att smuggla dem till de förbispringande barnen. Det var en trevlig kväll, helt klart.

 

 

 

Sitter här och mår lite illa idag. Säkert något som jag ätit som inte min mage tycker om. Men tur är att Mido har skaffat en massa antinal och annat apotekkrafs till min svenska mage. Så detta ska vi nog få bukt på. Annars började dagen med att jag klev upp och tänkte ta tag i disken som jag lämnade igår kväll. Istället kommer Midos mamma och insisterar på att få göra den åt mig. Och jag är inte den som är den...

 

Igår var vi vid shoppen som Mido ska öppna här. Han skulle mura någonting så jag passade på att följa med, så även hans mamma. Hon ville däremot gärna att jag skulle gå ner i källaren och sitta där istället för att sitta på trappen och titta på livet som utspelar sig på gatorna. Men nä, jag var inte där för att inhysas i någon källare. Men jag märkte på henne att hon tyckte det var irriterande med alla barn och män som stannade för att stirra på mig. De ställer sig bokstavligen i klungor på gatan och stirrar. Så jag flyttade in i shoppen istället och Midos mamma ställde sig framför mig tills folket skingrats igen. Tycker folk borde börja vänja sig med mig i trakterna här och speciellt när jag sitter där i min sjal och är fullt påklädd. Så mycket kan jag ju inte synas, eller?

 

Jag vet inte om jag ska säga att dagarna går långsamt eller snabbt här borta. De löser som av varandra i ett svep och jag har ingen aning om när det är dag, natt, tid att sova eller dags att gå upp. Vi har absolut inga rutiner och min härliga svenska liv med morgon klockan 09.00, frukost, lunch, middag och sovdags vid 23.00 är som bortblåst för längesedan. Har svårt att vänja mig vid detta livet.

 

Att bo här får mig att lära mig så mycket om mig själv. Jag har alltid trott att jag är en spontan och impulsiv person men väl här så märker jag hur mycket jag älskar att ha kontroll på saker, ordning och reda och veta vad som händer. Här vet jag aldrig vad som sker och sällan vad folk pratar om. Jag har inga rutiner utan får istället verkligen ta dagen som den kommer. Vill jag ha något gjort är det bäst att göra det själv eller säga till och då kanske det sker om en vecka eller så.

 

Hemma i Sverige är allt så lätt. Går något sönder eller internet går ned sig, då ringer man bara internetleverantören, väntar tålmodigt i kö medan de spelar någon Mozart-melodi i bakgrunden tills någon kan ta emot ditt samtal och du kan spy galla över den stackars vikarien som jobbar där. Här ska man istället ringa 349 samtal varav ingen leder till nått. För att få det fixat är det lika bra att bara byta internetleverantör och då var problemet ur världen - för veckan iallafall.

Klockan är egentligen mitt i natten men eftersom vi inte har någon dygnsrytm så har jag blivit nattuggla. Men med Blogg.se's fantastiska tidsinställning så får ni detta inlägg nu istället. Länge leve teknologin!

 

Dagen har varit lugn, som vanligt här. När väl Mido klev upp ur sängen så fick vi självklart besök, vilket vi alltid har här. Då fixades det tonfisksallad och foosh eller något sådant. Det är någon röra med bönor här vilket inte alls är så gott. Så det fick bli tonfisksallad för mig! Efter det bråkade vi med internet som varit nere sedan igår. Men som ni märker så är det igång igen. Midos svar på alla dataproblem är att göra om Windows på datorn. Visserligen funkar det just nu men jag har svårt att tro att det ska lösa alla mina dataproblem. Innan jag kom hit har jag kört på samma Windows som jag fick när jag köpte datorn för fem år sedan. De senaste dagarna har dock min dator fått ett nytt windows dagligen! Ja, vad säger man?

 

Sedan gick jag, Mido, hans mamma och lillasyster Jasmine på café. De har pratat med med mig om att gå till "the bark" ett dussinstals gånger och tillslut listade jag ut att det var till "the park" de menade. Då trodde jag att vi skulle till en av parkerna vid nilen men icke, vi hamnde på det sunkiga caféet som jag och Mido suttit på tidigare. Denna gång var det dock bröllopsfest där (det är bröllop här i stan nonstop!) och det var mycket folk i rörelse och musiken dånade högt. Försökte fota lite i smyg utan blixt så ni får ursäkta den dåliga kvalitén på fotona!

 

 

I denna lilla stad är jag den enda turisten, iallafall som jag har sett. Det skulle vara om någon har gömt sig då men det är nog mer trist att sitta inomhus som att strosa runt på de skräpbeklädda gatorna, så varför skulle någon göra det? Första dagarna gick jag ut i mina vanliga kläder här. Dvs. långkjol, tröja, lösärmarna och kanske en sjal så inte urringningen syndes. Nog stirrade folk - mycket! Jag kunde även höra hur folk ropade saker, tisslade och tasslande och hur tjejerna fnittrade när de gått förbi mig. Men jag var så uppslukad av allt annat som hände framför mig att jag knappt engagerade mig i det. Men nu när de stökiga gatorna är vardag, droskan som susar fram är något som sker varje minut och när en man kommer ridande på en åsna bredvid bilarna hör till vardagsmaten så märker jag hur påfrestande det är.

 

Fått höra att det handlar om att jag är turist (eller egentligen är jag ju faktiskt invandrare). Jag har ljus hy, trots att jag har bruna ögon så är de bra mycket ljusare än deras och mitt blonda hår faller naturligt till mitt utseende. Jag ser alltså inte ut som dem. På den senaste tiden har jag valt att ha sjal på mig när vi går ut och tänka sig så mycket lugnare allt blivit. Jag kan gå och titta på saker och faktiskt slippa allt sorl bakom mig. Det är bara om folk ser mitt ansikte och upptäcker mitt "icke egyptiska sätt att vara" som de märker, stirrar och pratar.

Exempelvis så använde jag mig sjal idag när det skulle arbetas vid shoppen som Mido håller på att öppna här. Ingen brydde sig riktigt om mig och jag kunde stå och filosofera där vi gatan, iallafall tills ett par yngre killar upptäckte att jag inte var egyptisk. Då började det tjoa och tjimmas, pratas och pekas att jag faktiskt valde att gå ner i källaren som ligger intill shoppen. Inte ens där fick jag vara ifred då de istället trycker vid det lilla fönstret för att få se den "vita människan som inte pratar arabiska".

 

Så tänkte nu dela med mig av mig i sjal. Det var väldigt jobbigt psykiskt att använde den första gångerna men det går bättre och bättre. Jag får en anledning till att kasta på extra mycket smink, ingen kan se mitt svettiga hår och har jag inte orkat duscha så kan ingen ändå se det!

 

Observera nu att detta är något jag använder för mig själv för att kunna vistas ute som en vanlig människa. Jag bryr mig inte om farbröder, kusiner eller Midos kompisar får se mitt hår. Den åker av så fort jag kommit hem till någon, vilket alla har accepterat här. De får ju vänja sig med att lilla blonda svenskan- Annica är med i släkten nu!